Och varför ska landshövdingar vara politiker?
Alliansens partiledare skriver idag om utnämningspolitiken på DN Debatt (också i SvD). Självfallet är det välkommet att man, som svar på all kritik, visar att man arbetar aktivt med utnämningspolitiken. Men som sådan lämnar artikeln lika många frågor som den besvarar.
Huvudnumret är att man vill öppna upp ansökningsförfarandet, genom utlysningar av tjänster och göra dem sökbara. För att uppmuntra fler att söka vill man emellertid skydda de sökandes identitet genom att hemligstämpla ansökningarna. Partiledarna är medvetna om att detta kan komma att upplevas som kontroversiellt eftersom det minskar transparensen i processen:
Vi är medvetna om att detta riskerar bli en omdiskuterad lösning i syfte att öppna och professionalisera den statliga utnämningsmakten.
Det finns förvisso en poäng i att hemligstämpla känslig personlig information, som lämplighetstester eller utvärderingar, men det finns också problem med en generell hemligstämpling av ansökningar, som antyds i artikeln. Det stora är just transparensen; om det inte är möjligt att se vilka de sökande varit, hur ska då utnämningar kunna utvärderas? Väljer man vägen med hemligstämpling, måste man också ha en strategi för att garantera insyn och fungerande utvärdering.
Den andra frågan som blir hängande i luften är hur själva urvalet sedan ska gå till. Intill dess att annat besked ges lär det vara en intern process i regeringskansliet, med minimal insyn och där besluten kommer att vara svåra att granska. Förnyelsen av utnämningspolitiken blir därmed i förlängningen en fråga om regeringens goda vilja.
Det behöver inte vara så. Alliansens grupp som arbetade med utnämningspolitik (där jag deltog i arbetet fram till februari 2006) lade fram exempel från Norge, USA och, framförallt, Storbritannien där det finns mer öppna och transparenta processer. I Storbritannien förbereds t.ex. alla utnämningar av ett särskilt råd, vars rekommendation ministern inte kan gå ifrån utan att skicka tillbaka det till rådet. Förvaltningen själv har därmed mycket stor makt över utnämningspolitiken (rapporten som pdf).
Den ansvarige ministern Mats Odell har upprepade gånger svarat kryptiskt på frågan om varför det är svårt att reformera själva urvalsförfarandet. Den viktigaste invändningen verkar vara att det är svårt att ta hänsyn till olika slags kompetens och att politisk bakgrund är en viktig kompetens för vissa tjänster, t.ex. landshövdingar.
Även partiledarna tar upp landshövdingarna i debattartikeln. De tar också upp statliga utredningar som ett annat exempel. Det senare må vara förståeligt; utredningar ligger till grund för politiska beslut och det är rimligt att en regering själv kan styra över utredningars allmänna inriktning, både genom direktiv och personer.
Men landshövdingar? Landshövdingen är chef för den statliga myndigheten länsstyrelsen och dessutom regeringens företrädare i regionen. Uppdraget är alltså inte främst att vara regional superlobbyist eller något slags högste företrädare för det egna landstinget/regionen.
Då måste man också ställa sig frågan: Varför är det i så fall en merit att ha varit politiker just för landshövdingeämbetet? En regering som vill stärka det lokala och regionala självstyret borde rimligen vilja minska landshövdingarnas politiska roll och istället stärka de regionala företrädarnas funktion. Det är rimligen ordföranden i landstingsstyrelsen eller regionförbundet som borde vara den främste företrädaren för länet, inte en av regeringen utsett tillsynsman, vars roll historiska roll alltid har varit att hålla de lokala och regionala företrädarna i schack.
