Sahlin: intressantare politik men tråkigare förpackning
Mona Sahlin är inte (ännu) en lika bra talare som Göran Persson (även om hon får många applåder). Men det hon säger i sitt installationstal är bra mycket intressantare än företångarens ambitioner att skriva en välvillig historia. Sahlin tog en ideologisk utgångspunkt och gjorde “frihet” till den centrala frågan för sitt politiska engagemang, samtidigt som hon varnade för “högerns” frihetsbegrepp som lätt blir “valfrihet”.
Retoriskt vill Sahlin framstå som “vanlig” med ett enkelt och lättfattligt språk. Hon använder ganska få retoriska grepp, med klara favoriter i uppräkning (stapling) av exempel och rena upprepningar av tankar hon vill slå fast hos åhöraren. Till stor del kommer det naturligt, men visst finns det också ett medvetet val bakom den enkla och avskalade retoriken. Angreppen på politiska motståndare sker genom enkla liknelser (Littorin med Lasse Brandeby i Let’s Dance och Maud Olofsson som “bäverkvinnan) och hamnar någonstans på en skala mellan svårförståeliga och bara plumpa.
Kanske är likväl enkelheten en styrka när man talar i ideologiska termer. Genom sitt enkla språk fick hon applåder även för saker som visat sig vara svårsmälta för socialdemokratin de senaste åren - betoningen av det personliga ansvaret, vid sidan av solidariteten; “rätt och plikt” i avsnittet om arbetsmarknaden.
Just bristen på ideologi och engagemang var Sahlins främsta förklaring till den lama valrörelsen och valförlusten. Medan Alliansen lyckades berätta en historia om människor som vantrivdes i folkhemmet, talade socialdemokrater om ersättningsnivåer, enhetstaxor i kollektivtrafik och subvention i tandvården.
Om Mona Sahlin lyckas i sitt uppenbara uppsåt att förnya socialdemokratins framtoning, kommer partiet under hennes ledarskap att bli en tuffare nöt att knäcka en den självgodhet som präglade Perssons sista år som partiledare. Efter valsegern har Alliansen gått in i en utförandefas, där den politiska debatten i stort sett uteblivit. Det kommer inte att hålla länge när man har en motståndare som kritiserar på principiell grund, snarare än att bara agera populistiskt i Riksdagen.
Det förhindrar inte att Sahlin ser sig nödgad att räcka ut en hand till de missnöjda i det egna partiet. De plumpa angreppen och simpla påhoppen (”Det är en bra princip att vara mot allt som Kristdemokraterna är för”) går hem bland de egna partigängarna. Kanske är det också hennes svaga punkt; om Alliansen sköter debatten rätt kan man tvinga henne att bli mer partiretoriker än visionär ledare.
DN, SvD om Sahlins installationstal.
Läs intressanta inlägg om: mona sahlin, socialdemokraterna, politik
Etiketter: alliansen, ansvar, Göran Persson, ideologi, Kristdemokraterna, Maud Olofsson, Mona Sahlin, retorik, Socialdemokraterna, valLiknande inlägg
