På ett plan förstår jag HTF
Det saknas förvisso inte skäl att vara kritisk mot hur HTF hanterar konflikten med SAS. Som SvD:s ledarblogg konstaterar innehåller HTF:s lista även rent orimliga krav, som facklig vetorätt över hur arbetstiden förläggs. Även svenska fackets representant i SAS koncernledning har konstaterat att allt inte går att reglera i detalj genom kollektivavtal, utan måste lösas lokalt.
Samtidigt förstår jag den svenska kabinpersonalen på ett plan. När SAS för några år sedan behövde genomföra stora reformer, vilket också innebar förändrade villkor för personalen, så accepterade HTF försämrade villkor för de svenska anställda, något som inte de danska och norska facken accepterade. Inom en och samma koncern bar alltså personalen i ett land en större börda än de övriga delarna av personalen. Det är inte svårt att förstå att HTF nu vill återställa en del av de förmånerna när man upplever att ekonomin har förbättrats.
Så, även om man inte vill ge HTF rätt i sina krav, så kan man konstatera att SAS delvis bäddat själva för den uppkomna situationen. Det undfallande beteendet både då krisen stod för dörren och inför de upprepade olagliga strejkerna i Danmark har klart och tydligt sänt signalen att fackföreningar som söker konflikt vanligen framstår som vinnare i förhandlingar med bolaget1, medan fackföreningar som tar ansvar sitter med Svarte Petter. Rätt eller fel, så innebär naturligtvis ett sådant rykte att rationella fackföreningar börjar agera mindre ansvarsfullt.
Även om jag tycker att vissa av HRF:s krav är orimliga, så har jag inga som helst problem med att förstå dynamiken. Och i det sammanhanget står inte SAS ledning utan skuld.
Läss intressanta inlägg om: politik, sas, facket, hrf
Edit: Det är givetvis HTF och inte HRF jag syftade på. Svårt ibland i den bloggande ivern att skriva rätt förkortning.
- På senare tid har dock attityden förändrats, då SAS ledning tröttnat på olagliga strejker och bestämt sig för att flytta trafik från Köpenhamn [↩]
Liknande inlägg