Läs intressanta inlägg om: politik, utnämningspolitik, alliansen, landshövdingar, dn debatt
Etiketter: alliansen, ansvar, Kristdemokraterna, media, transparens, USA, val, valetLiknande inlägg
Du trycker på en punkt som jag själv ser som mycket viktig i sammanhanget. Vem är egentligen länets / regionens företrädare? I många län där det saknas en stark lokal/regional företrädare så är landshövdingen den samlande kraften, speciellt eftersom han/hon ofta är en någorlunda rikskänd person. Min åsikt är att den regionala företrädaren ska vara folkvald av regionen, punkt slut. Landshövdingen ska leda Länsstyrelsens arbete utifrån regleringsbrev från regeringen.
Politiker ska inte blanda sig i myndigheters praktiska arbete, och myndighetstjänstemän får inte ta politiska hänsyn. Denna skarpa gräns mellan politik och myndighetsutövning är en förutsättning för att vårt samhälle ska vara rättssäkert.
Kravprofilen för en hög tjänsteman (landshövding, generaldirektör osv) borde inkludera goda vitsord från en icke-politisk sysselsättning under ett flertal år. Ju tyngre roll och organisation, desto tyngre väger denna merit. En politisk erfarenhet är självfallet meriterande. Men att enbart ha arbetat politiskt skulle jag anse som en försvårande omständighet, eftersom personen inte har en yrkeserfarenhet som innebär att omsätta direktiv i praktisk verksamhet.
Hur öppna och transparenta processer i andra länder fungerar känner jag inte till, men jag inser att rekryteringsbasen till ledande tjänster begränsas om namn på sökande görs offentliga. Vi får inte blunda för att offentlighetsprincipen ibland lägger krokben för oss.
Det är helt riktigt att det inte finns någon anledning till att en landshövding skall vara politiker. Länsstyrelserna är en decentral administrativ del av byråkratin, och det finns gott om exempel på misslyckade politiker som även klantat sig när de utsetts till landshövdingar. Tjänstemän ska bedömas efter ämnesfackliga meriter och inte politiska meriter.
Däremot är det tvivelaktigt att, som Alliansens företrädare, ta bort den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen vid tjänstetillsättningar pÃ¥ högre nivÃ¥. Det räcker inte med en ändring av sekretesslagen som det antyds i dagens artikel i i Svenska Dagbladet. Det handlar om kap 2 i Tryckfrihetsförordningen, det som Sverige stolt kan peka pÃ¥ i det annars ofta slutna myndighetssystemt i EU. Finland har samma regler — lÃ¥t de offentliga handlingarna förbli offentliga,som de varit det sedan 1760-talet!
Mot bakgrund av att arbetsmarknadsministern Ã¥beropat sin Mastersexamen frÃ¥n ett icke-akrediterat universitet, vilket inte ska ligga honom — som politiker — till last, är det dock tvivelaktigt om tillsättningen av höga tjänstemän inte skulle vara offentliga. Finns det ocksÃ¥ tjänstemän med examina, som inte godkänns i Sverige? Om man tar offentlighetsprincipen förlorar man ju vad man inom Alliansen vunnit med att attackera “politikerfrälset” inom statsförvaltningen, som snarare varit till men än till gagn för ett rättssäkert förvaltningssystem.
Tack för kommentarerna. Det är märkligt hur landshövdingerollen har kunnat bli ett slags regional megakändis, snarare än högste byråkrat. I mitt tycke borde det vara en viktig uppgift för en ny förvaltningspolitik att återställa ordningen.
När det kommer till hemligstämpling, så tackar jag för kommentaren om handlingsoffentligheten i TF. Intressant. För egen del tycker jag att huvudregeln bör vara offentlighet, men visst är det mer än rimligt att tillåta hemligstämpling av t.ex. psykologutvärderingar eller personlighetstester? Det är ju något som få skulle vilja se publicerat, oavsett om man söker privat eller offentlig tjänst. Det borde gå att finna en ordning som tillåter att den mest integritetskänsliga informationen hålls hemlig, utan att man samtidigt kastar ut barnet med badvattnet.
Alliansen behöver onekligen ganska snart komplettera dagens utspel om utnämningspolitik med lite preciseringar.