Kan politisk ofrihet förenas med ekonomisk frihet?
Bland liberala debattörer är det en omhuldad tanke att politisk och ekonomisk frihet är två sidor av samma mynt. Inspirerade av Friedrich Hayeks Vägen till träldom och Milton Friedmans Kapitalism och Frihet, som båda varnade för att offentlig interventionsism minskade friheten, görs begreppen nästan till synonymer. Samma populära föreställning återkommer i mängder av blogginlägg och ledarartiklar om man söker på Google.
Frågan är dock om sambandet är så enkelt. Vid de samtal vi hade i Shanghai, gjordes en mycket tydlig åtskillnad mellan politisk och ekonomisk frihet. Den politiska friheten talades det helt enkelt inte så mycket om. I ett tidigare inlägg, Kinesisk kommunism är inte kommunism, reflekterade jag över det märkliga samhällskontrakt som tycks råda i Kina; så länge som regimen levererar ökande välstånd, så accepterar medborgarna den politiska ofriheten.
Den kinesiska regimen nöjer sig inte med att passivt vänta och se vad som händer. Tvärtom, så är det en medveten strategi att bryta det antagna sambandet mellan marknadsekonomi och demokrati. I en rapport från IT-kommissionen 2001 (pdf) resonerar Thomas Carlén kring Kinas strategi i förhållande till Internet. Han sammanfattar uppgiften som att “gasa och bromsa” samtidigt och menar att Kina varit förhållandevis framgångsrika i den strategin, men att det i längden kan bli svårt att upprätthålla.
Samma (ganska) positiva tongångar återfinns t.ex. i en artikel av Mattias Lundbäck i Svensk Linje 1995. Tesen i denna är att demokrati uppstår som ett resultat av en process driven av nyttomaximerande individer. Med andra ord; ett slags teori om historiens slut, där marknadsekonomi och liberal demokrati utgör den naturliga slutpunkten för ekonomiska reformer.
Mitt intryck av Kina är att så inte alls behöver vara fallet och att en sådan hållning från världens demokratier till och med gynnar de kinesiska ambitionerna. Ett omfattande ekonomiskt utbyte med Kina innebär att välståndet ökar, för dem och för oss, men inte så mycket mer. Tystnad ifråga om brist på demokrati och bristande respekt för mänskliga rättigheter förstärker den bild den kinesiska regimen försöker sätta hos sina egna medborgare att dessa frågor inte är viktiga i Kina och att de, till och med, innebär ett hot mot det ekonomiska välståndet.
Ett samtal jag hade i Kina kring begreppet “mänskliga rättigheter” förstärker detta intryck. Vi kom att resonera om bristen på mänskliga rättigheter i Kina och om det inte fanns en opposition mot detta. Det svar jag fick (från en västerlänning med god inblick) gick längs tre linjer:
(1) Den kinesiska hållningen är att ekonomisk frihet är den viktigaste mänskliga rättigheten. Den framhålls till och med som så viktig att den inte får hotas av andra rättigheter… Eftersom man levererar ökande ekonomisk frihet i form av välstånd och marknadsekonomi menar man att man fullfyller ett stort MR-projekt.
(2) Regimen kan lätt spela upp MR-diskussionen som ett “utländskt” försök att tvinga på Kina en annan väg. Eftersom den kinesiska historien är full av utländska ockupationer (få dynastier har lyckats att undvika dem), från begynnelsen fram till andra världskriget, är hotet om ockupation och interventionism i högsta grad levande, också hos vanliga kineser. Den kinesiska kommunistiska staten har redan från början varit ett nationellt självständighetsprojekt.
