Politik och påverkan
Som framgått, har aktiviteten på den här bloggen försvunnit. Av olika skäl har jag avstått från att blogga, men har idag börjat på ny kula, med lite lägre ambitionsnivå för frekvensen och lite stramare syn på vad jag bloggar om.
Besök min nya blogg på henrik.sjoholm.org
Inga etiketter.Det blir ett nytt gästspel (kan man gästspela på sin egen vilande blogg?) när jag läst vad socialdemokraten Reza Javid skrivit om centerpartiets position i svensk politik. Reza skriver:
Den extrema högervridningen inom centerpartiet medförde att väldigt många av partiets traditionella väljare, socialliberaler, vände sig till för det mesta socialdemokraterna och det nybildade kristdemokraterna och till en viss del även moderaterna och miljöpartiet.
Det är förvisso en populär myt hos dem, både inom centerpartiet och socialdemokratin, som vill påskina att centerpartiet för 15-20-30 (beroende på graden av nostalgi) var ett mittenparti i meningen stöttade en socialdemokratisk regering.
Yes, centerpartiet har samarbetat i regerinsställning med socialdemokraterna, fram till ATP-omröstningen 1957, då partiet lämnade regeringen eftersom man inte kunde acceptera att ATP genomfördes (partiet stod som bekant för en egen linje - den personliga frivilliglinjen, som på många sätt levt kvar i diskussionerna kring grundtrygghet, på gott och ont). Men, det var inte då partiet var som störst, utan det var i valet 1973, då centerpartiet klivit fram som de stora utmanarna mot den socialdemokratiska hegemonin. Det var decentralismen, småföretagandet och misstron mot storskaligheten, allt manifesterade av 60- och 70-talens socialdemokrati som var fonden till centerpartiets framgång.
Alltsedan 1973 har centerpartiet tappat väljare i långsamt tempo (fram till början av 2000-talet). Även om det var ett tag sedan jag gjorde den analysen för centerpartiets räkning, så kan man uppskatta att 3/4 av de väljare som lämnat centerpartiet under de 25 åren från 1973 till 1998. Likväl kunde man se att de kvarvarande väljarnas andrapreferenser var klart borgerliga (om jag minns rätt var det fråga om ca 2/3). Det kan tyckas paradoxalt - även om centerpartiet under så lång tid blödde åt höger, så var de kvarvarande väljarna lika mycket höger.
Man kan tycka det är rätt eller fel att centerpartiet ingår i ett solitt borgerligt samarbete och det står var och en fritt att argumentera för det ena eller det andra. Men varje sådan diskussion måste naturligtvis utgå från hur verkligheten ser ut. Och oavsett hur mycket en del centerpartister och socialdemokrater omhuldar myten om centerpartisternas sympatier för den politiska vänstern, så är och förblir det en myt.
(Parentetiskt kan konstateras, denna historiska dag, att det alltså inte var kärnkraftsvalet 1976 som var centerpartiets historiska höjdpunkt, utan valet tre år tidigare, då kärnkraften inte fanns på dagordningen. Det var inte kärnkraften som fick centerpartiet att växa, utan det breda ideologiska motståndet mot den framväxande starka staten. Så var ytterligare en myt avfärdad.)
Läs intressanta inlägg om: politik, centerpartiet, kärnkraft, val
Etiketter: Centerpartiet, ideologi, kärnkraft, Kina, Kristdemokraterna, miljö, Miljöpartiet, Moderaterna, regeringen, skatt, Socialdemokraterna, val, valet, vänsterÄven om jag, av olika skäl, inte har möjlighet att blogga frekvent och sedan ett par månader har tagit tankepaus, tycker jag att det finns skäl för en tillfällig comeback i ordkriget om konflikten mellan Israel och Palestina.
