Kommunikation nyckeln till opinionen
DN presenterar idag en intressant analys av Synovate Temo, där man tittar på alla gjorda intervjuer under ett halvårs tid och konstaterar att det skulle bli regeringsskifte i alla valkretsar utom Stockholm, Uppsala och Halland.
Mätningarnas vinnare är Socialdemokraterna, som tar väljare från alla håll och förefaller öka i alla grupper. Men mest ökar de i LO-leden och de största förlusterna kommer från Vänsterpartiet jämte Folkpartiet. Det är naturligtvis siffror som måste tas på allvar av Alliansens företrädare.
Likväl är det svårt att förbluffas. Först och främst därför att höstens val inte fullt så mycket var ett val för något annat som det var ett val mot Göran Persson. Väljarna uppnådde sitt syfte och uttalade sitt missnöje med hur Socialdemokraterna under Persson skött landet. Därmed är det delvis en väntad strömning tillbaka åt vänster.
Sedan valet har Alliansen levererat på ett antal punkter; sänkt skatt för vanliga arbetsinkomster, förändrad fastighetsskatt, slopad förmögenhetsskatt, förändringar i arbetsmarknadspolitiken, slopande av stopplagen och en hel del till. Men, trots att regeringen förfogar över dagordningen och kan välja när och hur man presenterar förslag, har i många fall debatten förts på Socialdemokraternas villkor.
Ett konkret exempel: Vid årsskiftet sänktes skatten rejält för vanliga löntagare. Åtminstone jag såg inte någon större och samlad informationsinsats från regeringen i samband med detta. Visst gjorde partierna punktinsatser (som moderaterna, som i sedvanlig ordning stod utanför Skattekontoret när deklarationen skulle lämnas in), men visst kan man tycka att regeringens kanske viktigaste vallöfte förtjänade mer uppmärksamhet än så?
Efter valdagen har också antalet insatser som Allians varit få. Lite tillspetsat kan man säga att väljarna röstade fram en Allians, men fick en fyrpartiregering. Även detta är förståeligt med tanke på arbetsbelastning och en regerings inre dynamik, men debatten efteråt har visat att förväntningarna var stora på Alliansen att fortsätta fungera. Visserligen har det skett ett par saker i Alliansform, som en miniturné och en gemensam debattartikel, men Allianskänslan har i stort sett uteblivit. Detta har också spätts på av t.ex. Ullenhags onödiga sågning av Centerpartiet på DN Debatt.
Jag har alltid imponerats av Socialdemokraternas förmåga att suga maximal uppmärksamhet ur enskilda sakfrågor, som maxtaxan. Man pratar i månader (ja, i år) om att den ska genomföras. Varje utredning blir en särskild nyhet. När den genomförs görs det under pompa och ståt. Och inför nästa val slår man sig för bröstet och talar om vad man gjort och hur man vill gå vidare. Jag sympatiserar inte särskilt mycket med socialdemokratisk politik, men som propagandamaskin måste man imponeras. Jag är därför inte heller förbluffad över att två av tre väljare tror på ett nytt regeringsskifte i nästa val.
Därmed inte sagt att allt redan är förlorat. Men jag skulle vilja uppmana regeringens alla partier att gemensamt ta sig an ett antal utmaningar:
- Acceptera det faktum att valet var en folkomröstning om Göran Persson, snarare än ett val mellan regeringsprogram, och att återströmningen därför är en naturlig rekyl. Istället för att allt mer desperat försöka locka tillbaka missnöjda väljare bör Alliansen nu formulera en politik för hela fyraårsperioden med sikte på valet 2010, snarare än med valet 2006 i backspegeln.
- Ta vara pÃ¥ den respekt Alliansen har fÃ¥tt som allians. Inför valet fanns ett gemensamt projekt - “Maktskifte”. Men vad är det gemensamma projektet sedan det har Ã¥stadkommits? Det behövs fler gemensamma insatser och, än viktigare, ett gemensamt tankearbete kring gemensamma värderingar och visioner för Sverige.