(3) Besläktat med detta argument är kinesernas största rädsla - instabilitet (eller “kaos”, som det kallas). De stora dynastierna har alla gått under i perioder av omfattande politisk instabilitet med omfattande osäkerhet och inbördes konflikter som följd. Det Göran Persson försökte göra en poäng av i Sverige (då han talade om “politisk stabilitet” i Kina) är således en realitet för kineser (Perssons misstag var naturligtvis att det framstod som ett argument för att omvärlden skulle minska sitt engagemang för demokrati). I större eller mindre utsträckning accepterar många medborgare makthavarnas argument att demokrati skulle leda till större instabilitet och hota välståndet och tryggheten.
Det finns alltså inte ett självklart samband mellan en explosionsartad ekonomisk utveckling och demokrati. Faktum är att det är inte heller vad Hayek och Friedman försökte göra gällande. I båda fallen var den viktiga poängen att marknadsekonomi är en nödvändig förutsättning för demokrati, men att det uppenbarligen inte är tillräcklig. Friedman utvecklade själv sin något mer nyanserade bild på sambandet mellan politisk, ekonomisk och mänsklig frihet i ett tal 1991. För en analys av Hayek, kan man t.ex. titta på Stigbjörn Ljunggrens tal på ett moderat seminarium 2004 (bläddra nedåt till 2004-11-10).
Mycket talar för att Kina är på väg att lyckas med sin ambition att separera begreppen politisk och ekonomisk frihet. I den mån de lyckas, beror det i stor utsträckning på att omvärlden tagit alltför lättsinnigt på behovet av att ständigt påtala behovet av politiska refomer och mänskliga fri- och rättigheter i ivern att få vara en del av det ekonomiska undret. Ett än mer utvecklat ekonomiskt samarbete måste helt enkelt förenas med en outtröttlig politisk aktivism.
Läs intressanta inlägg om: politik, kina, ekonomi, mänskliga rättigheter, demokrati, friedrich hayek, milton friedman
Artikelserie - Kina
- I Kina
- Marknadskommunikation inte trivialt i Kina
- Gröna mössor inget för kinseser
- Lärdomar om statligt företagande
- Ett kommande IT-under
- Kontraster och ambition i Kina
- Förtryckets logik
- Kinesisk kommunism är inte kommunism
- Bilder från Kinaresan
- Globalisering 2.0
- Tillväxtens ekologiska avtryck
- Kan politisk ofrihet förenas med ekonomisk frihet?
- Var finns den nyanserade Kinadebatten?
Liknande inlägg
En viktig del i den ekonomiska utvecklingen, som inte framgår i dina artiklar är de sk ekonomiska frizonerna som finns överallt i Kina.
Zonerna har närmast planekonomisk struktur, eftersom deras inriktning bestäms från partifolk. En stads hela område kan ges inriktning på exempelvis Japan, en annan mot Hong Kong eller t.o.m. Taiwan, de mindre områdena ges sedan ytterliggare profiler, såsom kemi, eller elektronik. När det sedan kommer till genomförandet inom området hos de enskilda företagen har dessa större frihet än företagare har i Sverige.
Strukturellt ett steg högre kan sedan partiet göra match making genom att jämföra de olika områdenas utveckling och framsteg – och man satsar främst på de som går bra.
WTO har haft åsikter kring de styrmedel Kina använt för att få företag att etablera sig enligt ”planekonomin” där framförallt skattesubventioner varit ett hett ämne.
Det finns definitivt ett övergripande planerande i ekonomin, som knappast kan kallas liberalt eller marknadsekonomiskt. Zheijiang är den provins (vi undantar Shanghai o Beijing) som utvecklats snabbast. Nu finns ingen ny industrimark att uppbringa i provinsen, däremot i fattiga grannprovinsen, där man nu subventionerar mark för nya industrier. I praktiken har en del av textilindustrin ny flyttat från dyra Zheijiang till fattigare provinser. I övrigt är det nu kris i textilindustrin efter EU och USA:s handelsrestriktioner mot Kina. Vi hör här mest om bara tillväxt i Kina, men områden som textil, Tv och skoproduktion har det inte lätt just nu. De flyttar till billigare platser – känns det igen?
