Nu börjar knivhuggardansen
Till att börja med kan konstateras att jag hade fel om Leijonborgs avgång. När han nu bestämt sig för att lämna partiledarskapet (DN, SvD) i höst efter att även Stockholmsdistriktet dragit tillbaka sitt stöd, finns utrymme för ett par reflektioner.
Först och främst verkar Folkpartiet ha ett märkligt sätt att byta ut partiledare. Istället för att tydligt ge partiledaren signalen innan partiets kommundagar och ge honom möjlighet att avgå självmant, låter man honom deklarera sin avsikt att sitta kvar, för att sedan hugga till. Följden blir inte bara att Leijonborg tvingas bort, utan att det sker under förnedrande former och uppenbar konflikt. Vem vinner på det?
Dessutom: Det verkar inte saknas intressenter till posten. Åtminstone två av ministrarna - Björklund och Malmström - är toppkandidater, med Sabuni som outsider. Dessutom finns i riksdagen Johan Pehrsson, som under hösten rest runt i hela Folkpartisverige, inte bara av gediget intresse för politik i landsorten, kan antas, och på partisekreterarposten Erik Ullenhag, som har några månader på sig att reparera sitt rykte efter det misslyckade påhoppet på Centerpartiet.
För den politiskt intresserade väntar några intressanta månader, då kandidaterna säkerligen kommer att bedyra sin uppskattning för varandra offentligt och där det mest spännande sker utanför rampljuset, då de olika grupperingarna bakom också gör sitt bästa för att misskreditera andras kandidater.
Läs intressanta inlägg om: politik, lars leijonborg, folkpartiet
Etiketter: Centerpartiet, Folkpartiet, Lars Leijonborg, media, skattLiknande inlägg
Du nämner inte den bästa kandidaten att bli ordförande för Fp: Maud Olofsson. Tydligt liberal, engagerade näringspolitiker, slagkraftig. Det är fler folkpartister än jag som vill ha Maud till ordförande. Det är dessutom ett steg mot sammanslagning av Sveriges två socialliberala partier. Se vidare http://hansiwanbratt.wordpress.com/.
Det är en dålig idé - för folkpartisterna. Slutresultatet skulle bli detsamma om alla folkpartiets medlemmar lämnade folkpartiet och blev medlemmar i Centerpartiet.
Med sammanlagt 80.000 medlemmar skulle C totalt dominera en sådan sammanslagning. Folkpartiet skulle helt assimileras i Centerpartiet. Centerpartiets förtroendevalda skulle få alla förtroendeposter, enbart genom medlemstalen.
Och det är nu så att Centerpartiet står för en liberalism fokuserad i decentralisering och maktdelning medan folkpartiets utgångspunkt är staten. Man landar helt enkelt i olika lösningar, ställd inför samma politiska dilemma. Båda lösningar är liberala, eller socialliberala då, men båda lösningarna är också annorlunda.
Fast ibland kan det gå helt galet, som när Fp propagerade för övergångsregler för de nya EU-medlemmarna.