President Persson
Grundlagsutredningen arrangerade förra veckan ett seminarium, där bl.a. statsministerrollen diskuterades. I rapporten “FrÃ¥n statsminister till president?” (pdf) frÃ¥gar sig fyra statsvetare om statsministerrollen blivit allt mer presidentlik.
Som framgick av den DN Debatt de presenterade några dagar innan seminariet, är deras svar ett klart och tydligt nej. Utifrån deras kriterier - frekvensen av regeringsombildningar, andelen statsråd utan riksdagserfarenhet och partipolitisk anknytning hos statsråden - är Perssons stil inte mer presidentlik än tidigare socialdemokratiska regeringschefers.
Problemet är naturligtvis att de tre kvantitativa måtten inte fångar den kvalitativa förändringen av statsministerns roll. Som DN riktigt påpekar på ledarplats, lämnar den svenska regeringsformen mycket stor makt i händerna på regeringsbildaren, som fritt kan välja och avskeda statsråd. En statsminister som tar sig för att utnyttja hela sitt utrymme kan stärka sin egen makt rejält, främst på riksdagens bekostnad. Att en missnöjd riksdagsgrupp skulle gå emot den egna regeringen får, i den svenska parlamentariska modellen, anses helt uteslutet. Frågan är då om den svenska modellen verkligen lever upp till parlamentarismens principer, som ju säger att regeringen ska hämta sin makt ur Riksdagen?
Dokumentärserien “Ordförande Persson” har, rätt eller fel, gett en tydlig bild av ett mycket personligt utövat ledarskap, där enskilda statsrÃ¥d levt i osäkerhet om de haft Göran Perssons gunst eller ej. Det sätt som enskilda statsrÃ¥d kommenterades och hanterades i samband med olika ombildningar och inre kriser (som Margareta Winberg) mÃ¥ste ha gett tydliga signaler till övriga statsrÃ¥d om vikten av att inte utmana statsministern. StatsrÃ¥den skulle helt enkelt veta sin plats.
I mitt tycke är det en viktigare frÃ¥ga när man diskuterar “presidentialiseringen” av statsministerrollen - det allra mest centrala är inte andelen statsrÃ¥d med en viss bakgrund, utan vilket utrymme statsministern har att personligen utöva makt. Och det utrymmet har otvivelaktigt ökat de senaste Ã¥ren.
De kvantitativa måtten som de fyra statsvetarna tar fram motsäger inte detta. Att en stor (och till och med växande) andel av statsråden har parlamentarisk och partipolitisk bakgrund förefaller framförallt vara ett mått på politikens professionalisering och en oroande signal om en växande klyfta mellan politik och samhälle. Både Persson och Reinfeldt har (plågsamt) lärt sig ett och annat om farorna med att ta in oprövade kort (inte ens en självsvåldlig statsminister har råd med dumheter).
Dessutom går det att tolka måtten på ett alternativt sätt - när politiker framförallt blivit ett yrke, är politikerna helt beroende av sina uppdrag för sin inkomst och sin sociala status. Därigenom blir de också tydligare beroende av partiledare och statsministrar för att upprätthålla sin status. På den tiden statsråden hade en annan professionell bakgrund och en självständig samhällelig status hade de också något att återvända till om det skar sig med statsministern. Det är ingen djärv gissning att politiker som är helt beroende av ledares gunst blir mera medgörliga än sådana politiker som vågar lämna uppdraget självmant (ett bra exempel är förmodligen Erik Åsbrinks avgång).
Programmen om Persson ger inte nödvändigtvis svar på frågor om hur politiken kom till, utan tecknar en bild av en statsminister som är fixerad vid personfrågor (SvD), som är högtravande och som lätt skapar osäkerhet bland medarbetarna men som också är mycket handlingskraftig (DN). Just viljan och förmågan att utöva personlig makt borde rimligen vara en fråga då man bedömer presidentialiseringen av rollen. Det är också den frågan, inte Göran Perssons person, som måste vara utgångspunkten om Grundlagsutredningen behandlar frågan om statsministerns roll.
Läs intressanta inlägg om: politik, göran persson, grundlagsutredningen, ordförande persson
Edit: Mats Bergstrand på DN Debatt kommenterar själv debattartikeln med sin egen tydliga slutsats, byggd på hur Persson utsåg statsråd. Enligt honom är det självklart att posten presidentialiserats.
Etiketter: Göran Persson, grundlagsutredningen, valLiknande inlägg
Även SVT vet att om man vill få fram ett litet budskap till massorna så måste man klä in det i smaskiga kläder. Folk ser mycket hellre på personkonflikter och annat jävla rappakalja än vad dom ser på ett en timmas program om hur Persson ska förändra baltikum. Det är personer som gillar alla och inte har några fiender man verkligen inte kan lita på. Nu har jag sett på avsnitt 1 och 4 och nä, nu får det vara nog. Det finns en anledning till att jag inte läser aftonbladet, expressen eller ens har en TV. Jäv-la skvallertantsskräp menat åt en IQ befriad grå massa.
Persson berättar ärligt och öppet vad han egentligen tycker om folk? Tja, men bara om det ligger i hans eget intresse. Han berättar absolut inte vad han t ex tycker om komiskt inställsamma & lydiga Fichtelius. DET fÃ¥r istället Perssons verkligt förtrogna höra. “Nyttig idiot” var ordet.