Tillväxtens ekologiska avtryck
En av svenskarna vi träffade i Shanghai berättade om sitt senaste besök i Sverige. Väl ute från terminalen drog han ett djupt andetag, suckade och sade att “Det är så fantastiskt att få andas ren luft”. “Du”, löd svaret, “vi är i ett parkeringshus”.
Episoden säger ett och annat om luften i Shanghai. För min del yttrade sig luften i rinnande ögon, täppt näsa och lite rossel i luftrören. Det är mycket möjligt att man vänjer sig, men det sker åtminstone inte på en vecka. Under hela veckan låg smoggen tät över staden och gav ett dimmigt intryck alldeles utan att man druckit den utmärkta kinesiska ölen Tsingtao. I bildgalleriet syns resultaten av mina försök att ändra kontraster och sådant för att bli kvitt den suddiga looken på alla bilder jag tog.
De som varit med ett tag menade dock att saker och ting blivit mycket bättre de senaste fem åren. Smoggen är inte längre lika tät och det har blivit lättare att andas. Så även om det återstår mycket, så har man, åtminstone i Shanghai, tagit steg i rätt riktning.
På andra håll är det inte lika positivt. I ett nummer av Allt om Vetenskap, som jag hade med som förströelseläsning, fanns en intressant artikel om Linfen, enligt Blacksmith Institute en av världens tio mest förorenade städer. En hel del av Kinas ekonomiska styrka bygger på tillgången till billig energi, främst i form av kolkraft, med omfattande förorening och utsläpp av koldioxid som följd. SvD rapporterade om dessa och andra miljöproblem i en artikelserie 2005.
Regeringen uppskattar inte heller miljöaktivister som försöker uppmärksamma omvärlden på detta. I måndags rapporterade DN om att en aktivist som engagerat sig mot nedsmutsningen av Yangtze-flodens delta gripits av polis, anklagad för utpressning.
Men det finns öppningar. Samtidigt som regimen tystar ner kritiker, finns en begynnande diskussion om miljöansvar. Överallt i Shanghai finns papperskorgar med källsortering (man skiljer på organiskt och annat avfall samt batterier och ytterligare någon fraktion). I SvD rapporterades, också i måndags, om att Kina för första gången har bestämt sig för att sätta upp mål för utsläppen av växthusgaser, visserligen på en ytterligt blygsam nivå, men det är en början.För västvärlden är det inte oproblematiskt att förhålla sig till. Samtidigt som klimatet (och miljön i övrigt) kräver att också Kina och Indien tar ett ansvar för att minska sin miljöpåverkan, så är det orimligt att vilja förneka dem ekonomisk utveckling. Västerlandets välstånd byggdes med fossila bränslen och det är inte svårt att förstå de kinesiska och indiska argumenten att de borde ha rätt att eftersträva samma välstånd.
Anders Wijkman skrev klokt om detta på DN Debatt för en tid sedan. Hans argument går i samma riktning - det är visserligen sant att svenska och europeiska utsläpp står för en ganska liten del av de globala utsläppen av växthusgaser. Kina, Indien och USA står tillsammans för uppemot hälften av världens koldioxidutsläpp och det är där de största insatserna måste göras. Men det fritar inte EU:s ledare (eller svenska politiker) från ansvar. Vill vi att Kina och andra länder i snabb ekonomisk utveckling ska ta ansvar, måste vi också hjälpa till med det. Vill vi att de ska välja en annan väg än fossilbränsleekonomin, så är det också vårt ansvar att bidra till den utvecklingen, genom forskning, teknikutveckling och, emellanåt, rent stöd.
Läs intressanta inlägg om: politik, kina, klimat, miljö
Artikelserie - Kina
- I Kina
- Marknadskommunikation inte trivialt i Kina
- Gröna mössor inget för kinseser
- Lärdomar om statligt företagande
- Ett kommande IT-under
- Kontraster och ambition i Kina
- Förtryckets logik
- Kinesisk kommunism är inte kommunism
- Bilder från Kinaresan
- Globalisering 2.0
- Tillväxtens ekologiska avtryck
- Kan politisk ofrihet förenas med ekonomisk frihet?
