Henrik Sjöholm

Tjafset symptom på djupare problem

23 januari 2007

Rapporteringen från de europeiska institutionerna kännetecknas just nu av mycket tjafs och gräl. På EU Observer kan vi idag se minst fyra exempel på detta:

Luxemburg tvingas lugna ner sin aktivism för det nya fördraget. Det är naturligtvis Spaniens och Luxemburgs initiativ i sig, att kalla samman en egen liten grupp för att driva igenom det och därigenom underkänna folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, som är själva problemet.
Kommisionärerna Dimas och Verheugen grälar öppet om krav på CO2-utsläpp från bilar. Inte heller det är särskilt underligt - det är normalt att industri- och miljöföreträdare gör det; dessutom är Verheugen en kontroversiell och omtvistad figur i sig. Men nu sker det inför öppen ridå och förlamar därigenom det fortsatta arbetet.
Röstskolkande ledamöter förhindrade förra veckan ett beslut om järnvägspaketet. Var fjärde ledamot struntade i voteringen på torsdagen (många tar chansen till en förlängd weekend), vilket innebar att järnvägspaketet, med krav på omfattande liberaliseringar, inte gick igenom och ministerrådets svagare kompromiss står fast.
Liberaler och socialister grälar om hur kritiskt EP ska vara mot EU och dess medlemmar för CIA-flygningarna. Visserligen skulle det kunna vara sedvanliga åsiktsskillnader, men det innebär ett helt annat samtalsklimat mellan de två grupperna ifråga om CIA-rapporten, som tidigare präglats av ett seriöst försök att finna sanningen och se till att våga vara kritiska också mot EU-institutioner.

Som jag skrev om bråket om utskott häromdagen, signalerar allt tjafs som just nu pågår att det finns underliggande och djupare problem i unionens arbete. Euforin efter utvidgningen har lagt sig och konservativa, mer introverta, krafter har de senaste åren stärkts både i medlemsländerna och i Europaparlamentet. Högtidstalen under kristallkronorna har ersatts av hårdför nationell intressepolitik (jag minns t.ex. att Spaniens dåvarande premiärminister Aznar aggressivt hävdade att utvidgningen till nya medlemsländer inte skulle få kosta Spanien en peseta i uteblivet regionalstöd). Uppdelningen i parlamentet verkar följa delvis nya konfliktlinjer, utifrån nationell och religiös tillhörighet.

Det kommer med andra ord att bli ett tufft ordförandeskap för Tyskland det närmaste halvåret. Men det stannar inte där. Uppenbarligen har medlemsländerna kapitalt misslyckats med att använda den “tankepaus” man utlyste efter de negativa beskeden om det konstitutionella fördraget från Frankrike och Holland. Det börjar bli hög tid att acceptera tanken på att skrota fördraget och börja om processen - den här gången i en öppen debatt med medborgarna och med aktiv delaktighet från de nationella politikerna. För det är där ansvaret till syvende och sist finns - utan ansvarstagande regeringar med ett europeiskt engagemang blir unionen inget annat än ett trist byråkratiskt maskineri.