Krav om ursäkt effektiv kampanjmetod
Både Hillary Clinton och Barack Obama har lovat att driva “rena” primärvalskampanjer, utan att smutskasta motståndarna. Det förhindrar inte att man kan använda knep för att få en skugga att falla på den andre.
I går krävde först Clinton att Obama skulle ta avstånd från David Geffens kommentarer om att hon inte skulle vara en enande kraft. Givetvis vägrade Obamas kampanj att göra detta och krävde istället att Clinton skulle ta avstånd från sen Robert Ford, som sagt att Obama inte kan vinna ett presidentval eftersom han är svart. (CNN).
Samma metod är vanlig i Sverige. Ett litet axplock av exempel:
- HRF krävde en ursäkt från regeringen för Fredrick Federleys uttalanden om blockaden mot Wild n’ Fresh. (SvD)
- I samband med bråket om bloggrykten om Lars Danielssons förehavanden, krävde Marita Ulvskog en ursäkt från Lars Leijonborg. (SR)
- Erik Ullenhag krävde i ett pressmeddelande 2005 en ursäkt från Göran Persson för brutna vallöften om äldreboenden. (fp)
- Slutligen, internationell storpolitik: Påven tvingades faktiskt be om ursäkt för ett tal där han bl.a. kommenterade Islam (DN)
Den hågade hittar naturligtvis lätt många fler exempel på krav och motkrav om ursäkter. En del är säkert befogade, andra inte. Det intressanta är dock politikers och opinionsbildares fascination för att använda krav på ursäkter som en politisk kampanjmetod.
Det är en elegant form av negativ kampanj - utan att kritisera motståndaren, dess person eller, direkt, dess idéer, får man genom kravet på en ursäkt en anklagelse att klistra sig fast. Om motståndaren inte tar avstånd från något negativt uttalande eller beteende, kan han/hon misstänkas för att egentligen stå bakom det. Själva begäran om en ursäkt blir således som att fråga om motståndaren har slutat slå sin fru - oavsett svaret, så erkänner man sig på ett eller annat sätt skyldig till anklagelsen.
Den mediala logiken är lätt att förstå: krav på ursäkter skapar en polarisering mellan två personer / organisationer. En ursäkt talar till känslorna på ett helt annat sätt än logiska resonemang och dessutom blir tonläget ofta snabbt uppskruvat. Men frågan är om det till sist kan komma en gräns där medborgarna tröttnar på kraven?
Förmodligen inte. Och därför kommer politiken också fortsättningsvis att domineras av människor som “vill driva rena kampanjer utan smutskastning” och som kräver en ursäkt från motståndare, som ju givetvis inte gör det…
PS. Apropå Clintons krav om en ursäkt, så talade Geffens även om hennes höga ambitioner:
I don’t think that another incredibly polarizing figure, no matter how smart she is and no matter how ambitious she is — and God knows, is there anybody more ambitious than Hillary Clinton? — can bring the country together.
Det påminner om ett gammalt Clintonskämt från kampanjen 1992 (som även finns i modernare versioner), just om Hillary Clintons ambitioner:
The Clinton’s and the Gore’s are on their campaign bus trip. Driving through Illinois, the campaign buses stop at a gas station, and the Clintons and the Gores get out to stretch. The gas station attendant comes out to help (editorial comment by CRL — you can tell it’s a joke from that), Hillary sees him and says “Sam!”. “Hillary!”, the gas-station attendant replies, and they talk for a while. Later, back on the bus, Bill asks Hillary who the gas-station attendant was. Hillary replies that he was a guy who went to her high-school in Illinois and that they dated for a while. “Well”, says Bill, “just think: If you’d married Sam, you’d be the wife of a gas-station attendant, but because you married me, you’re the wife of a guy who’s running for President.” “Bill”, Hillary replies, “if I married Sam, I’d still be the wife of a guy who was running for President!”
Läs intressanta inlägg om: politik, usa, presidentval, hillary clinton, barack obama, kampanjmetoder
edit: tillägg om negativa kampanjer
Etiketter: Clinton, Folkpartiet, Göran Persson, kampanj, Lars Leijonborg, media, negativa kampanjer, Obama, presidentval, USA, valLiknande inlägg
