Självklart är små kommuner bäst på äldreomsorg (och stora på gymnasieskolor)
Hur stor bör en kommun vara? Den frågan har sysselsatt sociala ingenjörer i Sverige i decennier och är väl knappast avgjord än. Idag kommer ytterligare bränsle till debatten i en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting (SVT, SvD), denna gång med argument för att äldreomsorgen är bäst i små kommuner.
Egentligen är det inte särskilt förbluffande. Ett äldreboende kräver ett ganska litet befolkningsunderlag (några tusen personer) och eftersom det är personalintensivt är stordriftsfördelarna små. I den lilla kommunen innebär närheten mellan förtroendevalda och de som bor på äldreboenden (och deras anhöriga) att det är lätt att påverka verksamhetens utformning. Det är inte förbluffande att politiker i småkommuner är mer lyhörda för medborgarnas önskemål i vardagsnära frågor.
Men småskalighetsargumentet är inte alltid giltigt. Ta gymnasieskolan som ett exempel: för att ha tillräckligt elevunderlag för att erbjuda ett brett utbud av program och tillval krävs betydligt mer än några tusen människor, kanske uppemot några tiotusental, i upptagningsområdet.
För två år sedan, när jag jobbade på Centerpartiet, bad vi Riksdagens utredningstjänst studera befolkningsunderlaget som krävs för ett antal välfärdstjänster. Lite grovt sammanställt (olika författare och många bedömningar), kan man utläsa följande:
| Antal invånare |
Underlag för |
| 3.000 |
Minimistorlek (kommunkontor etc) |
| 5.000 |
Äldreomsorg, grundskola |
| 8.000 | Fungerande socialtjänst |
| 11-25.000 |
Yrkesinriktade gymnasieskolor, kriminalvård |
| 100.000 |
Brett regionalt näringsliv, akutsjukhus |
| 0,5-1,5 miljoner |
Regionsjukhus, specialistvård |
Det står alltså ganska klart att det är svårt att finna en optimal kommunstorlek (eller, för den delen, regional storlek) byggd på att den ska vara optimal för alla storlekar. Den våta dröm som många ingenjörer har om att stöpa om kommunerna i ännu större kommuner för att kunna klara all upptänklig service går alltså inte att uppnå. Visst skulle vi kunna ha 90 kommuner med 100.000 invånare i Sverige, vilket skulle skapa hyggliga förutsättningar för kommunal näringspolitik och sjukvård (då skulle kanske landstingen kunna läggas ner), men det skulle ha ett pris i sänkt kvalitet för andra välfärdstjänster.
De många studier som gjorts av “optimal” storlek för kommuner är istället ett kraftfullt argument mot att försöka bestämma vad en “optimal kommun” är. Istället borde det bädda för nytänkande.
På senaste sammanträdet med Grundlagsutredningen lyfte jag frågan om man inte kunde tänka sig en lösning där kommunerna är små, men istället samarbetar om en mängd frågor. Det görs redan idag i kommunalförbund (t.ex. för brandförsvar eller gymnasieskolor), men kommunalförbunden lever en anonym tillvaro eftersom de är indirekt valda och få medborgare har en aning om vad de sysslar med.
Ett alternativ skulle istället vara att kommuner fick möjlighet att bilda direktvalda kommunalförbund (det är inte tillåtet idag). Det skulle i så fall innebära att man, utöver valet till kommunen, fick möjlighet att t.ex. rösta i valet till den gemensamma utbildningsnämnden för flera kommuner eller den gemensamma brandförsvarsnämnden. Det skulle både innebära att makten synliggjordes och det skulle säkerligen öka intresset för att delta i de valen.
Det är inte heller någon utopi, utan sker redan idag i USA, där intresset för att rösta i valen till vatten- och avloppsstyrelsen, sheriff, skolstyrelsen och räddningstjänsten ofta är betydligt större än intresset för kommunalvalet i sig.
Läs intressanta inlägg om: politik, kommuner, social ingenjörskonst, välfärd, riksdagens utredningstjänst, grundlagsutredningen
Etiketter: Centerpartiet, försvar, grundlagsutredningen, kommuner, sjukvård, skola, USA, utbildning, val, valetLiknande inlägg
