Samlingsstyre i det bortglömda valet?
Blir landstingspolitiken bättre av ständigt samlingsstyre, där partierna samarbetar över blockgränserna, oavsett valresultat? Landstingsråden Anders Lönnberg (s) och Stig Nyman (kd) argumenterar för det på DN Debatt.
Argumenten för samlingsstyre i Stockholm är lätta att se; majoriteten skiftar vid varje val och, eftersom Stockholm är tillräckligt stort för att tillÃ¥ta en ideologiskt färgad debatt, sÃ¥ drabbas stockholmarna av ständiga Ã¥terställare. Det vore nog inte helt fel att beskriva landstingspolitiken i Stockholm som en lekstuga för ideologiskt drivna politiker frÃ¥n bÃ¥de höger och vänster, där bÃ¥da sidor strävar efter att göra landstinget till ett “mönsterlandsting” för den egna politiken, sÃ¥ fort de fÃ¥r chansen.
Följderna blir naturligtvis ofta de motsatta, med höjda skatter, sänkta skatter, sänkt taxa i kollektivtrafiken, höjd taxa igen, satsningar på psykiatrin ersätts av satsningar på utsatta ungdomar och pengar flyttas snabbt hit och dit i en enorm budgetprocess. Utan att vara inne i verksamheten kan jag lätt föreställa mig att de som ansvarar för att planera t.ex. verksamheten vid vårdcentraler eller i lokaltrafiken har svårt att få rimliga förutsättningar och ta ansvar för verksamheten på längre sikt.
Så långt är det alltså lätt att ge Lönnberg och Nyman rätt. Men är deras botemedel det rätta? Visst skulle ett samlingsstyre leda till störe kontinuitet och möjliggöra större långsiktighet, men det skulle också lägga en blöt filt över framtidsdebatten, då samlingsstyret bygger på ett slags terrorbalans mellan de ingående partierna, där alla måste visa stor återhållsamhet i försöken att vinna väljare i nästa val.
Dessutom finns det alternativ. I rikspolitiken sker förvisso återställare, men det är också mycket vanligt att en ny regering fullföljer reformer som införts av den avgående. Alliansen har genomfört ganska få återställare; tvärtom så har man accepterat maxtaxan och t.o.m. talat om att utveckla den, man har fullföljt s-regeringens agerande i EU:s ministerråd, behållit en mängd olika skatter (samtidigt som man sänkt andra) o.s.v. Socialdemokraterna har, å andra sidan, börjat fundera över hur många återställare de skulle kunna kosta på sig om de får tillbaka makten 2010. Det finns där en levande diskussion om att man inte kommer att kunna återinföra förmögenhets- och fastighetsskatterna.
Detta förnuft kommer naturligtvis inte av någon inneboende sympati för motståndarnas politik, men väl ur medvetenheten om att väljarna inte premierar systemskiften, vare sig åt ena eller andra hållet. Partier som inte upplevs som seriösa och trovärdiga får helt enkelt svårt att någonsin komma till makten.
I sin tur beror detta på att väljarna är väl informerade inför valet till Riksdagen. Och här är pudelns kärna: Få väljare har en relation till landstingsvalet. För de allra flesta fördes debatten i Stockholm mellan Reinfeldt och Persson nationellt och mellan Billström och Axén-Olin kommunalt. Landstingsdebatten var avgjort mer anonym. För att illustrera detta med ett exempel: För några år sedan jobbade jag med en eftervalsanalys åt Centerpartiet. I samband med det studerade jag relationen mellan riksdags-, kommun och landstingsval. Lite grovt kan man beskriva det som att kommunvalet följer riksdagsvalet, men med några års eftersläpning och att landstingsvalet tenderar att vara genomsnittet av riksdags- och kommunvalen (nu ser ju siffrorna bättre ut, men det intressanta är mekanismen):
Så länge som landstingspolitiken inte får en självständig roll är det svårt att föreställa sig att företrädarna tar det ansvar som krävs av väljarna i ett informerat val. Det ger två möjligheter (1) att, som Nyman och Lönnberg, konstatera att väljarna måste få mindre inflytande över kursen och (2) att faktiskt se till att landstingsvalen får större uppmärksamhet genom att skilja på valdagarna.
För min del är det senare alternativet det självklara valet. Genom skilda valdagar (helst olika för alla tre valen till riksdag, landsting och kommun och gärna med rullande valdagar, så inte alla kommuner och landsting röstar samtidigt) ökar möjligheten att föra en lokal/regional valrörelse där valdebatten faktiskt handlar om de frågor landstinget har ansvar för, och inte om makten i Rosenbad.
