En minimal och nödvändig framgång
Under natten, lagom till midsommarestandet förmodligen började slockna på de flesta håll i Sverige, lyckades de europeiska stats- och regeringscheferna enas om formerna för ett nytt EU-fördrag (SvD, DN).
Eftersom pessimismen om möjligheterna att komma fram till en överenskommelse varit utbredd, hyllas nu Angela Merkels ledaregenskaper. Men överenskommelsen har inte skett utan ett pris:
- Storbritannien framstår som stora nationella vinnare; de får fortsatt stå utanför det straffrättsliga samarbetet och EU:s rättighetsstadga ska inte vara legalt bindande för dem.
- Polen anses vara förlorare eftersom de inte lyckades ändra röstreglerna. Men de lyckades skjuta upp genomförandet i minst sju, och förmodligen tio, år. Förmodligen tror det att det dyker upp fler tillfällen att ändra reglerna under den perioden. Men den polska diplomatin har fått sig en rejäl knäck och dess anseende är skadat i övriga EU-länder efter alla aggressiva utspel, ofta riktade mot Tyskland.
- De nationella parlamenten får ökade möjligheter att förhindra EU-lagstiftning, i enlighet med Nederländernas krav.
Allt detta är välkända och tufft framförda nationella krav. I grevens tid visade det sig att även Frankrikes president Sarkozy krävt att “fri konkurrens” skulle tas bort frÃ¥n EU:s mÃ¥lparagrafer (SvD). Därmed ger han sig pÃ¥ unionens absoluta grunder. I en första omgÃ¥ng fick han stöd frÃ¥n Merkel, men efter protester frÃ¥n andra länder kom “fri konkurrens” tillbaka i det första kapitlet, men inte formulerat som ett av unionens mÃ¥l
Därför är det svÃ¥rt att instämma i de positiva tongÃ¥ngarna i DN:s ledare idag. Förvisso hade ett sammanbrott varit en katastrof för EU, men att hävda att uppgörelsen innebär att EU:s kris hejdas genom fördraget är nog att gÃ¥ väl lÃ¥ngt. Snarare har toppmötet visat att de nationella motsättningarna inom EU vuxit sig sÃ¥ starka att det blivit omöjligt att enas annat än under galgen och dÃ¥ sÃ¥ lite som möjligt. Toppmötet handlade inte om det gemensamma europeiska projektet och de gemensamma värderingarna, det blev ett fult spel där EU:s ledare uteslutande agerade utifrÃ¥n nationella politiska intressen. Aftonbladets ledare beskriver det som ett “högt spel med EU:s anseende”.
Toppmötet handlade om huvudsakligen om två saker - att få ihop ett fördrag som till nöds kan beskrivas som en framgång och att undvika nya folkomröstningar. Oavsett vad man tycker om folkomröstningar om EU-fördrag som metod, är det lätt att instämma i Jyllandspostens ledare med anledning av toppmötet:
Topmødet var for det første en klar demonstration af, at nationale interesser fortsat sættes over helheden og for det andet et beskæmmende eksempel på regeringsledernes angst for deres egne vælgere.
Utgången av toppmötet ändrar inte på något sätt min bedömning inför toppmötet: Den stora utmaningen för EU:s ledare är fortfarande att samlas kring gemensamma värden för EU:s framtid och att återskapa det europeiska projektet som ett gemensamt bygge, inte en koalition av motvilliga nationella särintressen.
Läs intressanta inlägg om: politik, eu, europa, angela merkel
Etiketter: Frankrike, konkurrensLiknande inlägg
Omkring 1990 insåg jag att Polacker anser ett undertecknat avtal bara är ett steg i förhandlingsprocessen, och att den egentligen aldrig avslutas utan pågår så länge som man själv anser det värt att försöka förbättra sina egna villkor.
Polen kommer såsom Irland att kunna dra nytta av EU:s bidrag på ett helt annat sätt än Sverige.
Om det ska vara på det viset borde det införas en senat - ett överhus - där varje land har lika många representanter. Hur ska man annars tillgodose de enskilda länderna?
En sådan modell, med ett överhus, har jag inget emot. Tvärtom, så skulle det vara ett riktigt steg i federal riktning. En fungerande maktbalans närmast förutsätter en sådan konstruktion.
Personligen tycker jag historien mer än väl visar pÃ¥ hur superstatliga strukturer är allt annat demokratifrämjande. Sovjetunionen föll som ett korthus och läget i USA, vad gäller den folkliga förankringen samt politikernas respekt för sina väljare, är svÃ¥rt att negligera som vän av verklig demokrati…
Problemet med EU är att EU inte är särskilt väl definierat. Man har inte präntat ned exakt vad EU får och inte får göra. En senat, som nämndes ovan, skulle förstås inte göra från eller till ifall man inte frågade sig vad den senaten skulle eller inte skulle göra.
Det är där den här konstitutionen kommer in. Konstitutionen är bara ett sätt att tala om vad EU får och inte får göra. Idag kan EU faktiskt göra vad som helst, om tillräckligt många ministrar godkänner det. Idag kan vilken armbrytning, utpressning och röstförlust som helst ge EU vilka befogenheter som helst.
Med en konstitution, däremot, skulle det vara rätt klart och tydligt vad EU får och ska användas till.
Men det är ju klart, som jag skrev själv på min blogg i den här frågan, om syftet är att Sverige ska lämna EU så är ju den nuvarande situationen som skapad för att åtstadkomma detta på sikt. Och då kan man ju rasa mot ökad överstatlighet och maktförflyttningar om det nu skulle visa sig att man försökte rama in EU och ge unionen en konkret (och därmed begränsad) roll.
Thomas, oaktat USA:s engagemang för demokrati i andra länder, så är det folkliga stödet för den amerikanska federationen ytterligt stort. Däremot kan man tvista om vilken politik USA ska föra, både inrikes och utrikes, samt om hur unionen ska tolkas och vilka befogenheter som ska tillfalla federationen och vilka som ska tillhöra delstaterna.
Precis som Björn skriver, så är hela poängen med en konstitution att fördela makten på ett förnuftigt sätt och inte låta EU blanda sig i stort som smått. Det blir ganska absurt när det finns krav på en gemensam småfågelspolitik, samtidigt som man inte kan enas om en verkligt gemensam utrikespolitik.
Däri ligger väl det som jag upplever som det verkliga problemet ocksÃ¥ med det “konstitutionella fördraget”. Även om det är ett embryo, sÃ¥ innebär det ingen verklig maktdelning mellan unionen och medlemsstaterna. Men jag hÃ¥ller med Björn, för dem som vill föra Sverige ut ur EU är naturligtvis oförmÃ¥gan att komma framÃ¥t i maktfrÃ¥gorna mumma.