Varför ska vi fira den 6 juni?
[UPPDATERAD] På nationaldagen är det naturligt att fundera en stund över vad vi egentligen firar och varför. För min del kommer det säkerligen att bli ganska modest - vi har hissat svärmors flagga, men lär inte göra så mycket mer. Ett betydligt våldsammare firande befaras i Stockholm, där länspolismästaren varnat för bråk mellan höger- och vänsterextremister. Det kommer också att erbjudas en mängd mer stillsamma former, med ceremonier för nya svenskar, artister och kungliga framträdanden. Det har blivit en dag alla försöker göra till sin, på det ena eller andra sättet.
För min del finns flera bekymmer med det konstruerade firandet av den 6 juni. Först och främst handlar det om att skälen för firandet säkerligen är diffusa för många. Det finns tre skäl, framförda med varierande grad av emfas - Gustav Vasas val till kung 1523, 1809 års regeringsform och 1974 års regeringsform (båda regeringsformerna antogs 6 juni, säkerligen med referens till Gustav Vasa och Kalmarunionens upplösning).
Utan att pÃ¥ nÃ¥got sätt vara skÃ¥nsk chauvinist tycker jag att det är knepigt med tanke pÃ¥ SkÃ¥nes historia att fira Gustav Vasa (var det förresten säkert att Kalmarunionens slut var bra för Skandinavien?). Dessutom känns det ganska anakronistiskt att fira “självständigheten” 1523 pÃ¥ samma sätt som Norge firar den första självständiga grundlagen 1814 (och dessutom har haft skäl att pÃ¥minna sig varför det är värt att fira, bÃ¥de i den pÃ¥tvingade personalunionen med Sverige och dÃ¥ de ockuperades under andra världskriget) eller som Finland firar självständighetsdagen till minne av friheten frÃ¥n Ryssland 1917. Det blir liksom inte samma tryck i att höja Gustav Vasa till skyarna (inte minst eftersom det tog ytterligare hundratals Ã¥r innan Sverige blev demokratiskt).
Den andra frÃ¥gan jag tycker är värd att resa är själva innehÃ¥llet i idén om “nationen“. Ola Nordebo pÃ¥ Västerbottenskuriren har skrivit en bra serie om nationsbegreppet (via Jonas Morian). Bland mÃ¥nga kloka iakttagelser noterar han Eric Hobsbawms yttrande om att “nationalismen [mÃ¥ste] gÃ¥ före nationen” och Benedict Andersons definition av nationen som “an imagined community”. Nationalitet är sÃ¥ledes nÃ¥got konstruerat - helt enkelt en gemenskap här och nu. Skulle ett sÃ¥dant synsätt vara självklart skulle nationsbegreppet vara betydligt mindre bekymmersamt.
Nu är det inte så. I stället belastas begreppet med en barlast om gemensam historia, religion, kultur, språk och, alltför ofta, gemensamma gener. I Sverige, liksom i t.ex. Tyskland, är nationsbegreppet i huvudsak ett etniskt begrepp. Du är svensk därför att dina förfäder var det (och du har blont hår, blå ögon och ljus hy), inte därför att du bor här och hejar på de svenska landslagen i hockey och fotboll. Det skiljer sig dramatiskt från t.ex. det amerikanska synsättet - du är amerikan därför att du bor där (de som föds i USA blir automatiskt medborgare) och därför att du ställer upp på konstitutionen och hyllar flaggan.
Därför har jag ocksÃ¥ bekymmer med t.ex. dem som pÃ¥stÃ¥r sig vara “liberala nationalister”, som Tobias Struck. För vad är det han Ã¥syftar, när han talar om “folk” och “nationen”? Det torde vara omöjligt att vara liberal och likväl hylla skumma föreställningar om blodet som grund för medborgarskap och samhörighet.
Grunden till förvirringen kring nationaldagen tror jag finns i de oklara föreställningarna kring “nationen” och dessutom kring vad vi egentligen har att fira. De svenska grundlagarna är tämligen okända för de flesta medborgare och ytterst fÃ¥ jag talat med kan citera ur regeringsformen. I bÃ¥de USA och t.ex. Schweiz är ganska ingÃ¥ende kunskap om förutsättningarna för den egna demokratin självklarheter. Man är stolt över sina grundlagar och det är med dem man visar solidaritet, inte med nÃ¥gon abstrakt “nation” (bÃ¥da länderna är ju dessutom multietniska). I den konstitutionella patriotismen kan medborgare av olika härkomst enas.
