Valanalysen beskriver också S självbild
Den socialdemokratiska valanalysen är intressant läsning och innehåller osedvanligt skarpa analyser om bristerna som låg bakom valförlusten i höstas. Samtidigt tassar man försiktigt i frågor som rör Göran Perssons personliga roll, även om hela analysen, som Göran Eriksson skriver om i SvD, naturligtvis innebär en massiv kritik mot hur han hanterade valrörelsen.
Å ena sidan är analysgruppen tydlig i sin kritik ifråga om oförmågan att fånga valets viktigaste fråga - jobben, vilket också var huvudnumret då analysen presenterades (DN):
Partiledningen och regeringen felbedömde situationen. Det ledde också till att sysselsättningsfrågan aldrig fick någon framträdande roll vare sig på den socialdemokratiska kongressen 2005, i valmanifestet eller i valrörelsen som helhet. (s. 73)
Å andra sidan görs främst andra ansvariga för problemen i valrörelsen i en annan passus:
Valrörelsen kom i alltför hög grad att utveckla sig till ett ”personval”. Göran Persson var för ensam i sin roll som vallokomotiv. Fler ledande partiföreträdare borde ha kunna profilera sig och matchats bättre inte bara under valrörelsens sista skälvande veckor, utan under hela mandatperioden. (s. 96)
Men det har väl förekommit nog med GP-bashing, både i medier och bloggar den senaste tiden. Risken är att några verkligt intressanta aspekter på socialdemokraternas eftervalsanalys kommer i bakvattnet. För den intresserade finns mycket att läsa om högt uppsatta socialdemokraters verklighetsuppfattning
Först och främst handlar det om ett konspiratoriskt drag när man analyserar övriga partier. Analysgruppen utgår från att allt Alliansen gjorde inför och under valrörelsen var väl koordinerat och planerat:
Inte sällan gick det ut på att partierna signalerade oenighet för att efter en kort tid enas. Enigheten på så sätt en större nyhet än om de inte dramatiserat en konflikt i ett tidigare skede. (s. 85)
Så upplevdes det inte alls av oss som var inblandade. Tvärtom, konflikterna var högst reella och upplevdes som hot mot den enighet vi ville visa upp utåt. Därför är det inte förvånande att man löste konflikterna - alla visste precis hur viktigt det var att de kunde hanteras om man ville undvika bilden av en splittrad borgerlighet. Men att det skulle vara planerat är, kortfattat, rent nys.
Den andra aspekten som skymtar fram är det neurotiska förhållandet till alla som ifrågasätter delar i den socialdemokratiska välfärdsmodellen:
Den borgerliga ”alliansen” blev möjlig genom moderaternas skenbara förvandling från överklassparti och extremt högerparti, till ett i skatte- och välfärdsfrågor mera resonabelt parti med anspråk på att representera också arbetarväljare. Men den nya borgerligheten blev inte minst möjligt genom att i första hand centerpartiet, men också folkpartiet gjort en rejäl högersväng. (s. 90)
Jag skulle gärna se att uttryck som “extremt högerparti” sparades för partier som verkligen är extrema i något avseende. Att använda det som tillmäle mellan partier som alla försvarar den generella välfärden och den svenska modellen, låt vara med något olika ambitionsnivå, är verkligen att urholka betydelsen av ordet “extremt”. En sådan hållning skadar rimligen socialdemokraterna på sikt, men betydligt allvarligare är att det verkligen skapar grogrund för verkligt populistiska och extrema partier, när man tar bort rågången mellan dem och dagens ansvarstagande partier, från höger till vänster.
Den tredje aspekten handlar om övertygelsen att socialdemokraterna är särskilt utvalda när det gäller regeringsmakten:
Som det politiska landskapet ser ut idag pekar mycket mot ett nytt rödgrönt samarbete också efter valet 2010, även om målet är egen socialdemokratisk majoritet i riksdagen. Partiet bör dock i god tid före valrörelsen 2010 ha en genomtänkt beredskap för hur regeringsfrågan skall hanteras. (s. 92)
På ett plan är det naturligtvis sant - varje parti bör naturligtvis sträva efter ett tillräckligt stöd för att kunna regera oberoende av andra. Men alla övriga partier har insett att flerpartisystemet skapar en verklighet där man inte kan räkna med egen majoritet i Riksdagen och att samarbete är nödvändigt (och upplevs som önskvärt av väljarna). Valanalysgruppen tar ett steg framåt genom att inbjuda till diskussion, men vågar inte riktigt göra upp med den egna självbilden ifråga om regeringsmakten.
