Sänkt skatt är bra, men är fastighetsskatten viktigast?
Med beskedet om att fastighetsskatten slopas och ersätts med en kommunal avgift infriar Alliansregeringen ett av sina tydligaste vallöften (DN, SvD).
Konstruktionen väcker emellertid en del tankar. För den stora majoriteten husägare betyder förslaget ingenting (annat än höjd reavinstskatt). Det låga absoluta taket innebär att skattesänkningen riktas väldigt tydligt mot ett fåtal regioner och, dessutom, mot de människor som idag har råd att betala skyhöga priser för villor, även utan fastigehtsskatt.
Ingen kan ifrågasätta behovet av reformer inom området. Såväl slopad förmögenhetsskatt som taket på beskattningen av tomtvärden var mycket efterlängtade steg mot en rimligare fastighetsskatt - de stora avarterna har ju i stor utsträckning berott på att även ganska skabbiga hus i eftertraktade lägen har drabbats väldigt hårt av stigande tomtvärden. I stor utsträckning löste detta problemen och dagens besked handlade om något annat. Johan Schück uttrycker det tydligt i DN: Behovet av att avskaffa fastighetsskatten var politiskt.
Fastighetsskatten är en av få fungerande generationsskatter. Många av dem som idag tjänar mest på slopad fastighetsskatt (och som klagat mest högljutt) sitter med små eller inga lån, därför att de i stort sett fått husen gratis av staten (en tid på 70-talet hade vi till och med negativ realränta pga alla bidrag - man fick betalt för att ta bolån). Visserligen är förmögenheten de sitter på orealiserad, men att det är en förmögenhet och att den byggts upp med bidrag går inte att bortse från.
Samtidigt innebär slopandet möjligen ett hot mot de ränteavdrag som gör att yngre familjer överhuvudtaget har råd att ens fundera på att köpa hus i storstadsområden. Den minnesgode vet att moderaterna lekte med tanken sent i valrörelsen (det ledde till massiv kritik och förslaget, om det nu var ett förslag, drogs snabbt tillbaka). Men logiken är glasklar - det finns ett samband mellan fastighetsskatten och ränteavdragen och försvinner det ena, så minskar motiven för att behålla det andra.
Det betyder inte att det är fel att sänka skatter - tvärtom, så bör skatterna sänkas rejält. Ett välgörande steg skulle vara om hela Alliansen, i likhet med Centerpartiet, kunde uttala att det är ett långsiktigt mål att få ner skatterna till en nivå motsvarande den hos övriga EU-länder. I längden kommer det att vara svårt att upprätthålla konkurrenskraften om vi envisas med att beskatta stora och, framförallt, små inkomster betydligt högre än vår omvärld.
Men jag har svårt att tycka att fastighetsskatten är den viktigaste skatten att bli av med. I grund och botten innebär det en lättnad på icke-arbetande kapital. För min del skulle det kännas bättre om man vågade ge sig på den statliga inkomstskatten, som ju hämmar entreprenörskapet och minskar nyttan av utbildning.
Inte minst är retoriken märklig - av någon anledning är det nyliberalt att kräva platt skatt (främst slopad statlig inkomstskatt), vilket ger upphov till en del negativa fördelningseffekter, men som också skulle skapa en väldig dynamik i svensk ekonomi, samtidigt som det är högsta formen av socialt ansvarstagande att vilja slopa en annan skatt (fastighetsskatt), vars slopande ger upphov till en del negativa fördelningseffekter och som dessutom inte skapar någon form av dynamik i ekonomin.
Så: Bra att regeringen infriar vallöften. Mindre bra att man prioriterar improduktiva skattesänkningar framför sådana som i grunden skulle öka Sveriges konkurrenskraft.
Läs intressanta inlägg om: politik, fastighetsskatten, platt skatt, skatt, alliansen
Etiketter: alliansen, ansvar, Centerpartiet, ekonomi, konkurrens, Moderaterna, platt skatt, regioner, retorik, skatt, skatter, utbildning, valLiknande inlägg
Det är inte frÃ¥gan om sänkt skatt, utan en skatteväxling. Den är ju som det heter “fullt ut finansierad”. PÃ¥stÃ¥ inget annat.
Slopandet av fastighetskatten, den mest stabila skattekällan av alla, är i sanning en improduktiv åtgärd. För övrigt kan skattesänkningar aldrig få vara något självändamål. Det viktigaste är att slå vakt om inkomstbortfallsprincipen i välfärdssystemet, vilket i sig kräver ett förhållandevis högt skatteuttag.