Yttrandefriheten i fara… igen!
Jonas Morian skriver intressant om hoten mot yttrandefriheten i förslagen från en statlig utredning.
Varje gång debatten om yttrandefriheten kommer på tal är det lätt att känna som blomman känner i Liftarens Guide till Galaxen innan den krossas mot marken: “Ånej, inte igen!” Det är nämligen inte första gången hoten diskuteras och varje gång börjar diskussionen från noll, vilket konsekvent gynnar de som vill inskränka yttrandefriheten. Denna gång är uppenbarligen motiven att EU-lagstiftningen gör den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen knölig. Så bra då: Då fyller den ju sin funktion om den förhindrar oss från att okritiskt genomföra förslag som minskar yttrandefriheten.
Det är inte utan att man ser likheten med debatten kring personuppgiftslagen, som ju har befunnits vara i strid med den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Likväl infördes den okritiskt och med ytterst lite resonemang kring grundlagsfrågor för ett antal år sedan. Debatten bakom PUL var en av orsakerna till den förra stora utredningen om mediegrundlagarna TF och YGL - Mediegrundlagsutredningen (MGU, 2002), som skulle utreda yttrandefrihetsgrundlagens förhållande till Internet. Genom denna utredning fick vi t.ex. det frivilliga grundlagsskyddet genom utgivningsbevis för hemsidor. Sedermera har ju delar av tänkandet blivit föråldrat genom domar i HD som omtolkade begreppet “journalistiskt syfte” i PUL till att omfatta i stort sett allt möjligt.
Vare sig MGU eller den nya utredningen har emellertid utgångspunkten att stärka den individuella yttrandefriheten. En intressant möjlighet skulle annars vara att utnyttja det förhållande att vi har två mediegrundlagar, TF och YGL, för att ha en särskild grundlag för medieföretag, vilken föreslagsvis skulle bygga vidare på TF, och en generell lag för individers yttrandefrihet genom YGL. Den frågan kommer också att bli aktuell i Grundlagsutredningen, eftersom det generella skyddet för individers yttrandefrihet finns där (2 kap 1 §).
Dessvärre måste slutligen konstateras att det är svårt att väcka de flesta politiska partiers intresse för en reellt stärkt yttrandefrihet. Utvecklingen tenderar snarare att gå åt andra hållet med krav på förbud och inskränkningar av sådant man som politiker tycker är obehagligt.
Nuvarande infrastrukturministern Åsa Torstensson, var ledamot för Centerpartiet i MGU. Vi skrev tillsammans följande reservation och särskilda yttrande med bl.a. krav på en stärkt individuell yttrandefrihet. De är fortfarande värda att läsas även om de är långa och har fyra år på nacken:
Reservation
Jag reserverar mig mot kommitténs överväganden och slutsatser i kapitel fem. Jag menar att kommittén borde lagt fram förslag som förstärkt individers yttrandefrihet. IT skapar helt nya möjligheter för människor att kommunicera och göra sin röst hörd, alltmer oberoende av etablerade media. Det är en positiv utveckling och det ligger i yttrandefrihetens anda att sådana nya möjligheter bör tas tillvara.
Kommittén har, enligt min mening, gjort en orimligt snäv tolkning av uppdraget och därigenom helt undvikt flera centrala frågor inom yttrandefrihetens område som aktualiseras genom informationsteknikens utveckling. Särskilt allvarligt är detta i fråga om möjligheten att utsträcka yttrandefriheten till fler människor på fler arenor.
Mot bakgrund av de intentioner som ligger bakom regeringsformens skrivningar om yttrandefrihet samt de nya möjligheter som öppnas genom informationsteknik menar jag att kommittén snarare än att ägna sig åt tekniska justeringar, som även framgent kommer att vara teknikberoende, seriöst borde ha prövat möjligheten att skydda enskilda personers yttrandefrihet.
