Inga Toblerone den här gången
Att Mona Sahlin till sist sagt ja till att kandidera som partiledare enligt Ekot väcker naturligtvis spekulationer. Både Johan Linander och Marta Axner funderar över hur de förbigångna kandidaterna kommer att reagera.
Frågan är om alls. Det verkar nu som om socialdemokratin på ett klassiskt sätt sluter leden. Den senaste månaden har den ena seriösa kandidaten efter den andra dragit sig ur:
20/12 Jämtin
21/12 Bodström
2/1 Messing
Skälet till att de drar sig ur är självfallet inte att de inte vill blir partiledare, utan att de inser att de saknar stöd, även om var och en anger sina randiga skäl för sitt beslut. I ett sådant läge är det bättre att dra sig ur och erbjudas en framskjuten position än att utmana den som så småningom blir partiledare.
Av precis samma skäl blir det inga toblerone-affärer den här gången. I det interna maktspelet i toppen har det avgjorts att Mona blir partiledare. Per Nuder och andra må gnissla tänder, men de kommer att acceptera beslutet. Allt annat vore att skjuta sig själv i foten.
Hur kan man då vara så säker på detta? Faktum är att jag hyser ett slags motvillig beundran för socialdemokratin, där det tidvis verkar som om alla partiföreträdare går omkring med Machiavelli i bakfickan och man sällan tvekar att skickligt utnyttja politiska händelser till sin egen fördel. Ibland slår det slint, som när man skulle behandla tsunamin främst som ett politiskt och inte ett mänskligt problem, men alltför ofta fungerar det. Man kan tycka att det är cyniskt och bidrar till ökat politikerförakt, men det fungerar. Och vill Alliansen behålla makten måste de lära sig något av detta.
Socialdemokraterna må vara hur elaka som helst mot varandra innan beslutet fattats (man kan förbluffas över påhoppen på Sahlin som ytlig, okunnig, högeravvikande och lat tidigare i debatten), men när det nu står klart vad som händer så sluter sig leden rejält. Det innebär visserligen att Alliansen till sist får en värdig motståndare i debatten, men också att de lever mycket farligare när socialdemokratin börjar ägna sin energi åt att försöka återvinna makten snarare än att bekämpa varandra.
Längtan tillbaka till Rosenbad är stark. Därför blir det ingen Toblerone 2007.
Detta inlägg är intressant.
Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, politik
Liknande inlägg
men en sekt är alltid en sekt… sen kan man tycka vad man vill… att de sluter leden betyder inte att mora-knivarna är nedstoppade för lÃ¥ngtidsförvaring tvärtom… nu slipas de inför nästa ordinarie kongress där man skall diskutera politik!
Höres
Vigg
Appropå maktdistans väljer jag att redovisa följande:
En”MaDame” med godisnoja, glufsar Toblerone pÃ¥ statens kort.
Samma “Härskarinna” tycker det är häftigt att betala skatt. Madamen hade även ett antal P böter, och om jag inte missminner mig de införskaffades de med osedvanlig regelbundenhet.
Jag tror Kronofogderegistret gav utlag i ca 90 betalningsanmärkningar. Är det glömt nu? Är hon förlåten? Medborgarbarnen väntar ivrigt på rosens-tecken.
En annan “chefskaiser” glömde redovisa en “gÃ¥va” i ett offentligt gÃ¥voregister. En pÃ¥fÃ¥geltron som som var värd ett antal tusen kr.
Veckans Rosen-Borgare blir Ekonomie brushärskare Anders Borg ;O(
Kan det här kallas maktdistansiering?
MVH
Tindra Annette Brsotröm