Menar de två landstingsråden allvar med sina ambitioner bör de inte i första hand försöka minska väljarnas inflytande, utan öka det genom att övertyga sina respektive partier om att stödja skilda valdagar. I Grundlagsutredningen är det nu bara (s), (v) och (kd) som motsätter sig detta. Landstingspolitiken är viktig; därför bör den uppmärksammas på en egen valdag.
Läs intressanta inlägg om: politik, val, valsystem, grundlagsutredningen, stockholm, demokrati
Etiketter: alliansen, ansvar, Centerpartiet, grundlagsutredningen, ideologi, kommuner, skatt, skatter, Socialdemokraterna, val, valet, vänsterLiknande inlägg
Artikeln i DN kan också läsas av mig och tolkas:
Vi vet att vi inte hushåller med väljarnas pengar, men vi vill jättegärna sitta kvar på våra arbeten, så kan vi inte utesluta förändringar från val.
Det är valen som gör att vi måste omprioritera, och det kostar pengar.
Vi kan därmed fastslå att det inte är objektiva kriterier som styr var landstinget avsätter pengar, utan ideologiska.
Ett räddat bröstcancerfall är mer värt än ett räddat prostatafall, vilka båda sin tur är mycket mer värda än de mer könsneutrala tarmcancerfallen.
Motsatsen till demokrati, är när en person, vill sitta kvar oavsett valresultat och därför ordnar så de, så kallade, demokratiska valen alltid resulterar till att han fortsätter vid makten.
Fy på Anders Lönnberg (s) och biträdande finanslandstingsrådet Stig Nyman (kd).
Demokrati måste tyvärr kosta, men givetvis skall vi försöka minimera kostnader och optimera resultaten i ett val genom att på bästa sätt informera väljarna.
Om vi väljer olika valdagar för riksdagsval och landstingsval får vi högre kostnader, men bättre informerade väljare, bland de väljare, som orkar gå och rösta.
Kyrkofullmäktige val borde avskräcka för skilda valdagar. Vi vet att resultaten i kyrkoval ofta är märkligt avvikande från de valberättigades verkliga önskemål.
Enklare metoder att rösta, e-legitimation och elektroniska system kan vara en framkomlig väg, men också konstruktiva sätt att bättre informera väljare.
Dagens samhälle är där vi åter måste diskutera tankar som den bortgångne professorn Lars Kristiansson framförde på 80 talet. Den aktiva processen att informera sig idag är inte informationsneutral, utan påverkas i hög grad av hur dataprogram har skrivits, och där man både medvetet och omedvetet gjort val som kommer att påverka vad sökaren får sig till del.
Det är både olyckligt och farligt att den vanligaste vägen att få ny information går över en sökmotor i USA. Google är en politisk maktfaktor i Sverige, och man kan köpa sig företräde med sina budskap. Knuff.se är en annan sökmotor för svenska bloggar. På knuff var för någon vecka sedan plötsligt Henrik Sjöholm i topp som mest aktuelle bloggare. Jag har inte sett någon förklaring, men utgår -J från att topplaceringen berodde på att Knuff gjort något programfel i sina algoritmer.
Vid en kaffepaus med mina söner diskuterade vi kort de problem som finns när vi söker information. Vi vet ju faktiskt inte hur denna information väljs ut åt oss. De flesta sökmotorer har hemliga algoritmer för hur man väljer det vi får oss till del att läsa. Jag avböjde ett förslag om att med reversed engineering få veta mer.
En politisk sökmotor, med databas som är under riksdagens tillsyn borde utvecklas. Det är inte vettigt att den som exempelvis vill informera sig om landstinget skall hänvisas till ett urval av information som kan vara styrt från USA eller till en hemlig bloggalgoritm hos en privatperson.
Det är ur demokratisk synvinkel viktigt med att väljaren kan få svar på sina frågor, och lita på att urvalet av information inte är styrt av ett programfel eller pengar i fickan på ett bolag i USA. En politisk sökmotor skulle öka öppenhet och underlätta riktiga val och kommunikation.
Vi skall absolut inte heller tillåta landstingspolitiker att skapa ett kotteri av inbördes ryggdunkande – ett val är ett val och demokrati kräver att även politiker får nya uppdrag.
Sverige har den tekniska nivån för att kunna konstruera öppna system som tillåter att vi kan både informera oss och göra val från soffan. Vi bör satsa resurser på detta framöver.
Vi bör däremot inte tillåta dunkla tankar kring valuppgörelser i förtid, bara för att det kallas samlingsstyre.
Sverige har rÃ¥d med bättre informerade väljare och att lÃ¥ta soffliggare delta i valprocessen — och vi kan sedan exportera denna teknik till länder där man idag spar pengar genom att rationalisera bort demokratiska val. Fy pÃ¥ (s) och (kd).