Bottenbetyg för kommunikationen
När Sifo visar sjunkande siffror för tre av fyra partier i Alliansen leder det naturligtvis till ganska febrilt tänkande inom partierna, oavsett vad de säger utåt. Den intressanta frågan är snarast om man drar rätt slutsatser.
Ett antal vänsterbloggare har genast dragit slutsatsen att väljarna är djupt missnöjda med “högerpolitik” och att man avvisar nedskärningarna i A-kassan. I grund och botten är det emellertid inte en frÃ¥ga om felaktig politik, utan om felaktig kommunikation. Trots att Alliansen fÃ¥tt regera hela hösten utan nÃ¥gon form av samlad opposition, har man lyckats fÃ¥ nästan uteslutande negativa rubriker pÃ¥ de egna förslagen.
Tydligast har bristen på eget spinn varit vid presentationen av statsbudgeten. Det är en händelse som en regering kontrollerar till 100 %, något som socialdemokraterna varit skickliga på att utnyttja genom att läcka förslag redan innan budgeten läggs och genom att tvinga oppositionen att diskutera utifrån deras agenda. Alliansen läckte inget, satte ingen spinn utan lade kort och gott fram ett förslag, där andra fick stå för verklighetsbeskrivningen.
Oviljan till läckor syntes redan en månad dessförinnan, när partiledarna förhandlade om regeringsbildningen. Under de veckor man satt inlåsta i enskilda överläggningar hade man kunnat få positiva rubriker på i det närmaste vilket struntförslag som helst, men valde alltså att hålla helt tyst utåt. Det ledde bara i sin tur till frustration och irritation hos de journalister som törstade efter något intressant att skriva om Alliansen efter valsegern.
På ett plan är det inte ägnat att förvåna. Hos de nya moderaterna finns ett slags idé om att det är sakfrågorna och de smarta lösningarna som avgör val. Valresultatet verkar ju förstärka detta. Men då bortser man från den trötthet som fanns med Göran Persson och den enorma positiva uppmärksamhet moderaterna fick för själva förändringsprocessen. Det skulle vara intressant att se en studie av hur mycket av de konkreta förslagen väljarna uppfattade.
Det är dock en farlig inställning, eftersom man därmed frivilligt avhänder sig ett nödvändigt förändringsmandat och riskerar att väldigt snabb fastna i förvaltningsträsket, snarare än att driva en egen politik. För närvarande tycks det mest drabba de tre mindre partierna i regeringen, vilket i sig säkert kan leda till interna problem så småningom. Men inte heller moderaterna kommer att gå fria från en tilltagande frustration med brist på riktning och kurs.
Även om de första 100 dagarna inte var fullt så framgångsrika som regeringen hoppats, finns naturligtvis möjligheten att göra de resterande 3½ åren framgångsrika och att vinna valet 2010. Det förutsätter dock att regeringen börjar blicka ovanför de partiinterna förhandlingarna, den politiska tekniken och börjar göra det många väljare hoppades på i valet 2006, nämligen börjar kommunicera med medborgarna och ingjuta lite framtidstro.
(PS. Apropå mätningar, så är det intressant att ha jobbat med dem nära en partiledning, eftersom man då inser hur olika de tolkas. Det finns två risker - den ena är att tolka dem bokstavligt, vilket gör att humöret svänger mycket upp och ner i takt med mätningarna och riskerar att leda till utspelspolitik. Den andra är att lyssna på resonemangen om felmarginaler och olika mätmetoder och därefter dra slutsatsen att de inte är att lita på. Det är minst lika farligt eftersom man då riskerar att helt bortse från hur det egna partiet uppfattas i väljarkåren. Det är intressant att det är så svårt för förtroendevalda att förhålla sig på ett någotsånär vetenskapligt sätt till mätningarna och acceptera dem med alla de felkällor som finns inbyggda)
Läs intressanta inlägg om: alliansen, politik, sifo, opinionsmätningar, regeringen
Etiketter: alliansen, Göran Persson, kommunikation, Moderaterna, opinionsmätningar, oppositionen, Socialdemokraterna, val, valet, valet 2006, vänsterLiknande inlägg
Så det kan inte finnas en liten möjlighet att väljarna verkligen är missnöjda menar du? Intressant!
Visst är väljarna missnöjda, men frÃ¥gan är varför. Min tes är att regeringen i stor utsräckning försuttit möjligheten att presentera sin bild av förslagen (fler i jobb, sänkt skatt för vanliga inkomster …) och istället genom oviljan/oförmÃ¥gan att kommunicera idén med förda politiken ständigt har hamnat pÃ¥ defensiven. Att sedan resultatet i mätnigar är detsamma är ju en annan sak.