Varför detta blogghat mot Fredrick och Annie?
Inför voteringen om FRA-lagen är det två riksdagsledamöter - Fredrick Federley och Annie Johansson - som kommit att stå i centrum för debatten i bloggosfären. Att det funnits såväl stöd som krav på att de skulle avvisa övervakningslagen har varit tydligt. Men mer förbluffande och störande är det aggressiva (tidvis hatiska) tonläge1 i kommentarerna till de, mig veterligt enda, ledamöter som brytt sig om att föra en dialog med väljare, sympatisörer och motståndare i en mycket svår valsituation.
Några citat ur de båda kommentarsfälten:
En politiker kan inte sälja sin själ för att rösta på något man inte tror på.
Plöstligt blev dock allt klart. Du är en hora, ett luder, kalla det vad fan du vill. Sista gången jag kryssade dig ditt jävla kräk.
Så lägg ner PR-skapandet kring dig själv och dina våndor och se till att trycka på den där förbannade nej-knappen.
Om du röstar mot din övertygelse begår du ett svek mot alla dem som lagt sin röst på sig i det senaste valet. Detta är ju såklart djupt tragiskt och kommer att slå tillbaka mot dig i nästa val kan man gissa.
Jättebra att du rättfärdigar alla brott som har begåtts av nazisterna i Nazityskland.
Slicka uppåt och sparka nedåt. Rätta sig i ledet och hora för eliten.
Grattis Fredrick, vi på Politikerföraktet har precis utsett dig till dagens politiker
Förtroendet för demokrati som statsckick urholkas av ryggradslösa politiker, en sådan som du nu valt att vara.
Du kom in med en gigantisk mängd personkryss, det är dessa personer du sviker när du gör som partipiskan vill.
Skriver som hos Federley - kryssning av personer i val är lurendrejeri - man vet inte vad man får! Ni är lättköpta när det börjar brännas för er!
Det är naturligtvis bÃ¥de högt och lÃ¥gt, men rent generellt är det ett “intressant” och föraktfullt tonläge. Nu är frÃ¥gan - var finns motsvarande frÃ¥gor och nedlÃ¥tande kommentarer till alla de riksdagsledamöter, i alla partier, som tidigare uttryckt tveksamhet, men som nu när det börjar brännas är tysta och partilojala? BÃ¥de Fredrick och Annie har, utifrÃ¥n sina olika roller och slutsatser, valt att ta debatten, lyssna, argumentera och redovisa sina bevekelsegrunder. Är inte det värt nÃ¥got?
Visst är det lätt att ställa sig utanför och recensera Fredricks och Annies arbete, men handen på hjärtat - hur många har agerat i frågan utanför själva bloggosfären? Hur många ringde till riksdagsledamöter och lade fram argumenten? Hur många skrev något i traditionella medier? Riksdagen är en arena - opinionsbildningen därinne är riksdagsledamöternas ansvar. Men utanför Riksdagen finns den verklighet där vi alla är - och då är också opinionsbildningen allas vårt ansvar.
Det är tragiskt att den borgerliga regeringen står för ett massivt integritetsintrång. Men lägg ansvaret på dem som lagt fram förslaget och som krävt att det ska drivas igenom trots den motvilja det lagt också bland de 178 borgerliga ledamöterna i kammaren. Lägg det inte på två av de personer som varit tydligast av alla i sitt motstånd och som vågat ta debatten också med sitt eget parti. Vad tror ni vi får för ledamöter om ni avskyr till och med dem som lyssnar på er, bara för att de inte gör precis som ni vill, varje gång?
Läs intressanta inlägg om: politik, fra, övervakning, integritet, bloggosfären, fredrick federley, annie johansson
- ja, Fredrick ändrade sig inför voteringen på torsdagen, men det förändrar inte analysen av kommentarerna dessförinnan [↩]
Liknande inlägg
Min gissning är att det är folk på vänsterkanten som tar chancen att spy galla.
Jag har noterat en allt starkare tendens av olika personer med vänstersympatier som skriver kommentarer under falsk flagg på olika borgerliga bloggar. Oftast med syfte att få debatten att spåra ut och/elelr föra fram personangrepp.
