Om den pavlovska metodens användbarhet
Nu minskar sjukskrivningarna “trots” högkonjunkturen, rapporterar DN. Detta “trots” är intressant, för det illustrerar att medvetenheten om de grundläggande problemen bakom de svenska sjukskrivningarna hela tiden har funnits.
Antagandet att ohälsotalen stiger vid en högkonjunktur bygger på två premisser: (1) incitamenten för att vara på jobbet om man känner sig lite krasslig minskar, eftersom risken för uppsägning är liten när det är brist på arbetskraft, (2) människor som har svårt att komma in på en tuff arbetsmarknad (t.ex. därför att de lätt blir sjuka) får jobb.
Så varför har trenden plötsligt brutits? Den enkla förklaringen handlar om hur människor fungerar och att vi faktiskt går att uppfostra genom hur systemen utformas. Under många år har diskussionen om tydliga incitament varit känslig, både när det gäller individer (eftersom man inte rår för när man är sjuk, bör man inte drabbas ekonomiskt, är nog tanken) och offentlig sektor (av någon anledning upplevs det som “kränkande” när politiker kräver resultat av byråkratin). Detta började emellertid förändras under 2006 redan under s-regeringen, men blev än tydligare med den borgerliga regeringen.
Det senaste året har de individuella incitamenten förändrats - det är idag mer lönsamt än tidigare att jobba jämfört med att uppbära bidrag, både därför att ersättningsnivåerna sänkts och därför att ett jobbskatteavdrag införts, vilket innebär att man betalar mindre skatt på förvärvsinkomster än på bidragsersättningar.
Dessutom har incitamenten i systemet blivit starkare. I diskussionen om kommuners och landstings ekonomi har det varit ett återkommande bekymmer att incitamenten för förbättring är svaga (eller till och med negativa). I vissa fall har det inte lönat sig för kommuner att sätta människor som går på a-kassa (statliga pengar) i sysselsättning (med kommunala pengar) eftersom de både tvingas betala själva och dessutom riskerar att förlora statsbidrag när medelinkomsten i kommunen stiger. På samma sätt har det varit för landstingen - förutsatt att de sjukskrivna inte belastat vården i särskilt stor utsträckning har de ekonomiska incitamenten varit svaga eftersom sjukpenningen betalas ur statens kassakista.
Det har länge varit en förhoppning hos ansvariga politiker att förtroendevalda i kommuner och landsting likväl ska ta det ansvaret. Och de har säkert försökt, men utvecklingen på senare tid visar att få saker kan konkurrera med tydliga ekonomiska incitament. Under s-regeringen infördes en sjukvårdsmiljard för att premiera landsting som sänkte sjuktalen. Under den borgerliga regeringen har belöningarna för framgångsrikt arbete blivit än större, vilket alltså resulterat i de glädjande beskeden i DN1.
Genom detta “fullskaleexperiment” i sjukvården borde dörrarna ha öppnats för en ny typ av offentlig diskussion, där vi vågar diskutera betydelsen av positiva (och negativa) incitament för människors beteende och i offentlig sektor överlag. Den pavlovska metoden (betingad inlärning) visar sig helt enkelt vara en ganska användbar maxim för hur politiken ska utformas för största möjliga effektivitet.
Läs intressanta inlägg om: politik, sjukskrivningar, välfärd, produktivitet
- Nu finns det fortfarande problem i systemet. Försäkringskassans mål är ett ohälsotal på 37 dagar, vilket alltså innebär uppemot två månaders frånvari i genomsnitt, inklusive långtidssjukskrivningar. Det känns som ett ganska stort ohälsotal likväl. Dessutom återstår bekymret med förtidspensionerna. Även om de nu knappast ökar längre, så minskar de inte det senaste året [↩]
Liknande inlägg