Grundskälet är i all huvudsak demokratiskt. Under en lång följd av år har yttrandefrihet och offentlighet kommit under press genom olika åtgärder. Det må vara EG-direktiv, vällovliga ambitioner eller en medveten strategi. Resultatet blir dock detsamma: Ett tynande offentligt samtal. Det är nu hög tid att vända denna utveckling genom att, med beslutsamhet, börja peka på åtgärder som kan stärka det offentliga samtalet i Sverige. Avgörande är självfallet en förstärkt yttrandefrihet och att nya möjligheter för enskilda att göra sig hörda tas tillvara.
Förutom stödet i regeringsformen ligger detta i linje med hur idén om yttrandefrihet vanligen uppfattas av människor utanför juristkretsar. Det är naturligtvis ingen slump att många av de som drabbas t.ex. av personuppgiftslagen menar att deras yttrandefrihet kränks och att eftersom vi har yttrandefrihet i Sverige, borde denna också vara tillämplig på hemsidor.
Kommittén borde därför på allvar ha övervägt möjligheten att individualisera yttrandefriheten genom grundlagsförändringar och framfört förslag i denna riktning. Jag avstår från att i reservationen närmare ange hur detta skulle kunna ske, utan hänvisar till mitt särskilda yttrande för att skissera en sådan lösning.
Denna hållning innebär också att jag avvisar kommitténs hållning i fråga om utgivningsbevis för enskilda. Det finns minst två demokratiskäl för detta: kostnad och godkännande. Fortfarande kommer utgivningsbevis att kosta pengar.
Jag är tveksam till en ordning där människor som känner att de har små ekonomiska marginaler ska tvingas överväga om de ska söka ett utgivningsbevis till en kostnad av 1000 kronor för att våga yttra sig på Internet. Ofta är det samma människor som i andra sammanhang har svårt att göra sig hörda.
Jag är också överhuvudtaget tveksam till ett förfarande där enskildas yttrandefrihet ska göras avhängig av ett godkännande från någon myndighets sida. Detta är rimligt för det särskilda skydd och de privilegier som erbjuds medieföretag, men inte i fråga om enskildas yttrandefrihet. Kommittén noterar själv den förvirring som kan komma att uppstå i fråga om huruvida en webbsida är skyddad eller ej, vilket talar för en annan lösning. Det är också värt att framhålla att ett avslag ofelbart kommer att leda till en diskussion kring censur och godtycke i fråga om grunderna för att bevilja utgivningsbevis.
Särskilt yttrande
Jag har i min reservation redogjort för min uppfattning att kommittén genom en orimligt snäv tolkning av uppdraget undvikit en av kärnfrågorna då mediegrundlagarna diskuteras, nämligen hur yttrandefriheten kan individualiseras och utsträckas till fler människor och nya arenor. Jag avstod då från att närmare ange hur detta skulle kunna ske, då det förtjänar en egen utredning.
Jag vill dock försöka skissera en modell som bättre tar tillvara yttrandefrihetens anda och bakomliggande principer och visa på en tänkbar modell för att trygga individers och organisationers yttrandefrihet.
Enligt min uppfattning kan frågan om yttrandefrihet och teknikoberoende lagstiftning inte begränsas till att endast handla om de särskilda mediegrundlagarna. Av hävd har skyddet för yttrandefrihet i RF haft nära samband med de särskilda mediegrundlagarna. Det sambandet förefaller mig nu vara på väg att urholkas, vilket är oroande och borde lett till att utredningen också tog in ett resonemang om det allmänna skyddet för yttrandefrihet i RF.
Jag menar att följande punkter borde övervägas som steg mot en individualiserad yttrandefrihet.
- 2 kap. 13 § RF bör utredas med inriktning mot större restriktivitet i möjligheten att inskränka yttrandefriheten. Detta avser såväl de allmänt hållna formuleringarna i första stycket, som den generella möjligheten att begränsa yttrandefriheten så länge begränsningen avser form och inte innehåll i tredje stycket.
