Nollvision för nollvisioner
Finns det något mer uttjatat politiskt uttryck idag än “nollvision”? Oavsett vilket gott en politiker vill uppnå, så formuleras det som en “nollvision” för det man tycker är fel.
I helgen var Folkhälsominister Maria Larsson ute och talade om en nollvision för självmord. Hon är långt ifrån ensam; en Google-sökning på nollvision genererar en ofantlig massa träffar, däribland Nollvision för …
… varg, skadeskjutna björnar, trafikdödade, osportslighet, hemlöshet, felbehandling, blodburen smitta, hedersvåld, självmord pga psykisk ohälsa, mobbning, dödsfall i arbetslivet, narkotika i kriminalvården, tobak, patienter på övertid i sjukvården, övergivna katter, stroke, hunger, aborter, ungdomsdrickande, personer som faller mellan stolarna i psykiatrin, embryonal stamcellsforskning, självskador, arbetsolyckor i lantbruket och jakt utan hörselskydd.
Folkhälsoministern är dessutom förtjust i nollvisioner; hon har tidigare formulerat en nollvision för narkotika, byggd på nollvisionen för trafikdödade.
Alla dessa nollvisioner är naturligtvis inte fel. Tvärtom, så finns mycket viktig politik i det. Men varför måste man ständigt uttrycka sig i termer av nollvisioner?
Ibland blir dessa nollvisioner rent kontraproduktiva, som då Birgitta Rydberg (fp) nästan lyckades driva fram att brukarföreningen skulle bli utan stöd eftersom de inte ställde upp på “nollvisionen” mot narkotika. Att de sedan hjälper en massa missbrukare till ett värdigare liv, var uppenbarligen en helt annan sak.
Debaclet i Stockholm illustrerar väl problemet med “nollvisioner”; som definitionen av det bästa, blir de ofta det godas fiende. Antingen blir nollvisionen en meningslös ordlek, som man egentligen inte menar något med, eller så blir det en ursäkt för klåfingrig och repressiv lagstiftning, om man verkligen vill genomdriva nollvisionen (som nollvision går det ju inte att sätta in i en normal prioritering mellan olika politiska mål). I ingetdera fallet är det en särskilt bra idé.
Vad är det egentligen för fel att tala om sina politiska mål utan att uttrycka det i klämkäcka nollvisioner, och istället tala om vad man faktiskt tänker åstadkomma (det borde ju bli lättare för väljarna att utvärdera)? Och urholkas inte meningen av “nollvision” när det finns för snart sagt allting (inklusive jakt utan hörselskydd)?
Snälla, finns det inte någon som kan ta initiativ till en nollvision för nollvisionerna? Jag är med.
Läs intressanta inlägg om: politik, retorik, nollvision
Etiketter: Folkpartiet, Kristdemokraterna, retorik, sjukvårdLiknande inlägg
