Inkonsekvenser i övervakningsundersökning
En SCB-undersökning om svenskarnas inställning till övervakning väckte för några dagar sedan en hel del uppmärksamhet. Den tycks ge ett massivt stöd för ökad övervakning, åtminstone om man läser rapporteringen:
Sveriges radio: Svenskar positiva till mer övervakning
TT/UNT: Svenskarna vill ha mer övervakning
SVT: Svenskar positiva till mer övervakning
Riksdag och departement: Svenskar positiva till mer övervakning
I rapporteringen framförs att det ges ett starkt stöd för integritetskänsliga åtgärder:
79 % är positiva till att polisen ska få använda buggning.
77 % accepterar att oskyldiga personers integritet kränks vid avlyssning och kameraövervakning av misstänkta
96-97 % stödjer kameraövervakning av allmänna platser om det används för att bekämpa grov brottslighet
Problemet är att, som frågorna ställts, så blir i stort sett den enda rimliga slutsatsen att man måste vara för ökad övervakning. Ta till exempel fråga 5a - “Tycker du att kameraövervakning ska vara tillåten eller otillåten på allmänna platser om det behövs för att få folk känna sig tryggare av att platser är kameraövervakade?”
Svaret blir, föga förbluffande, att 90 % tycker att det ska tillåtas. Men vad annat ska människor i ett land där trygghet värderas över allt annat svara? Genom den vilkorande bisatsen lägger man svaret i mun på medborgaren. Det förbluffande är istället att det finns 10 % som principfast står för en annan värdering, trots att det är uppenbart vad som är det “korrekta” svaret.
Det verkligt intressanta är istället svaren på andra frågor, som hur man upplever problemet med integritetskränkningar. Ta t.ex. fråga 7a - “Hur stämmer följande påståenden med din uppfattning om DNA-registrering? DNA-registrering är känslig från integritetsskyddssynpunkt”, där totalt 48 % svarar att det är känsligt och 38 % att det inte är det. Eller granska fråga 13a - “Ta ställning till följande påstående. Staten har en skyldighet att genom lagstiftning och förbud ingripa mot integritetshoten på Internet.”, där 52 % svarar att det stämmer “mycket bra” och ytterligare 30 % “ganska bra”.
Thomas Bodströms storverk “datalagring” har visserligen stöd enligt undersökningen, men också här är svaren betydligt mer nyanserade än vad rapporteringen ger vid handen: 23 % svarar att det stämmer “mycket bra”, 26 % “ganska bra” och 33 % “ganska dåligt” eller “mycket dåligt”.
En rimlig slutsats att dra av rapporten är inte att det finns ett massivt stöd för ökad övervakning, de frågorna har man ju redan diskvalificerat genom att ställa dem på ett ledande sätt, utan att de flesta människor förefaller ganska nöjda med den övervakningsnivå samhället har idag, att man är orolig för integritetskränkningar främst från företag och att många vill se ett förstärkt skydd för integriteten.
Dessutom borde en ytterligare slutsats vara att det behövs betydligt mer offentlig debatt i frågan. I fråga 24c - “Hur väl stämmer följande påståenden med din uppfattning? Problemet är inte att uppgifterna samlas in och förvaras hos en myndighet, utan att det alltför ofta händer att obehöriga personer kommer över uppgifterna (registren “läcker”)” svarar 76 % att det stämmer mycket eller ganska väl. Men också denna fråga blir på ett sätt missledande - det framkommer inte någonstans att det är (närmast) omöjligt att skapa register som inte läcker. Det finns helt enkelt för många faktorer - förflyttning av information, intrång, misstag och (viktigast) mänsklig nyfikenhet.
Kanske skulle det vara rimligt någonstans ställa frågan om människor verkligen vill ha ett samhälle där dejten som jobbar på skatteverket kollar upp dig, eller om grannen som är läkarsekreterare av nyfikenhet kollar ditt hälsotillstånd. Det är inte svårt att föreställa sig ett minst lika tydligt utslag som SCB och integritetsskyddskommittén nu gör anspråk på att ha funnit.
Detta inlägg är intressant.
Andra bloggar om: övervakning, integritet, politik
Liknande inlägg