Utan att gå in på rätt och fel (jag gillar varken Israels eller Hamas övergrepp), så kan det vara värt att påminna sig timingen. Förre Clintonstrategen Dick Morris, som numera öppet förordar republikanerna och kritiserar Obama och den nya administrationen uttrycker det tydligare än någon annan debattör, när han pekar på att raketbeskjutningen pågått i åtta år och att kriget sammanfaller väldigt väl med det stundande valet:
http://www.dickmorris.com/blog/2009/01/07/gaza-the-doves-war/
Sedan är Morris orolig för att kriget ska bli framgångsrikt, men knappast för att han vurmar för palestinierna. Nej, hans argument är att en framgång riskerar att leda till att Kadima får behålla regeringsmakten och att “duvorna” kommer att fortsätta styra Israel när han tycket att det krävs hårda tag mot Hamas och Iran. “Duvor kommer inte att besegra terrorister” avslutar han. Det är ett perspektiv som kan vara nog så tänkvärt för dem som i ivern att diskutera rätt och fel lätt tänker bort det strategiska perspektivet.
Läs intressanta inlägg om: politik, israel, palestina, mellanöstern
Etiketter: Clinton, Obama, val, valetSocialdemokraternas ras i opinonen var knappast förvånande efter den senaste tidens turbulens. Men förklaringen är nog mer komplex än att s-väljarna skulle längta efter en bred koalition med vänsterpartiet. Frågan är intressant nog för att tillfälligt lämna min icke-deklarerade bloggpaus ett ögonblick.
Läs intressanta inlägg om: politik, strategi, opinonsmätningar, val
Etiketter: ekonomi, Moderaterna, regeringen, Socialdemokraterna, val, vänster, VänsterpartietPolitikerbloggen gör idag ett nummer av att Centerpartiet i Stockholm har stulit logotypen för “Stockholm The Capital of Scandinavia” från Stockholm Business Region. Det har tydligen väckt upprörda känslor hos en del medarbetare på företaget.
Förvisso bör politiska partier vara försiktiga med upphovsrättsintrång, men detta blir faktiskt bara fånigt.
1. Stockholm Business Region är ett helägt kommunalt bolag som erbjuder gratis service för att locka företag till Stockholmsregionen. Det är ett bra och viktigt arbete. Men det är inte precis så att logotypen tagits fram för privat kapital, där det finns aktieägare som kan skadas av själva varumärkesintrånget. Kommunala bolag bör förmodligen visa viss generositet i hur man förhåller sig till hur varumärken används, precis som offentliga organ bör göra det.
2. Bolaget har redan gjort själva logotypen tillgänglig för “alla som vill medverka till utvecklingen av Stockholm som etablerings- och besöksort. ” Även om detta förmodligen inte innefattar modifieringen, så är det uppenbart att centerpartiet genom användningen vill föra en debatt om hur detta varumärke kan vidgas.
3. Det är inte en orimlig tanke att man i opinionsbildning bör kunna använda företags logotyper. Så har skett förr, också med rent negativa kampanjer. Utan att gå in på det juridiska i frågan kan man fråga sig om kommunala bolag ska gå i spetsen för en hård tolkning av upphovsrätten och för en tystare offentlighet (i all synnerhet som centerpartiet faktiskt sitter i den beslutande församling som är ägare till bolaget).
Kort och gott: Lägg ner. Acceptera att ni inte har och inte kommer att få fullständig kontroll över varumärket och bygg vidare på det faktum att varumärket nu är så etablerat att det också ligger till grund för vidareutveckling i den politiska diskursen.
Intressant om politik, varumärken, stockholm, centerpartiet
Etiketter: Centerpartiet, EU, kampanj, negativa kampanjer, opinionsbildningGårdagens partiledardebatt i Agenda blev till slut en ganska intetsägande historia. Delvis handlade det om formatet - när alla ville höra hur partiledarna skulle tackla den akuta finanskrisen, valde programledarna att lägga ämnet sist. Men det handlade också om sju partiledare som alla är rådvilla själva inför framtiden.
Det bestående intrycket av debatten är att ingen partiledare talade om framtiden. Jan Björklund var den ende som, ytligt, tangerade ämnet, då han talade om att “vi kommer att klara ut den här krisen”, men i övrigt var det fokus på nutid och avsevärt mer motståndarens fel och brister än de egna förtjänsterna.