- Var finns den nyanserade Kinadebatten?
Liknande inlägg
Jag åkte också för ett antal år sedan runt i Kina, och i varje stad frågade vi vad folk tyckte om livet nu och för tio år sedan. Kort sammanfattat tyckte man att allt, utom luften, blivit bättre. I Beijing har man dock ansträngt sig extra, och numer vet de flesta Beijingbor att solen är gul och inte gulbrun eller röd. Då biltrafiken i Beijing ökar med ca 1000 bilar/dag så lär de dock snart glömma detta igen.
Luft kan renas till relativt låga kostnader med olika typer av teknik. Det var några år sedan som jag pratade med prof. Willy Török, Kth. Om hans teknik för lågtrycksfilter fick ersätta nuvarande teknik att pressa luft genom textilfilter i Sverige, skulle man med bibehållen eller bättre luftkvalitet kunna spara in energi motsvarande två kärnkraftsreaktorer.
I the NewScientist april 2007 kan man läsa mer om att Kinas totala CO2 utsläpp kan passera USA:s sammanlagda. Siffrorna från år 2002 visar att per person producerar USA ca 20 ton/person och år, medan Kina producerar lite över 2 ton/år. Sverige och Frankrike utmärker sig som både rika länder, och med ”måttlig” produktion av ca 5,5 – 6 ton/person och år. Jag kan misstänka att det delvis beror på kärnkraften.
Det är väl ca 5 år sedan prof Oliver Lindqvist, Cth, sa att det viktigaste för miljön i Kina är att de slutar elda upp kol direkt, utan först gasifierar den. Tekniken finns för att reducera utsläpp, men den kräver finansiering. Det är enorma anläggningar som behövs, och därmed enorma finansieringar. Där skulle väst hjälpa till. När Kina startar 5 koleldade kraftverk i veckan, är det bedrövligt att vi i de rika länderna inte kan samordna resurser för finansiering av bättre teknik.
De nya dåliga kolkraftverken kan ha en livslängd på 30 år (tror inte på 40-50 år som i DN-artikeln). Vid ett besök i Dalian i norra Kina, satt jag vid ett tillfälle och pratade med en professor i miljökemi.
Jag ondgjorde mig över att staden hade ett kemikombinat, ett stålverk och en cementfabrik som inte samarbetade. Vi kan mala järnslaggen (deponerades då) finkornigt och blanda i cement, så blir hållfastheten och livslängden mycket bättre. Sverige är sämst i Europa på att tillämpa denna teknik, men någon tjänar ju på att oftare reparera broar.
Kolkraftverken kunde få sina skorstenar fordrade med stål så att man kunde sänka temperaturen och öka verkningsgrad med värmeväxlare. Svavlet som fälldes ut med kalk från cementfabriken kunde ingå i blockelement och i skorstenen kunde man bygga ett mycket billigt elektrofilter som tog hand om kvarvarande föroreningar. Javisst, sa professorn, det är bra, men jag är bara professor och inte politiker.
Visst kan ABB leverera ett 99% renat kolkraftkombinat, men då anser sig Kina bara kunna bygga ett skådeverk, att visa utländska delegationer – och vad händer med de andra 50 kolkraftverken?
Det finns bra och billiga tekniska lösningar inom miljöområdet. Det finns också dyrare och bättre teknik som Kina inte anser sig ha råd att anskaffa. Skall vi få bättre miljö i Kina måste båda finnas på plats i Kina. Sverige borde bekosta och starta ett kinesiskt företag som hanterar billiga miljölösningar i Kina. Ett i Kina registrerat företag kan söka ett enkelt patent, det finns flera nivåer. Uppfinnaren får hjälp att utforma ansökan (bäva månde PRV), allt till ett pris på ca 2000 SEK. Med patent, på kinesiska, så kan uppfinnaren eller ombud, sedan gå vidare på det sätt han/hon anser bäst. Bättre ett enkelt patent i Kina, än tio åt skogen i USA skulle säkert även Håkan Lans instämma i.