- Personuppgiftslagen bör upphävas som stridande mot grundläggande yttrandefrihetsprinciper
- En ordning där YGL i tillämpliga delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier bör prövas
Mina skäl för detta är som följer:
Yttrandefriheten som demokratins grundval
Kommittén återkommer upprepade gånger till yttrandefrihetens betydelse som hörnsten i den svenska demokratin och dess historiska utveckling. Det är en åsikt jag gärna instämmer i och understryker, men menar också att denna insikt borde leda till ytterligare förslag från kommittén.
Yttrandefrihet uppfattas av många som sammanfallande med de principer som anges i 2 kap. 1 § RF, d.v.s. som en rätt som tillkommer var och en att fritt uttrycka tankar, åsikter och känslor genom tal, skrift, bild eller på annat sätt. Att yttrandefriheten därutöver regleras särskilt för medieföretag i två andra grundlagar förändrar knappast detta faktum. Det är för övrigt så man tolkat yttrandefriheten i första tillägget till Förenta staternas konstitution, för att ge ett exempel.
Önskemålet att stärka yttrandefriheten har vid upprepade tillfällen förts fram av regeringen genom en argumentation som syftar till att stärka den ”reella yttrandefriheten”. Argumentationen ger intrycket att man inte låter nöja sig med de formella regler som slås fast i grundlagar, utan också vill få fram fler konkurrerande röster och ökad mångfald på medieområdet. Lagrådet har i yttranden över den s.k. stopplagen för kommersiell lokalradio framhållit att i den mån det finns tekniskt utrymme att öka utbudet i etermedia, bör detta användas i yttrandefrihetens anda. Kommitténs överväganden förefaller mig stå i skarp kontrast till dessa resonemang.
Centerpartiet har i flera sammanhang framhållit vikten av att tolka 2 kap. 1 § RF som en uppmaning till makthavare att i varje läge verka för en ökad reell yttrandefrihet. Detta borde också vara utgångspunkten för kommitténs överväganden. Kommittén har i stället valt att fokusera på det dubbla syftet med de särskilda mediegrundlagarna – att slå vakt om yttrandefriheten och att underlätta ingrepp mot missbruk av yttrandefriheten. Därvid har man också, enligt min mening, alltför starkt understrukit kontrollbehovet och alltför lite slagit vakt om yttrandefrihetsintresset.
Informationstekniken skapar nya förutsättningar
Även om de förändrade förutsättningarna genom olika tillämpningar på Internet (webb och e-post för att nämna ett par exempel) har varit uppe till diskussion i utredningar på 1990-talet är det först de senaste åren vi kunnat börja skönja den verkliga potentialen i tekniken och sett en explosion i antalet webbsidor av olika karaktär.
Internet möjliggör helt nya former av kommunikation genom vad som skulle kunna kallas ”många-till-många-samband”. För enskilda människor är detta en nyhet. Från att tidigare ha varit hänvisad till att försöka göra sin röst hörd genom kommunikation en-till-en eller att publicera sig genom ett traditionellt medieföretag har nu möjligheten kommit till enskilda människor att konkurrera med etablerade medieföretag om att ha en allmän röst. Få tekniska genombrott har haft sådan potential att förnya och stärka yttrandefriheten.
Därigenom kan Internet tyckas vara en teknik som stärker tankarna i regeringsformen. Dessvärre har den inte kommit att uppfattas så. Såväl den gamla datalagen som den nya personuppgiftslagen eftersträvar mer att reglera och kontrollera yttrandefriheten än att stärka och stimulera den. Just EG-direktivet som ligger bakom personuppgiftslagen lyfts fram av kommittén som ett argument varför vi inte kan ha en individualiserad yttrandefrihet eftersom detta skulle riskera att komma i konflikt med direktivet. I stället för att utmana direktivet utifrån svenska grundlagar väljer kommittén alltså att kortfattat böja sig inför direktivet och avstå från att hävda centrala demokratiska värden. Jag avvisar bestämt sådan undfallenhet i för den svenska demokratin centrala frågor.
