Steg mot flexicurity
I den svenska debatten har flexicurity varit ett populärt begrepp det senaste året. Både borgerliga partier och facket har försökt lägga beslag på begreppet, samtidigt som man anklagar motståndarsidan för att inte stå för det.
På ett sätt har båda sidor rätt; problemet är att man väljer en liten del av begreppet, medan man ignorerar den andra delen. I den danska modellen har flexicurity kännetecknats av (1) aktiv arbetsmarknadspolitik, både genom utbildning i yrkeslivet och genom prioritering av “jobb först” i åtgärder för arbetslösa, (2) flexibilitet för arbetsgivarna (svag arbetsrätt och stor flexibilitet ifråga om arbetstider, vilket också kan innebära påtvingad kortare arbetstid med lägre lön under perioder), samt (3) höga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna.
Med moderaterna i spetsen är det svårt att se flexicurity i den förda politiken. Finansminister Anders Borg är helt koncentrerad på att öka utbudet av arbetskraft, vilket lett till sänkta ersättningsnivåer. Samtidigt tonar moderaterna ned betydelsen av flexibilitet i LAS. Däremot har regeringen börjat lägga om arbetsmarknadspolitiken med sikte på att människor ska komma i jobb, snarare än slussas in i program.
Facket, å andra sidan, talar gärna om flexicurity i Sverige. Men det görs endast i syfte att diskutera höga ersättningsnivåer och utan något som helst intresse av att resonera kring ökad flexibilitet i anställningsskyddet. Facket och socialdemokraterna har också vänt sig mot omläggningen av arbetsmarknadspolitiken. Flexicurity blir med andra ord synonymt med höga ersättningsnivåer.
Det är talande att i LO:s egna rapport om dansk flexicurity (pdf), så redogörs sakligt för skillnader i den förda politiken mellan Sverige och Danmark, också ifråga om anställningsskyddet. Men rapportförfattarna skyndar sig på att förklara att den danska erfarenheten inte är direkt överförbar på Sverige, utan har växt fram i en annan kontext. Med andra ord: även om den danska modellen lyckats bättre, så ska vi inte lära oss av den om den hotar invanda föreställningar hos det svenska facket.
Därför är det intressant att läsa Anna Hedborg på DN Debatt idag. Även om hon inte gör något stort nummer av det, och istället argumenterar främst för höga ersättningsnivåer, så tar hon i slutet av artikeln upp ökad flexibilitet i förening med flexiblare LAS som delar i ett flexicurity-program.
Det senaste året har Centerpartiet varit det parti som befunnit sig närmast flexicurity-tankegångar. Maud Olofsson har flera gånger talat om behovet av att förena trygghet och flexibilitet. Men inte heller hos Centerpartiet har det funnits ett samlat sådant program, med åtgärder inom alla tre områdena. Som näringsminister är inte heller Maud Olofsson huvudansvarig för att driva frågorna i regeringen. Men kanske skulle hon kunna göra det i egenskap av partiledare?
Läs intressanta inlägg om: politik, flexicurity, arbetsmarknad, maud olofsson, anders borg, anna hedborg, lo, facket, arbetsrätt
Etiketter: Anders Borg, ansvar, arbetsrätt, Centerpartiet, facket, Maud Olofsson, Moderaterna, Socialdemokraterna, utbildningLiknande inlägg
