Fortsatt protektionism i EU
Som både frihandels- och Europavän är det svårt att inte bli upprörd över Unionen från tid till annan. Det finns på många håll en osund fascination inför politisk detaljstyrning av ekonomin, inte minst när det gäller utrikeshandeln.
I december publicerade kommissionen en grönbok om “handelspolitiska skyddsinstrument”, alltså metoder för att hindra dumping och subventioner av produkter som exporteras till EU. Utgångspunkten för grönboken är dessvärre att dessa skyddsinstrument i grunden är bra och att det som behöver diskuteras är finslipning av instrumenten, inte en omprövning.
Grunden för dumping kan vara (1) att en vara säljs under tillverkningspriset (ok, det är lätt att köpa att detta är dumping) eller (2) att priset inom EU är lägre än priset på producentens hemmamarknad. Men det senare kriteriet är ju lätt orimligt - i sig innebär det ett effektivt skydd mot priskonkurrens inom EU. Att priser varierar på olika marknader är ju ganska naturligt, utifrån specifik konkurrenssituation och marknadsbedömningar.
Man kan tycka att Kommissionen skulle vara mer bekymrad över att europeiska konsumenter betalar mer än t.ex. amerikanska för hemelektronik eller märkeskläder. Prisskillnaden på dessa produkter hålls dessutom uppe genom artificiella åtgärder, som förbud mot parallellimport, något som Kommissionen varmt försvarat.
Givetvis finns det även kritiker. European Centre for International Political Economy begår i sitt svar (pdf) ett lustmord på grönboken, där de ifrågasätter både motiven och övervägandena. Bland annat konstaterar man att statustänkande hos antidumpningmyndigheterna är en viktig drivkraft:
It says something about the sensitivities of antidumpers. Antidumping authorities know that they are held in less high regard than competition authorities, and they sometimes react to this lack of prestige by suggesting that their activities are really part of competition policy.
För den som till äventyrs tycker att europeisk nymerkantilism är positiv, har rapporten också ett besked - om antidumpningpolitiken fram till idag varit omoralisk och ofta riktat sig mot utvecklingsländers möjligheter till ekonomisk utveckling, så går vi nu in i ett skede där de växande ekonomierna Kina och Indien allt oftare använder samma instrument för att begränsa möjligheterna för europeiska företag. För den som inte har problem med det tidigare omoraliska agerandet, växer nu således de egoistiska skälen för att ompröva politiken.
Av någon anledning hamnar Sverige vanligen på efterkälken i politiska frågor eftersom svenska aktörer alltför sällan påverkar i samband med grönböckerna (som är ett slags motsvarighet till SOU). Istället tenderar debatten att bryta ut sedan direktivförslaget presenterat och börjat processas i de olika EU-institutionerna. Visst går det att påverka då, men det är svårt och det sker bara på marginalen.
I kombination med att utrikeshandel är ett föga upphetsande ämne bådar det illa. Risken är överhängande att Kommissionen om något år presenterar ett förslag som leder till fortsatt europeisk protektionism och att Sverige då inte kan göra mycket annat än att acceptera den. Därför borde man redan nu avkräva ansvariga politiker besked på hur de ser på saken och hur de tänker agera.
Läs intressanta inlägg om: politik, eu, handel, frihandel
Uppdatering: rubrik saknades i första versionen
Etiketter: ansvar, ekonomi, försvar, handel, konkurrensLiknande inlägg