Tyvärr går det nog inte att avfärda så lätt. Många av de som kommenterat har också bloggat själva. Visst finns det troll från vänster, men det är inte hela sanningen och jag undrar var de argaste rösterna finns nu, ett par dagar efter spektaklet.
De aktuella politikerna har en ovanligt aktiv framtoning i media. Med “offensiv medianärvaro” följer per automatik en offensiv kritik. Det är inget nytt.
Jag håller däremot med om att det är tråkigt med onyanserad kritik och oförsvarligt med den typen av hatisk kritik som i de exempel du angivit i inlägget.
Om Fredrick och Annie fått utstå mer än andra i liknande situation kan jag inte uttala mig om, för det vet jag inte.
Till “christoffer” vill jag bara säga att din kommentar fick mig att dra pÃ¥ mungiporna.
Efter att ha följt debatten pÃ¥ nära hÃ¥ll, uppmanat till lite civil olydnad mot storebrorsministern Odenberg, kan jag bara hÃ¥lla med dig Henrik. När vi för en gÃ¥ngs skull fÃ¥r politiker som vÃ¥gar föra ett offentligt samtal sÃ¥ sablas de ned av tidigare meningfränder för att de inte lyckas full ut. Mer befogad kritik eller snarare ifrÃ¥gasättande borde precis som du säger riktas mot de ledamöter av riksdagen i andra partier inom Alliansen som tidigare sagt sig värna individens frihet. Vart tog de vägen i slutvoteringen, alla kan ju rimligtvis inte ha blivit utkvittade av sina respektive partier…
(kvittningssystemet i Riksdagen används till sÃ¥ mycket mer än att jämna ut dÃ¥ riksdagsledamöter är pÃ¥ resa eller lediga, mer än man tror…)
Höres Vigg
Tack för kommentarerna. Att både Fredrick och Annie är tuffa och gärna tar en hård debatt är det väl ingen tvekan om, men att de ska behöva sågas av ett gäng självutnämnda liberala åsiktspoliser när de faktiskt är ensamma om att agera för liberala värden tycker jag inte är rimligt. Framförallt inte när det görs som i citaten ovan.
Givetvis vänder jag mig emot de personangrepp och kränkande kommentarer som det du citerat visar prov på.
Dock instämmer jag i att det är berättigat att exempelvis Federley fÃ¥r sig en rejäl släng av kritiksleven. Det är en sak att som ex. Thomas Bodström (s) och Johan Pehrson (fp) aktivt propagera för det fantastiska och nödvändiga med ett Orwellskt samhälle. Dock har Johan Linander (c) och Fredrick Federley (c) innan valet framstÃ¥tt som liberalismens försvarare och de pÃ¥ den borgerliga flanken som verkligen kommer att försvara medborgarna mot allt vad FRA-övervakning och liknande övergrepp pÃ¥ det fria samhället heter. Detta har lett till att en stor mängd människor som oroas över den skrämmande utveckling vi nu ser personröstat pÃ¥ exempelvis Federley. I mÃ¥nga fall kanske även pÃ¥ bekostnad av tidigare partisympatier eller andra alternativ, ex. inom Piratpartiet, som haft ett ännu mera uttalat fokus pÃ¥ de aktuella frÃ¥gorna men som pga sin situation som litet och nybildat parti befanns vara mer “högrisk” för en bortkastad röst.
Att mot bakgrund av detta dÃ¥ se hur en av de som byggt upp en stor del av sin personröstarskara fegar ur och “tar ställning” genom att lägga ned sin röst är snudd pÃ¥ ett hÃ¥n inte bara mot sin egen väljarskara utan egen mot de värderingar och principer som denne pÃ¥stÃ¥s värna om!
Henrik, jag tror du glömmer en viktig detalj i sammanhanget. Den aktuella frågan är inte vilken nonsensfråga som helst. Det handlar inte om att en viss skatt ska sänkas eller höjas någon bråkdels procent. Det handlar heller inte om någon partipolitiskt typisk fråga där partiets ståndpunkt och framgång kan anses vara det primära i det stora hela.
Nej, det här handlar de facto om att förstöra ett av de fundament för demokratin och det fria samhället som är en grundförutsättning för vår uppfattning om demokratin samt dess framtida funktion! Det är tragik att det här förslaget ens drivits så här långt. Det skulle kapats vid fotknölarna långt tidigare!