Den fjärde verkligt intressanta punkten handlar om föreställningen att media var orättvisa. Det finns många exempel på detta i rapporten och man hänvisar många gånger till Kent Asps artikel i DN 9 januari om en obalanserad mediebild av regeringsalternativen i valrörelsen (även om Asp sedan konstaterar att det främst var socialdemokraternas eget fel). Följande får tjäna som ett exempel, bland många:
Vi konstaterar emellertid att det är ett problem att dramaturgin tenderar att bli viktigare än sakligheten och själva berättelsen. Vi menar också att journalisternas uppdrag inte kan reduceras till att rapportera och kommentera vad som sker på ytan. De skall också självständigt granska, alldeles oavsett vilka prioriteringar partierna gör eller om deras presskonferenser är bra eller dåliga. (s. 146)
Det är en from förhoppning att journalister helt ska bortse från undermåeliga insatser från partierna eller vilka prioriteringar partierna själva gör. Det man kan ana är att gruppen tycker att journalisterna, i detta fall, borde bortse från att socialdemokraternas ledning prioriterade ned jobbfrågan och snällt själva gräva fram en “objektiv” jämförelse av jobbpolitiken. Det verkar osannolikt och knappast ens önskvärt - det skulle ju snarare lägga än mer av makten i journalisternas händer om partierna inte ens gör anspråk på att vara med och sätta dagordningen.
Sist och slutligen, så finns en viktig iakttagelse inför nästa val. För Alliansen är det viktigt att hålla i minnet att man kan vinna ett val på att vara ett nytt och fräscht alternativ till en trött socialdemokrati. Men nästa gång är det en ny partiledare, som dessutom har lovat att se över den egna politiken. Valet 2006 handlade i stor utsträckning om behovet av förnyelse:
“Borgerligheten ville att valet skulle bli en folkomröstning om huruvida den socialdemokratiska regeringen förtjänade att bli omvald eller inte.” (s. 79)
Nästa gång är det Alliansens politik som ska utsättas för den typen av prövning. Det är för den situationen man måste förbereda sig de kommande åren.
Läs intressanta inlägg om: politik, socialdemokraterna, valet, göran persson
Etiketter: alliansen, ansvar, Centerpartiet, försvar, Folkpartiet, Göran Persson, media, medier, Moderaterna, skatt, Socialdemokraterna, val, valet, valet 2006, vänsterLiknande inlägg
Det är märkligt hur man försöker undvika att se den verkliga orsaken till valförlusten.Valet förlorades redan när Göran Persson i sin iver att rätta till statsfinanserna,glömde bort att den stora gruppen sjuka,arbetslösa,studerande och pensionärer också har rösträtt.Man har ju påtalat bl.a. att det var stora barnkullar som föddes -38 fram till 45.Alla dessa blev ju lurade på en stor del av sin levnadsstandard när man försämrade deras ekonomi,genom att sänka a-kassa sjukpenning och “stal” ATP-pengar, som var öronmärkta .Alla dessa människor hade under sin riktigt aktiva arbetsperiod en enormt hög skattebörda,som sen utmynnade i att inte få del av detta när så tiden kom för att få en något så när dräglig ekonomi.Samtidigt som man höjde sitt egna välstånd i Riksdagen,och detta samtidigt som gruppen hemlösa bara ökade.Så sluta med att påstå att det var arbetslösheten som fällde socialdemokraterna.Det är bara undanflykter ,för att slipa att låta Göran Person bära hundhuvudet.Och för att visa hur flata man var i riksdagen när man röstade för alla Göran Perssons dumheter.
Det är kanske dags för socialdemokraterna, att verkligen erkänner att man bet den hand som gödde dom.