- Fundera igenom informationsstrategin. Socialdemokraterna sög länge (kanske för länge ibland) på karamellerna. Med Alliansen blir det mer en eller två dagars fyrverkeri, sedan tystnar det igen. Använd den opinonsbildande kraften i regeringsmakten genom det enklaste retoriska greppet av alla: (I) Säg vad ni ska göra, (II) Gör (och berätta) det, (III) Säg vad ni har gjort.
Visst är det en deprimerande kanonad opinionsmätningar som just nu kommer; men Alliansens svar på det får inte vara mindre mod eller större tystnad. Svaret måste vara mer aktivitet, mer opinionsbildning och en gemensam beslutsamhet inför nästa val.
Läs intressanta inlägg om: politik, opinionsmätningar, alliansen, kommunikation
Etiketter: alliansen, Centerpartiet, Folkpartiet, Göran Persson, kommunikation, Moderaterna, opinionsbildning, opinionsmätningar, skatt, Socialdemokraterna, val, valet, valet 2006, vänster, VänsterpartietLiknande inlägg
Man får komma ihåg en sak. Kommunikationsstrategin som S använder är den omvända mot alliansens: S försöker nå intellektet via hjärtat, men alliansen försöker nå hjärtat via intellektet.
Den förra metoden har alltid varit lättare, och farligare, men om man lyckas har man Ã¥stadkommit mycket. Alliansens metod att rapa siffror och prognoser och bocka av listor osv kan möjligtvis ge en logisk inraming till ett budskap, men när det enda som kommer med pÃ¥ de tio sekunderna i rapport pÃ¥ kvällen handlar om ekonomiska konsekvenser av tredjekvartals räntespänningar… Ja, du ser.
Sossarna skulle använda de tio sekundrarna till att prata om att folks hem blir dyrare med räntehöjningar istället.
[...] Henrik Sjöholm sätter fingret på problematiken: [...]
Björn har antagligen helt rätt.
Den som inte är socialist när han är 20 har inget hjärta, men den som är socialist när han är 40, har ingen hjärna. Tyvärr ligger det nog mer än man önskar i detta.
Det jag uppfattade av Reinfeldt var att han ofta lyckades i retoriken med att placera sig till vänster om GP. Detta gjorde den mentalt redan pensionerade GP förvirrad. Efter valet har Sahlin fått en smekmånad. Glöm inte hur höga siffror FI hade innan de blev mer kända.
S talar om solidaritet, de svaga och fattiga. Alliansen talar om skattesänkningar för att få fart på ekonomin så att man kan betala det som både alliansen och S vill. Tyvärr så kommer alltid S att vinna retoriken genom att sätta hjärtat först. Att sedan politiken gör att det inte finns pengar att betala det behjärtansvärda är ett senare problem. De flesta människor vill känna att de står på de fattigas och svagas sida – men det kräver mycket mer ansträngning att inse hur man bäst förmår att hjälpa dem med annat än ord.
[...] Sjöholm tar på sin alltid intressanta blogg upp en intressant aspekt av alliansens kommunikation gentemot väljarna med anledning av den där märkliga Synovate [...]
När jag arbetat med Centerpartiets kommunikation har jag i allmänhet inte sett intellektet och hjärtat som motsatser. I retoriken talar man om “etos”, “logos” och “patos” som tre grundläggande bestÃ¥ndsdelar i ett tal. Lite grovt kan vi väl säga att det handlar om avsändarens trovärdighet, intellektet och känslan.
Min lite spontana känsla är att Alliansen grovt underskattat betydelsen av såväl etos som patos i kommunikationen. Min slutsats innebär ju att de inte vann valet på intellekt, utan på känsla, men att den aspekten sedan gått förlorad.
Ingen människa som skriver ett tal professionellt skulle någonsin, som Alliansen alltsomoftast gör, gå rakt på den intellektuella argumentationen. Att sitta i regeringen gör det oftast lättare att etablera trovärdighet hos avsändaren, men det gör sig inte av sig själv. Man borde därför ägna några ord åt att etablera regeringens/ministerns etos innan man går på diagrammen och tabellerna. På samma vis borde man, sedan man visat den torra datan, också översätta det i känslomässiga termer.
(Den viktigaste aspekten av etos är för övrigt “Alliansregering” kontra “Fyrpartiregering).