Henrik Sjöholm

Globalisering 2.0

25 april 2007

På en vecka hinner man naturligtvis inte ens skrapa på ytan, men likväl gav besöket i Shanghai på många sätt en aha-upplevelse. Under veckan kom vi att besöka en mängd företag, som alla gav var sin pusselbit till vad globalisering verkligen är.

Vi besökte Ludvig Svenssons fabrik, där produktionen av specialiserad väv för växthus utlokaliserats. Fortfarande är det nog detta som de flesta antar är globalisering; att industrijobb flyttar från länder med höga löner till dem med låga löner. Men det är långtifrån hela bilden.

Ett möte som visar på en annan verklighet skedde med 42 Networks, ett svenskt avknoppningsföretag från Ericsson som utvecklar och tillverkar utrustning för datakommunikation i fiber och för IP-telefoni. Deras utvecklingsavdelning ligger i Shanghai och även om man räknar in det faktum att de kinesiska programmerarna är något mindre effektiva än svenska, så hamnar utvecklingskostnaden på ungefär 1/3 av kostnaden i Sverige.

Ytterligare ett möte skedde, som jag tidigare nämnt, med PR-byrån Eastwei. De jobbar inte minst för svenska företag som vill sälja på den snabbt expanderande kinesiska marknaden, däribland SAAB, IKEA och Absolut vodka. I många fall handlar det om konsumentprodukter i det övre ledet där efterfrågan snabbt stiger och även en ganska liten medelklass i relativa tal är oerhört stor i absoluta tal.

Väl hemma hade jag ett samtal med en god vän om vad globalisering verkligen innebär. Ett exempel han lyfte fram är att även tjänster kan i dag hanteras som varor och handlas fritt över gränserna (commodification). Det finns t.ex. inget som säger att banktjänster, revision, programmering, arkitektur, analys av prover i sjukvården och mycket mer behöver utföras lokalt.

Om globalisering 1.0 handlade om utlokalisering av produktion, så handlar globalisering 2.0 om utlokalisering av tjänster, även avancerade sådana.

Känslan jag bär med mig från Kina är att, även om svenska politiker gärna talar om globalisering, så talar de ogärna om vad den egentligen innebär och de krav den ställer också på Sverige och Europa. Globaliseringen har gärna förklarats i liberala termer som “division of labor”, där länder använder sina olika komparativa fördelar och slagordet har varit att Sverige ska konkurrera med kunskap, inte med låga löner.

Så långt är det naturligtvis gott och väl, men problemet är att man undviker att tala om nästa globaliseringsvåg och de utmaningar det innebär också för oss. Nästa gång är det inte “lågproduktiva” industrijobb som flyttar ut, utan tjänstemannajobb inom det som brukar benämnas “medelklassen”. De inneboende problem som finns i den svenska ekonomin, som låg rörlighet, höga lönekostnader (utöver lönerna) och ganska svaga incitament att genom egna insatser förbättra sin situation, kan ganska snart bli ohanterliga problem som kräver än mer drastiska och akuta insatser, om inget görs nu.

Att sälja in globalisering med att det är ensidigt bra för Sverige och att vi, tack vare den, kan fortsätta som förut är både naivt och ohederligt. Globaliseringen är å ena sidan en naturkraft som är svår att göra något åt (och det är moraliskt problematiskt att säga att länder som Kina och Indien inte ska få höja sin levnadsstandard genom att konkurrera på en fri marknad) och å andra sidan en stor möjlighet, förutsatt att man tar vara på möjligheten. I det perspektivet framstår den svenska politiska debatten som ganska sandlådeaktig.