Svensk historieundervisning har istället alltför ofta gÃ¥tt ut pÃ¥ att lyfta fram en svensk särart och dessutom, tragiskt nog, kontrasterat den svenska “välfärden” med hur det ser ut i andra europeiska länder (DN skriver idag om denna särart manifesterad i vÃ¥ra avvikande värderingar). Vi har fÃ¥tt en osund välfärdsnationalism, som bygger pÃ¥ att svenskar är bättre pÃ¥ att utforma välfärdssamhällen än andra och att Sverige är annorlunda (det norska begreppet annorledeslannet är inte lÃ¥ngt frÃ¥n den svenska föreställningsvärlden heller). Med de föreställningarna inbakade frÃ¥n skolan, gÃ¥r det dÃ¥ att förundras över problemen med att integrera invandrar i det svenska samhället?
Inte för att jag vet om det är möjligt, men det skulle vara ett stort steg i vårt samhälles utveckling om vi kunde enas om vad den sjätte juni egentligen ska handla om. Om vi kunde enas i firandet av den svenska demokratin, de individuella fri- och rättigheterna och rättsstaten - allt det som grundlagarna handlar om, så skulle vi ha tagit ett stort steg framåt. Kanske är medvetenheten om grundlagarna viktigare än innehållet i det arbete vi just nu utför i Grundlagsutredningen?
Jag har inget emot stolthet och patriotism, så länge den riktas rätt och är inkluderande snarare än exkluderande. Så Grattis på 198-årsdagen till 1809 års regeringsform och Grattis på 33-årsdagen till 1974 års upplaga.
Läs intressanta inlägg om: politik, nationaldagen, nationalism, grundlagsutredningen, kultur
Etiketter: grundlagsutredningen, religion, skola, USA, val, vänsterLiknande inlägg
Din blog säger med en nÃ¥got irriterande popup att jag kör mozilla 1.3 beta fast jag kör safari pÃ¥ mac. Kanske ligger i wordpresstemat, vad vet jag. Men sidan ser fin ut och jag tänkte att du kanske bara inte visste…
Ang pågående demonstrationer och kravaller på Nationaldagen vill jag säga att det inte finns ngn rättighet att bestämma när och var man vill demonstrera. Så, om Nu någon vill ut och paradera på gator och torg med sina åsikter så går det bra men i så fall om två veckor och i t.ex. Bredäng. Eller på Årstafältet. Jag är hemskt ledsen men De skall inte få bestämma var och när - men deras rättighet att demonstrera kommer såklart under ordnade förhållanden tillåtas. Flatheten från samhället har alltför länge påverkat alltför stora grupper så att man nu felaktigt tror att alla har rätt att störa och förstöra, genom att tvinga till sig demonstrationstillstånd på ställen och tidpunkter som man själv skall välja. Det är fel! Låt oss fastställa dessa principer och ge mig stödet att genomdriva dom. Ge mig Ditt stöd och jag kommer genomdriva skyddet för oss alla - och rättigheterna.
Håller med om oklarheten kring begreppet nation samt okunnigheten när det gäller regeringsformen. Intressant inlägg!
Tack för kommentarerna. Vad gäller demonstrationsfriheten, så håller jag den för en omistlig del av demokratin. Skälen till att flytta demonstrationer eller neka tillstånd måste vara mycket goda (inte bara att det är en avskyvärd åsikt). Men visst, skyddet för allmän ordning, är ett sådant skäl, men det bör tillämpas försiktigt.
Henrik. Stopp där! Jag struntar i blodet. Jag använder “folket” och “etnicitet” för att beskriva gemenskap i sprÃ¥k, grundläggande moraliska värderingar, folkminnen och folklore. Det är denna gemenskap som jag vill värna frÃ¥n en alltför radikal splittring: Gettoiserade förorter, särlagstiftning för etniska minoriteter etc.