Vi har i Kina ett ekonomisk och politiskt system, som om jag minns min Friedman rätt, inte blivit väl beskriven teoretiskt. Ett system, som exempelvis, varit omöjligt i Sverige, då vårt land helt enkelt är för litet och specialiserat. Det är en blandekonomi av annat slag än Sverige.
Om jag betraktar de människor jag diskuterat med i Kina, så kan jag inte påminna mig någon som anser att friheten minskat, mer än kortvarigt, då och då, efter någon kampanj. Jag träffar inga som säger att det var bättre förr (undantaget luftkvalitet).
I mitt andra ”hemland” Polen, möter jag dock ständigt människor, som hävdar att det var bättre förr. När jag ifrågasätter detta, modifieras normalt svaren med att det blivit ett hårdare klimat och tuffare i samhället.
Den ekonomiska friheten har absolut ökat i både Kina och Polen. Även om den politiska friheten, just nu, hackas på i Polen, så måste vi ändå tillstå att den ökat sedan kommunisttiden.
Det finns knappast heller någon tvekan om att ”all” frihet ökat i Kina, om än från en låg nivå.
Vad är dessutom ”politisk frihet”? Omvandling från något som kallas ofritt till fritt, vill knappast någon skall se ut som i Jugoslavien, eller som vid Sovjetunionens upplösning.
Europa bör betänka att Kina har ca dubbla folkmängden mot Europa, och därmed kan innehålla två Jugoslavien, två Baskien, ett antal terroristgrupper, förutom några halvlugna Nordirland och Sardinien. Vi diskuterar alltså ökad politisk frihet utan att veta förutsättningar, eller följder av demokrati. Ett uttalande som Göran Perssons om stabilitet i Kina, utnyttjas snabbt som om den är stöd till ofrihet, och det måste vara vad kommunistpartiet vill bibehålla. Den fruktansvärda tid som rådde under kulturrevolutionen finns väl i minnet hos många människor i Kinas ledning idag. De berättelser jag fått höra direkt i Kina, från vanliga människor, gör att ingen är beredda att återuppleva den tid när två politiska grupper fick fullständig politisk frihet. Den politiska friheten förskräcker. Det är kanske därför inte helt otroligt att även medelkinesen prioriterar ekonomisk tillväxt, och hyser viss rädsla över vad politisk frihet kan innebära. Men så får man inte säga i Sverige, för den tanken har man inte ens tänkt. Vi glömmer de risker som finns i alla samhällsomvandlingar. Ingen kan spelet så väl som från åskådarplats.
Jag instämmer helt och tackar för beskrivningen av de ekonomiska zonerna, som jag visserligen vet finns, men hade dålig koll på i praktiken.
Det du säger om frihet stämmer också med mina intryck från samtalen i Shanghai; samhället har blivit öppnare, om än från en ytterligt låg nivå. Men, som jag tidigare kommenterat, så går det i vågor och, även om förtrycket numera knappast når kulturrevolutionens eller himmelska fridens torgs vågor, så är kineserna själva medvetna om att situationen snabbt kan förändras.
Ett samtal i Shanghai handlade om de årliga förändringarna och, eftersom folkkongressen just skulle samlas i Beijing, så kommenterade vederbörande att det brukar vara en signal om lite hårdare tag en tid, eftersom alla makthavare är på samma ställe och man kan samordna insatser mot oppositionella.
För egen del hyser jag inga tvivel om det önskvärda i att åstadkomma en demokratisering av Kina, men det är ingen lätt väg. Inte minst därför att många vanliga människor verkar sakna ett djupare engagemang; önskan om ekonomiskt välstånd är större än kraven på demokrati och när dessa upplevs som stående i motsats till varandra, så vinner alltid välståndet.
Men förutsätter inte en demokratisering a la minute att det finns en homogenitet i samhället som väl saknas i Kina där det enda gemensamma språket är skriftspråket? Kina är ju så enormt, både geografiskt och etniskt, att det rymmer allt, och därmed ingenting.