En självklar utgångspunkt för kommittén borde vara att överväga vilka nya möjligheter att stärka det offentliga samtalet som erbjuds genom den nya tekniken och hur dessa bäst tas tillvara. Det innebär givetvis att människors integritet ska kunna skyddas och att vissa yttranden alltjämt är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle. Men det innebär inte att yttranden generellt, därför att de råkar finnas på Internet, ska betraktas som olagliga. I sammanhanget kan tilläggas att de förändringar av PUL som gjorts är otillräckliga genom att undanta harmlösa påståenden från det generella förbud som påbjuds. Yttrandefrihet handlar om rätten att ifrågasätta, kritisera och debattera, vilket också innebär att även kränkande eller sårande yttranden måste tillåtas.
Dagens inskränkningar av yttrandefriheten har tvivelaktig grund
Eftersom PUL otvivelaktigt innebär begränsningar i yttrandefriheten för enskilda människor förefaller mig stödet för denna att finnas i 2 kap. 13 § RF. I första stycket konstateras att yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till ”… enskilds anseende, privatlivets helgd …” Vidare sägs i tredje stycket att föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden. inte betraktas som inskränkningar av yttrandefriheten och informationsfriheten. Därigenom öppnas möjligheten att undanta t.ex. nya medier från RF:s övriga skrivningar om yttrandefrihet.
Inget av de båda argumenten är emellertid tillräckligt för så pass långtgående inskränkningar i den fria opinionsbildningen som t.ex. PUL innebär. Detta görs särskilt tydligt genom den allt skarpare distinktion regering, riksdag och utredare börjat dra mellan det allmänna skyddet för yttrandefriheten i RF och de särskilda reglerna i TF och YGL. Då fri- och rättighetsskyddet kraftigt utökades i RF 1976 var denna skillnad i stället nedtonad och man betonade i stället att ”RF givetvis också i fortsättningen [bör] ha samma principiella yttrandefrihetsbegrepp som massmedierätten” (Prop 1975/76:209).
Både utredningen och regeringen berörde i detta arbete möjligheten att ha en mer uttömmande katalog på vilka möjligheter till inskränkningar av yttrandefriheten som skulle finnas i 2 kap. 13 § RF. Det framstod emellertid som svårt att finna en sådan uttömmande uppräkning, varför man valde en formulering lik den som finns i 10 § Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Det något svagare skydd som detta innebär föreföll acceptabelt eftersom TF erbjuder ett så pass mycket starkare skydd. Detta skulle innebära att det ”måste framstå som föga meningsfullt att förbjuda t.ex. muntliga yttranden av visst innehåll om sådana yttranden straffritt kan återges i tryckt eller därmed jämställd skrift”. Det är också värt att notera att regeringen ville ge starkast möjliga grundlagsskydd åt den mest betydelsefulla delen av yttrandefriheten, d.v.s. tryckfriheten. Frågan är vad en sådan formulering betyder i en tid då det tryckta ordets företräde alltmer kommit att utmanas genom etermedia och Internet.
Uppenbarligen kunde man 1976 inte förutse dagens situation, varför vi måste tolka intentionerna bakom grundlagen snarare än dess bokstav då vi nu utreder frågan. Intentionerna rådet det ingen tvekan om. Statsrådet skriver i propositionen att ”Yttrandefriheten kan med fog betecknas som den viktigaste av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det är därför naturligt att uppställa krav på att lagstiftaren skall iaktta största möjliga restriktivitet när det gäller att begränsa denna frihet.”