I en sådan här fråga duger det inte att som trovärdig politiker försöka nå någon slags gyllene medelväg (för sig själv) utan att istället stå upp för de grundprinciper som Federley, i synnerhet, påstått sig byggt sin politiska uppfattning på.
Visst är det en fråga av fundamental vikt och jag är djupt besviken över att regeringen inte ens haft den goda smaken att invänta beredningen av Integritetsskyddskommitténs förslag.
Men jag tycker fortfarande att Fredrick och Annie fått en orimligt hård kritik. Även om de i slutänden tvingades följa sitt parti, så har de under vägen dit båda vågat föra en debatt som mig veterligt inte funnits i något annat parti; där har kritikerna istället när det dragit ihop sig knutit näven i fickan och satt partisammanhållningen framför de egna principerna.
Annie och Fredrick redogjorde båda för sina våndor och betänkligheter inför voteringen. De motiverade sitt agerande i en diskussion med både egna väljare och självutnämnda åsiktspoliser. Det är mer än man kan säga om alla övriga borgerliga ledamöter som är kritiska till övervakningshysterin (och de är många).
Själv tror jag att det opinionsbildande arbetet är viktigare än vilken knapp man trycker på i en enskild votering. Hade fler ledamöter haft modet att offentligt uttrycka sina farhågor hade kanske röstningsbeteendet totalt sett annorlunda ut.
Jag fÃ¥r en känsla av att jag ställer högre krav pÃ¥ vad som ändÃ¥ fÃ¥r betraktas politikereliten än vad du gör. Vi talar trots allt om riksdagsmän med det yttersta ansvaret för Sverige och dess framtid och inte nÃ¥gon fritidspolitiker i kommunfullmäktige i Lysekil… (Inget illa menat Lysekilshärstammande/-boende.)
Därför ställer jag mig frÃ¥gande till det du skriver om att “de i slutänden tvingades följa sitt parti” och att ha “modet att offentligt uttrycka sina farhÃ¥gor”. Är det verkligen sÃ¥ illa ställt med gräddan bland vÃ¥ra politiker, dvs vÃ¥ra folkvalda och mest betrodde representanter, att de inte har ens det basala civilkurage som man borde kunna kräva av en riksdagsledamot?
Jag undrar även vad den här rädslan som kräver detta “mod” att rösta emot en Orwellsk samhällelig utveckling kommer frÃ¥n? Om vi levde i ett annat land och under helt andra samhällsformer där ens politiska Ã¥sikter hade direktkoppling till ens faktiska överlevnad sÃ¥ skulle jag kanske kunna förstÃ¥ behovet av mod i den här frÃ¥gan. Nu talar vi dock om, ur ett världsligt perspektiv, ett extremt välutvecklat land med lÃ¥ng tradition av demokrati och samhällelig frihet. Med vissa tragiska undantag (Palme & Lindh), sÃ¥ finns dock inte nÃ¥gon extrem hotbild mot vÃ¥ra folkvalda. Och om det nu, mot förmodan, skulle funnits en sÃ¥dan hotbild i just detta fall sÃ¥ hade det varit desto större anledning att visa vÃ¥r demokratis storhet genom att rösta emot.
Nu handlar ju inte detta om hotbilder i form av det nyss nämnda. Nej, den rädsla som funnits hos vÃ¥ra folkvalda och som du beskriver kommer frÃ¥n helt annat hÃ¥ll och är lÃ¥ngt mer berörande än nÃ¥gon beväpnad vettvilling som springer omkring utan kontroll. Detta hot gÃ¥r under benämningen “potentiellt minskad densitet pÃ¥ plÃ¥nboken” och skrämmer uppenbarligen vettet ur vÃ¥ra “ledare” sÃ¥ fort det uppenbarar sig…
För ärligt talat, finns det något annat att vara rädd för, än att partipiskan viner så hårt att ett felaktigt val innebär en tripp till arbetsförmedlingen?
Dock är det ändÃ¥ ett mysterium att hotet om förlusten av minst dryga 50 lakan/mÃ¥nad är sÃ¥ skrämmande. I synnerhet mot bakgrund av att den numera normala karriärsutvecklingen efter politiken gÃ¥r Ã¥t PR-konsulthÃ¥llet till och där borde väl en dylik inkomst vara “peanuts”?