Att oppositionen skäller och kritiserar är naturligt, även om de skulle kuna göra också det på ett klyftigare sätt än att hänga upp sig vid procentsatser i a-kassan. Men från regeringshåll bör man försöka lyfta debatten något, låta Sahlin och hennas kompanjoner skälla och istället föra sin egen debatt. Det betyder inte att man ska avstå från angrepp, men att man ska portionera dem rätt.
Göran Persson var strålande på det. Han kunde föra en helt egen debatt under två timmars partiledardebatt i TV då han var som bäst. Självgoda utläggningar om hur han i stort sett ensam räddat Sverige på 90-talet blandades med tankar kring Folkhem 2.0 eller etisk djurhållning. Någon gång under debatten kom också generalangreppet på moderaterna för deras politik, men det kom koncentrerat och hårt, då det väl kom. För motståndarna var det naturligtvis frustrerande med en statsminister som aldrig gick i svaromål och som talade om sina egna frågor, men det var onekligen effektivt.
Bäst i gårdagens debatt var Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt. Båda var ganska effektiva i att få ut sitt budskap (kanske är Ohlys stora problem just det att han lyckas beskriva det egna partiets politik så väl att de flesta inser att det är inte vad de vill ha), med enkla och raka formuleringar.
I slutet vann alliansen på walk over, när oppositionen föll samman framför TV-kamerorna. När “vem tar vem” nu sändes live såg vi på ena sidan fyra glada allianspartiledare som helt tysta kunde se oppositonspartierna försöka förgöra varandra. Efter en lång uppförsbacke kan Sahlins valhänta hantering av regeringsfrågan vara alliansens nya möjlighet.
Ska svensk politik engagera inför valet 2010 är det hög tid att samtliga partiledare går hem på kammaren och funderar över vilket budskap de vill vinna valet på. Gårdagen imponerade som sagt inte.
Läs intressanta inlägg om: politik, val, partiledardebatt, alliansen, socialdemokraterna
Etiketter: alliansen, Fredrik Reinfeldt, Göran Persson, Jan Björklund, Lars Ohly, Moderaterna, oppositionen, Socialdemokraterna, val, valetI spåren av finanskrisen har hela den amerikanska presidentvalskampanjen ställts på huvudet. John McCain, som hade utraderat Obamas försprång och även gått om i elektorsröster enligt mätningarna, hamnade på djupt vatten när allt kom att handla om ekonomin. Det har också varit tydligt genom en dramatisk omsvängning i opinionen. Följande är en sammanställning av elektorsröster enligt electoral-vote.com:
Efter några dagars stadig ökning exploderade mätningarna häromdagen. Samtidigt har hela debatten förändrats och Obama framställs åter som en vinnare (vilket han alltså inte gjorde när han inte kunde klara av att möta angreppen från McCains kampanj tidigare). Det är därför tänkbart att vi ser början på vad som i USA kallas en bandwagon effect, eller på svenska snöbollseffekt. Med reservation för att det måhända ligger en aning önsketänkande i denna bedömning, så är det en spännande tanke.
Snöbollseffekter är vanliga i kampanjer och det är något som alla partier eftersträvar. I Sverige är det sentida tydligaste exemplet folkpartiets framgångsval 2002 (språktest). Ett annat exempel är Kd:s exempellösa framgångar 1998 (Alf Svensson talade om fjärrvärme och närvärme). I samma val gjorde vänsterpartiet sitt bästa val någonsin, förmodligen därför att de kom in i finrummet och blev en verklig förhandlingspartner till socialdemokratin.
Gemensamt för snöbollseffekter förefaller vara att partier har goda bakgrundssiffror (många gillar dem och/eller de är andraparti hos många väljare) och att det finns en utlösande fråga som skapar turbulens i väljarkåren. I USA 2008 törstandet efter nytt ledarskap och ekonomisk kris. I Sverige 2010?