I 2 kap. 13 § 3 stycket anges att formkrav på hur yttranden får spridas eller mottas inte anses vara begränsning av yttrandefriheten. Uppenbarligen kan denna användas för att begränsa yttrandefriheten i nya medier. Det var emellertid förmodligen inte lagstiftarens tanke. I specialmotiveringen till stycket anges att ”som exempel på föreskrifter som omfattas av bestämmelsen kan nämnas föreskrifter rörande skyltar i 54 § byggnadslagen … Hit hör vidare i lokala ordningsstadgor intagna föreskrifter med krav på tillstånd för affischering på eller vid allmän plats”. Lagstiftarens tanke var uppenbarligen inte överhuvudtaget förknippad med nya medier eller att yttrandefrihet i allmänhet skulle kunna begränsas.
Mot denna bakgrund är de tolkningar som i dag görs av yttrandefrihetsskyddet i RF anmärkningsvärda. Då PUL skulle antas konstaterades kort och gott i utredningen (SOU 1997:39) att ”Yttrandefriheten är en av de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna i 2 kap. 1 § regeringsformen (RF)” och att friheten kan begränsas genom lag eller förordning. Utredningen ägnar sig därefter uteslutande åt de särskilda föreskrifterna i TF och YGL. Samma förhållningssätt framkommer i propositionen (1997/98:44). Det är värt att notera kontrasten i synsätt på förhållandet mellan yttrandefrihet i RF och TF/YGL i utredning och proposition jämfört med 1976 års proposition. Uppenbarligen har fri- och rättighetsskyddet i RF kommit att omvärderas under de 20 åren.
I sammanhanget noterar jag att mitt synsätt förefaller vara mer i linje med den uppfattning som tidigare varit vägledande medan kommittén i övrigt accepterar den nytolkning som skett de senaste decennierna.
Förslag för att individualisera yttrandefriheten
Jag menar att det nu är angeläget att på nytt slå vakt om fri- och rättigheterna i RF. Under alltför lång tid har andra prioriteringar fått styra synsättet på hur dessa rättigheter behandlas. Det förefaller mig ligga uppenbart i RF:s anda att nu vidta åtgärder för att enskildas yttrandefrihet ska stärkas oavsett medium.
Ett led i detta måste rimligen vara att pröva formuleringarna i 2 kap. 13 § RF syftande till att på nytt försöka det man inte lyckades med 1976. Uppenbarligen har tillämpningen av de allmänt hållna formuleringar som då slogs fast inte hållit sig till de överväganden som då gjordes, varför en skärpning nu är påkallad.
Genom sin spridningsform förefaller yttranden på Internet att uppvisa den största likheten med sådana sändningar som avses i YGL. I takt med att teknisk utveckling förändrar förutsättningarna för hur information sprids till mottagarna blir också den uppdelning mellan tryckta medier och spridning genom ”elektromagnetiska vågor” på TF respektive YGL allt mer oklar. Det inbjuder till frågan huruvida de två grundlagarna borde sammanföras till en och samma. I detta avseenden instämmer jag med kommitténs överväganden att det även framgent är rimligt att göra en skillnad på de två. Jag vill dock framhålla möjligheten att förändra YGL på ett sådant sätt att den i tillämpliga delar skulle kunna fungera som en allmän yttrandefrihetsgrundlag, tillämplig även på enskilda och andra företag än medieföretag.
I mitt resonemang har jag genomgående använt PUL för att exemplifiera en oroväckande utveckling i synen på yttrandefrihet. Det förefaller mig uppenbart att PUL bör avskaffas, då den strider mot grundläggande yttrandefrihetsprinciper. Jag vill dock framhålla att mitt resonemang avseende en individualiserad yttrandefrihet är universellt tillämpligt och därför bör leda till mer långtgående slutsatser.
Läs intressanta inlägg om: Politik, Yttrandefrihet, Grundlagsutredningen
Etiketter: Centerpartiet, ekonomi, grundlagsutredningen, integritet, kommunikation, media, medier, opinionsbildning, val, yttrandefrihetLiknande inlägg