Jag kan givetvis vara helt fel ute i mitt antagande att rädslan för att rösta enligt sin, åtminstone påstådda, övertygelse är ekonomiskt relaterad. Har du, som mer initierad, någon annan teori vad denna rädsla kan bestå av så får du gärna upplysa mig i ämnet!
Notabelt är i varje fall att vÃ¥ra folkvaldas lojalitet mot sina respektive partier uppenbarligen värderas högre än deras lojalitet mot sina väljare. Om det inte vore för att den aktuella frÃ¥gan är sÃ¥ viktig och betydlig sÃ¥ skulle jag dock inte vara förvÃ¥nad…
Helt kort: Ja, jag är fast övertygad om att det krävs mod, inte bara omsorg om den egna plånboken. Precis som i varje annan grupp med stark inre sammahållning och gemensamma uppdrag samt yttre fiender är grupptrycket enormt. Det har inte heller, som framgått av bloggandet, alltid varit med milda ord man försökt tillrättavisa Fredrick och Annie. Inte minst hotet om att tappa inflytande är en stark drivkraft - för vad ska man i så fall göra med riksdagsplatsen.
Återigen, Fredrick och Annie bildade opinion. Man kan tycka att de i röstningssituationen gjorde fel, men det största felet begicks av alla dem som helt undgått kritik genom att hålla klaffen när det verkligen gällde.
Jag är övertygad om att trycket i mÃ¥ngt och mycket kan vara enormt och i mÃ¥nga fall även omänskligt. Dock är det ju faktiskt inga “normalmänniskor” som ska fÃ¥ förtroendet att sitta i Riksdagen. De är ju delvis där, Ã¥tminstone lever jag fortfarande i den potentiella villfarelsen, just för att de har kvaliteter som är unika och kännetecknas av principfasthet som förhoppningsvis bottnar i stort kunnande, passion samt ledarskapsförmÃ¥ga.
Som ledare är man ju per automatik i en utsatt sits. Om man dessutom självmant även väljer att ge sig ut i bloggosfären med sin ofta osakliga och mot gränsen kränkande kritik som där ibland uppenbarar sig sÃ¥ ökar ju den potentiella utsattheten. Men som alltid är det ju “if you can’t play the game, stay out of it” som gäller. Även skinn pÃ¥ cybernäsan är ett grundkrav för dagens ledarskap…
FörstÃ¥r tanken med inflytande som drivkraft. Dock borde ju vissa grundläggande principer för vad ett fritt samhälle och en fungerande demokrati innebär ha viss vetorätt vad gäller detta ställningstagande. I mina ögon kan allt annat än en NEJ-röst i detta fall jämföras med om Amnesty International helt plötsligt skulle samtycka till nyttjandet av dödsstraffet pÃ¥ grundval av att de som levererar elektriska stolarna har utrustat dem med extra mjuka sittdynor… Ett i grunden uruselt förslag blir inte bättre av att man omsluter det med guldpapper och vacker rosett.
Givetvis är det så att det finns värre prov på dåligt omdöme och principlöshet än Federleys. Dock är det på en annan nivå. Människor som Bodström (s) och Pehrson (fp) har ju redan stoltserat med sin vidriga syn och definition på det fria samhället så deras beslut var där ju ingen överraskning och därmed heller inte baserat på oärlighet. Linander har ju dock för all framtid förlorat mångas förtroendekapital.
Jag tror inte vi kommer mycket längre med den här diskussionen så jag tror vi får nöja oss med att vi båda två inte är så förtjusta i FRA-övervakningen men att det råder en viss diskrepans på vad vi anser att ett politiskt föredöme ska kunna hantera.
Trevlig midsommar!
IgÃ¥r klubbades ett mycket viktigt beslut i riksdagen. FRA gavs vidgat mandat genom att “yttre militära hot” ändrades till “yttre hot” i den nya försvarsunderrättelselagen.
Denna lag kunde nämligen inte vilandeförklaras med hänvisning till Regeringsformens minoritetsskydd.
Härmed föll ett av oppositionens tyngsta krav. Det är märkligt att varken DN eller Svd uppmärksammat detta ännu.
Läs även här:
FRA FÃ…R VIDGAT MANDAT.