Vad drömmer EU-ledarna om?
I natt ska man ju lägga blommor under kudden för att drömmarna ska slå in. För Reinfeldt och hans kollegor som möts på toppmötet i Bryssel (DN, SvD) för att göra upp om EU:s nya fördrag är det kanske bäst att hoppa över blommorna. Det är svårt att föreställa sig att drömmarna i natt blir alltigenom vackra.
Det är svårt att tänka sig att det bara är tre år sedan hela Europa firade utvidgningen med tio nya medlemmar från det gamla Östblocket. Eller att den gemensamma valutan, som firades med sådan pompa och ståt, bara har åtta år på nacken. När EU-ledarna numera möts är det nämligen inte med hjärtliga kramanden eller storslagna firanden. Den nationellt orienterade realpolitiken har ersatt tron på det enade Europa.
Det nya medlemslandet Polen beter sig så att man undrar varför de överhuvudtaget ville gå med i EU för så kort tid sedan. De kände redan då till spelreglerna och kan knappast ha hunnit bli överraskade på tre år. Men också i EU:s kärnländer är motviljan mot framsteg stor. I Frankrike gick den nyvalde presidenten Sarkozy till val bl.a. på EU-skepsis och uttalat motstånd mot fortsatt utvidgning till Turkiet. Den nederländska regeringen vill öka de nationella parlamentens makt och försvåra utvidgning genom att formella krav skrivs in i fördraget.
Hos alltid motvillige medlemmen Storbritannien har de övriga medlemsländernas tjafsande väckt nytt liv i en mängd frågor man vill ändra - ingen överstatlighet i utrikespolitiken (vilken fråga skulle annars vara mer lämpad för samarbete?) och nej till EU:s rättighetsstadga är två exempel.
Tyska förbundskanslern Angela Merkel har en tuff uppgift framför sig om hon ska ena länderna kring någon form av framsteg i fördraget. Visst är det möjligt, men det lär inte bli ett särskilt starkt fördrag. Och än viktigare: Det lär knappast vara så att någon regeringschef åker hem och viftar med fördraget som en stor framgång för Europa. Istället lär varje nationell företrädare på hemmaplan vara noga med att tala om vad man lyckades hindra i det nationella intresset.
Däri ligger också Europas verkliga problem - samarbetet mellan länderna i ministerrådet har tappat styrfarten. Euroforin har ersatts av nationellt inåtblickande. Finns det någonting man verkligen skulle önska kom ut från toppmötet så är det inte främst ett fördrag, utan en deklaration där Europas länder på nytt förbinder sig att arbeta för ett gemensamt Europa, inte ett nationalstaternas motvilliga diskussionsklubb.
Men för natten gör nog Reinfeldt bäst i att skippa blommorna. Risken är överhängande att han inte bara drömmer vackert.
Läs intressanta inlägg om: politik, eu, europa, eu-grundlag
Etiketter: Frankrike, utrikespolitik, valLiknande inlägg