Med det menar jag att en stäppmongol i västra kina inte nödvändigtvis delar agendan för en affärsman i Shanghai. Kommer det inte bli så att om Kina demokratiseras hastigt så innebär det, nästan automatiskt, att Kina demonteras geografiskt — med samma resultat som vi sett i demonteringen av Sovjetimperiet.
Björn: Sovjetunionen, Jugoslavien eller även Irak, visar på hur svårt det är att “på minuten” som Du säger gå till demokrati. Ökat utbyte med Kina, på alla plan ger kineser kunskap och förståelse för andra system och kanske en varlig övergång. En snabb systemförändring skulle med största säkerhet leda till att många provinshövdingar skulle känna sig kallade att i sin provins leda sitt folk mot bättre liv. Landet skulle säkert störtas i stort kaos, och fragmenteras. Om Du, Björn, liksom jag, inte är politiskt aktiva — kan vi säga så. När Göran Persson - troligen sa något liknande, men talade om stabilitet — fick han genast backa inför media som tolkade honom illsint, med att det var att stötta en diktatur. Att säga sanningar i demokratier, kan liksom i diktaturer - ha sina problem.
Det är svårt att avgöra vad en snabb demokratisering av Kina skulle innebära. Det är mycket möjligt att det skulle innebära ett sönderfall av landet (det finns gott om förtryckta minoriteter), men det skulle också kunna innebära ett löst federativt system, sammanhållet av gemensamma ekonomiska intressen.
Regimen är noga med att lyfta fram dessa risker och varna för “kaos”. Det finns också ett antal intellektuella som resonerar i termer av “mognad” för demokrati. Jag ser i det ett farligt resonemang som kan användas för att motsätta sig demokrati överallt.
Frågan är uppenbart väldigt komplex och det är synd att den inte upptar mer av det västerländska tänkandet kring hur man ska förhålla sig till Kina.
Tanken på ett federativt system, är gott, men förutsätter en mycket längre kommen integration. Ett väl fungerande rättssystem, och att även banker som är effektiva. Svenska banker, kan mycket väl vara de effektivast fungerande i världen idag, och jag hoppas verkligen att de är beredda på att sälja sig för demokratin i Kina. Jag tror inte att Kina inom rättssystemet ännu är öppna för stora förändringar. WTO innebar att Kina fick genomföra många förändringar, och att svenska företag, ex H&M etablerat sig innebär att deras etiska system åtminstone blir utlärt i Kina hos deras anställda.
</p>
<p>Regimen är noga med att lyfta fram dessa risker och varna för “kaos”. Det finns också ett antal intellektuella som resonerar i termer av “mognad” för demokrati. Jag ser i det ett farligt resonemang som kan användas för att motsätta sig demokrati överallt.
Om man väljer “Den som är satt i skuld är icke fri” som ett mått på frihet så är Kina friare än Sverige. Medel Zhang sparar mer än medel Svensson, och är därmed friare göra vad han vill, rent ekonomiskt. Med en väl spridd och utvecklad, samt spridd ekonomi, kan inte jag förstå annat än Kina utvecklas till ett land där information om allt också uppstår. När alla kan ta del av alternativ, så kan nog kineserna själva välja utveckling. Visst bromsar partiet fri information, men gasen i ekonomin gör att tillgång på information ändå ökar i rask takt.
Den fastighetskris som kommer i Kina, blir den första stora provet på Kinas ekonomiska stabilitet. Ett barnspolitiken ger Kina den värsta ålderspyramid vi sett framöver. Åldringsvården kommer att bli kritisk sektor. Miljöområdet är redan kritiskt. Bank-akut, miljö-akut, åldringsvård – nästa akut. Om inte Kina är förberedda, så kan väl Sverige förbereda sig att stå till tjänst.