Dra rätt lärdomar av Danielsson-affären
Uppenbarligen finns det brister och motsägelser i det Lars Danielsson har sagt om sina förehavanden under annandagen 2004. Skälen till detta kan man naturligtvis spekulera om och jag är övertygad om att många fler än jag börjar tröttna på dokusåpan Danielsson.
Å ena sidan är det viktigt att få reda på sanningen. Å andra sidan kan man konstatera att Danielssons namn redan släpats i smutsen rejält och han har fått betala ett högt pris för sina halvkvädna visor om vad som egentligen skedde den söndagsförmiddagen.
Frågan är om vi någonsin kommer att få en fullständig bild av vad som skedde, och hur det i så fall ska gå till? Oavsett vilket, så finns det en viktig lärdom man genast borde dra av hela historien; det svenska systemet för politiskt ansvarsutkrävande, som bygger på att människor talar sanning och visar respekt för Riksdagens granskningsmakt, är otillräckligt om insatserna är tillräckligt höga.
I januari skrev jag om att det börjar bli hög tid att kräva vittnesmål under ed i KU. De turer som inträffat sedan dess har bara förstärkt mig i min övertygelse. Vill man bevara systemets trovärdighet, måste också de funktioner som finns för att utkräva ansvar och ta reda på sanningen fungera. Annars reduceras även sökandet efter sanningen till politiskt käbbel, vilket i förlängningen drabbar alla politiska partier och i grunden rubbar förtroendet för hur politiken fungerar.
Ett förhållningssätt där vi kan vara överens om att sanningen är viktig och att vi skulle kunna lära oss ett och annat inför framtiden för mig slutligen till en kommentar till Magnus Ljungkvist. Jag har mycket stor respekt för hans medborgarjournalistiska insatser. Men ett blint försvar för Lars Danielsson, byggt på utgångspunkten att man ska bevisa att han agerade korrekt, blir inte mer trovärdigt än rasande angrepp på honom med motsatt utgångspunkt. Under några månader i grundlagsutredningen har jag dessutom lärt känna Johan Hirschfeldt (katastrofkommissionens ordförande) som en hedersknyffel som är mycket mån om sin integritet. Aggressiva utfall mot Hirschfeldt för att försvara Danielsson framstår som ganska obalanserade.
Läs intressanta inlägg om: Politik, Tsunamin, Lars Danielsson, KU, Grundlagsutredningen
Etiketter: ansvar, försvar, grundlagsutredningen, integritet, tsunaminLiknande inlägg
Visast är man trött pÃ¥ Danielsson, men det är jui egentligen inte om honom det handlar. Vad som borde ställas i fokus är, varför Göran Persson och hans hovfolk accepterade att Danielsson ljög för kommissionen. Det mÃ¥st ha varit solklart även för en självgod Persson att hans närmaste medarbetare ljög. FrÃ¥gan är dÃ¥, varför han lät det fortgÃ¥? Vad har / hade de för hemligheter i Sossehögkvarteret? Vad säger Mona Sahlin om detta? Lever samma “kultur” kvar eller vill hon göra upp med det gamla genom att nu säga sanningen? Genom att träda fram med sanninge kan hon stärka sin egen position och samtidigt slÃ¥ ytterligare en spik i Perssons “kista” (om det finns nÃ¥gon ledig yta att spika pÃ¥)
Det finns flera lärdomar att dra av Danielsson. 1. Att Sverige var felaktigt organiserat för en katastrof. 2. Att UD var felaktigt organiserat. 3. Att allt för mycket makt och beslutsfattande inte delegerats ned till insatsstyrkan – katastrofverket. Slå ut toppen och Sverige stannar.
Dessutom; Hur kan jag genast efter nyheter kl. 08:00 på morgon begripa att det var en jättekatastrof. De som sitter och kan informera sig bäst, gör det inte – var det verkligen ett balanserat och nyktert agerande?
Det finns telefonlistor, det finns mejllistor – trackrecords. Dessa listor försvinner bara om någon önskar det, och kopior görs bara om någon följer regler eller inte följer regler. Om alla invånares elektroniska fingeravtryck skall få spåras av FRA verkar det onekligen märkligt att riksdagens inte skall sparas. Är det inte just mot riksdagen man kan misstänka störst risk.
KU känns som teater, och lika tandlöst som att hota någon unge med skamvrån idag. En statsminister, kan inte skylla på att en enda underlydande inte informerat honom rätt när det faktiskt gick att bara knäppa på TV och själv se. Danielsson känns mest som ett självförvållat offer, och det vore ett hemskt hån mot befolkningen, om han skulle belönas med att avsluta sin bana i någon ny hög statlig position. Kan inte GP fixa ett jobb åt honom i det privata? Det viktigaste vi har att lära är att Sverige aldrig varit så toppstyrt som nu eller nyss. Ingen kung har någonsin tidigare haft all makt samlad på samma sätt. När Danielsson inte väckte kung GP, så vågade inte katastrofverket och militären dra iväg.