Som liberal anser jag att folket skall samlas kring liberala värderingar - och den svenska folkmajoriteten är väldigt liberal. Staten skall skydda folket, men staten blir tom och meningslös, om den inte bärs upp av folkets allmänna tanke, känsla och vilja. Jag anser att vi behöver värna det svenska folkets liberala värderingar från globaliserad söndring och avtrubbning, om vi inte vill att den liberala staten skall bli reppressiv eller upplöst.
Jag har även idéer om hur vi behöver motverka centralisering av global politisk och monetär makt - men det skall jag inte trötta dig med här.
Tyck illa om mig av rätt anledning nästa gång
Nationalism är ett “tomt” begrepp. Vilka värderingar vill du att svenska folket skall samla sig kring och romantisera? Nationalism mÃ¥ste verkligen inte handla om ras eller hat mot andra länder. Verkligen inte! Det gör det inte i mitt fall. Jag har själv judiska släktingar som dog i Auschwitz och skulle aldrig fÃ¥ för mig att utesluta nÃ¥gon frÃ¥n svenskheten, som vill ingÃ¥ i den, bara pÃ¥ grund av den personens “ras”.
Jag tycker inte nödvändigtvis illa om dig, för att jag polemiserar med din uppfattning. Men jag har svårt att få modern liberalism att gå ihop med nationalism (sedan finns det en historia, som jag är väl medveten om, som liberalism som nationellt befrielseprojekt, men en sådan situation är nog mer tillämpbar på t.ex. Kina idag än på Sverige).
Din definition av “folk” blir fortfarande exkluderande - det finns mÃ¥nga goda svenskar som inte har gemensam kultur och gemensamt sprÃ¥k och som har helt annan historisk bakgrund.
Liberalism är, sist och slutligen, ett indivudellt frihetsprojekt. Därför har jag, som liberal, inga problem med att försvara “särlagstiftning” när människor behöver skyddas för sin grupptillhörighets skull. Det kan gälla skydd mot könsdiskriminering i arbetslivet, hetslagstiftning eller särskilt skydd för minoriteters sprÃ¥kliga rättigheter. Allt har det att göra med möjligheten ocksÃ¥ för människor som tillhör (vill tillhöra) en minoritet att delta pÃ¥ lika villkor i samhället och verka utifrÃ¥n sina förutsättningar.
Jag har ocksÃ¥ svÃ¥rt att se vad globaliserad “söndring och avtrubbning” skulle innebära. Visst finns det utmaningar för liberalismen att hantera ocksÃ¥ i globaliseringen, men det är utan tvekan ett positivt projekt och varför skulle de liberala ambitionerna stanna vid Sveriges gränser?
Henrik. Svenska folket är och skall vara en “mÃ¥ngkultur”; det är dynamiskt och därför utvecklande för alla. Dock är det inte dynamiskt och utvecklande att grupper med olika grundläggande moraliska uppfattningar, segregerar sig frÃ¥n varandra och kräver egen lagstiftning. Ty i varje grupp finns det människor som skulle vilja Ã¥tnjuta en jämlik, nationell rätt - men som nu fÃ¥r lyda under de statliga eftergifterna till sin grupp. Detta är ännu inte akttuellt i Sverige (även om 75 000 muslimer starka SMF:s f.d. ordförande Mahmoud Aldebe har krävt det), men jag förmodar att de rika bakom EU skulle önska det för att bredda underklassmarknaden och hÃ¥lla sig väl med arabvärlden. Och i England har underökningar visat att 61 % av alla muslimer vill ha sharia-lagstiftning för sin grupp. Skulle detta beviljas, sÃ¥ skulle det innebära att hbt-personer, och kvinnor inom denna grupp, som drabbas hÃ¥rdast av sharia, kommer att dömas och straffas för sÃ¥dant utomäktenskapligt sex, homosex etc. Kvinnor som vill ha skilsmässa skulle behöva domstolens eller en imams tillÃ¥telse, utomäktenskapligt sex skulle bestraffas med pisk etc. Jag begriper inte hur du som är liberal och borde tro pÃ¥ lika rättigheter till frid och frihet för medborgarna i en nation, vill gÃ¥ dessa krav till mötes!