Läs intressanta inlägg om: politik, usa, strategi, val
Etiketter: ekonomi, Folkpartiet, kampanj, Obama, presidentval, USA, val, vänster, VänsterpartietDen mätning som visar att socialdemokraterna tar väljare från alla andra partier och mest från moderaterna är förvisso spektakulär, men inte i grunden särskilt omvälvande. Det som inträffar är egentligen en normalisering av det läge som tidigare rått i opinionen.
Enligt Synovates mätning har sedan valet 110 000 väljare gått från (m) till (s). Även om det låter mycket, så är det fortfarande mindre än väljarströmmen i andra riktningen mellan 2002 och 2006. Följande bild är hämtad från SCB:s specialundersökningar av valet 2006 (s 208):
Vi kan då jämföra Synovates mätning mellan 06 och idag med strömningarna mellan 02 och 06 för alla partier (tusental väljare):
| Parti | +/- 02-06 | +/- 06-08 | netto 02-08 |
| m | +154 | -110 | +44 |
| c | +50 | -30 | +20 |
| fp | +36 | -57 | -21 |
| kd | +14 | -50 | -36 |
| mp | +26 | -31 | -5 |
| v | -33 | -36 | -69 |
De stora förlorarna över blockgränsen, sett i det lite längre perspektivet, är alltså inte främst (m), utan (fp) och (kd), som båda gjort nettoförluster sett över perioden. Summerar man hela alliansen, så ser vi att alliansens netto jämfört med (s) fortfarande är positivt, med 7000 väljare jämfört med 2002. De stora framgångarna för (s) beror alltså inte främst på en våldsam tippning av opinionen jämfört med tidigare, utan på (1) huvudsakligen en återgång till det opinionsläge som rådde mellan blocken 2002, (2) mobilisering av väljare som gick till soffan 2006 (samtidigt som alliansen med stor sannolikhet tappar till soffan just nu) och (3) att man sakta är på väg att äta upp vänsterpartiet.
Det är både bra och dåliga nyheter för alliansen. Det är bra därför att det inte tyder på en fundamental förändring av partisympatierna i ett längre perspektiv och därför inger hopp om att kunna förändra opinionen på nytt (även om det finns ett stort orosmoment i opinionen bland yngre väljare som förefaller i grunden luta mer åt vänster än äldre). Det är dåliga nyheter därför att det just förefaller vara en normalisering och att det recept som vann valet 2006 förmodligen har svårt att lyckas igen eftersom Göran Persson-faktorn var så stor i detta val. Vill man vinna valet 2010 måste man ta sig samman och försöka formulera en strategi som verkligen kan förändra detta normalläge. Det är onekligen en stor utmaning att ta sig an.
för (c) innebär förändrinen sedan 06 att man tappat ca ½ procentenhet till (s). Det större tappet mellan valet och Synovates mätning, ca 1 %, har skett till övriga borgerliga partier eller soffan. För (fp) innebär tappet på 57 000 röster till (s) ett tapp på ca en procentenhet, vilket också är partiets nivå i mätningen. Sedan 06 har partiet alltså spelat jämnt med övriga borgerliga partier. Av (kd)-tappet på totalt ca 3 procentenheter utgör tappet till (s) ca en och de övriga två ett utbyte med de andra borgerliga partierna.
Läs intressanta inlägg om: politik, alliansen, socialdemokraterna, opinionsmätningar
Etiketter: alliansen, Göran Persson, Moderaterna, opinionsmätningar, politisk strategi, Socialdemokraterna, val, valet, valet 2006, vänster, VänsterpartietSom svensk liberal kan jag inte annat än förundras över att så många liberaler säger sig hoppas på John McCain och republikanerna i det kommande valet. “Frihandel” tycks vara det förlösande argumentet.
Och visst är frihandelsargumentet viktigt, men det är knappast den enda liberala frågan som står på spel. Jämför man McCain och Obama i sakfrågorna, framträder ett annat mönster för den som vill stödja liberala värderingar, i USA och globalt: Frihandel, 1-0. Abort, 1-1. HBT-rättigheter, 1-2. Sjukförsäkring, 1-3. Fri- och rättigheter i kriget mot terror, 1-4 (även om McCain är mot abort tortyr är han för alla andra delar i Patriot Act). Dödsstraff, 1-5 (båda är för, men McCain har röstat för fler och snabbare avrättningar). Bara för att nämna några exempel.
Allra viktigast för svensk del är kanske ändå vad valet innebär för vår och världens säkerhet. McCain är (1) för Bush-doktrinen, som innebär att USA tar sig rätten till förebyggande krig, (2) en varm anhängare av våld som lösning på mellanönsternkonflikten och (3) ägnar sig åt en primitiv krigsretorik gentmot Iran, inklusive fåniga påståenden om Al-Qaidas samröre med det iranska ledarskapet.
Det blir inte bättre när man hör Sarah Palin, som vid en McCain-seger kommer att vara ett hjärtslag från det globala ledarskapet. I en ABC-intervju gör hon klart att hon vill se ett snabbt Nato-medlemskap för Ukraina och Georgien och närmast verkar upplivad på tanken av en möjlig militär konflikt med Ryssland. Liksom McCain har hon intagit en stenhård position, “vi är alla georgier” och hon antyder att hennes utrikespolitik är gudomligt inspirerad. När hon dessutom visar att hon inte ens har koll på den nuvarande utrikespolitiken, utan tror att Bush-doktrinen handlar om att utrota islamistisk extremism (varför angriper de inte Saudiarabien i så fall?), och lovar att göra det bättre framöver, kan man inte bli annat än oroad.
Andra liberaler får dra sina slutsatser, men för min del är det svårt att få liberala värderingar att gå ihop med en stenhård linje mot kvinnors rättigheter, hbt-rättigheter, sjukvård för fattiga och utökad avlyssning av medborgarna, för att inte tala om förebyggande krig och våta drömmar om bombräder och stormaktskonflikter.
Läs intressanta inlägg om: politik, usa, mccain, palin, obama, presidentval
Uppdatering: Ändrade en liten lapsus om patriot act efter vaket påpekande.
Etiketter: extremism, handel, Obama, presidentval, retorik, sjukvård, USA, utrikespolitik, val, valetSom övertygad europavän och anhängare av ett stort och kraftfullt EU öppet för alla EU-länder kan man inte bli annat än förtvivlad när man ser hur unionen hanterar sina grannar.
I helgen hölls det årliga EU-toppmötet mellan EU och Ukraina. Den positiva nyheten är att man inleder förhandlingar om ett associationsavtal, som innebär ett mycket närmare samarbete på flera områden än det tidigare samarbetsavtalet. Förhoppningsvis ska det också kunna leda till viseringsfrihet. Från Ukrainas sida har man stora förhoppningar på detta och ser det som ett första och viktigt steg mot ett fullt medlemskap.
Så kommer då minuskontot. Det är långtifrån självklart att Ukraina får bli medlem i EU, oaktat den ekonomiska utvecklingen och oavsett om de löser sina inrikespolitiska problem. “Utvidgningströtthet” (enlargement fatigue) har de senaste åren blivit ett allt vanligare begrepp bland EU-ledare som inte vill ta ansvar för ytterligare utvidgning, som är rädda för hemmaopinionen och därför hemfaller åt protektionism och rädsla för det okända. Den polske rörmokaren spökar fortfarande i många europeiska ledares föreställningar.
Dessutom är löftena om viseringsfrihet knappt värda pappret de är skrivna på. Från kommissionens svenska informationskontor är rubriken på informationen “snart visumfritt för ukrainare?”, vilket låter lovande. Men läser man det engelska orginalet till pressmeddelande, så visade det sig att den ansvariga kommissionären, Benita Ferrero-Waldner, talat om “the long term perspective of establishing a mutual visa-free regime”, dvs att det knappast är förestående i närtid.
Det är naturligtvis bra och välkommet att man tar ytterligare steg i samarbetet med Ukraina och andra grannländer. Men det måste bli ett slut på den njugghet och ogina retorik som fortfarande präglar EU:s relationer med de länder som inget hellre vill än bli en del av den europeiska gemenskapen.
Intressant om politik, eu, ukraina
Etiketter: ansvar, ekonomi, EU, retorik
