EU rekommenderar flexicurity i Sverige
Lite i skymundan presenterade Kommissionen igår en skrivelse om flexicurity i medlemsländerna. Syftet är att göra EU bättre rustat att konkurrera och ta vara på globaliseringens möjligheter. Förslagen handlar också om att minska den enorma klyftan mellan dem som har fasta jobb och dem som hoppar runt på tillfälliga anställningar.
Kommissionen definierar flexicurity i fyra punkter:
- Flexibla och pålitliga avtalsformer, genom modern lagstiftning, kollektivavtal och organisationer.
- Heltäckande system för livslångt lärande, särskilt för dem som är utsatta på arbetsmarknaden.
- Effektiv arbetsmarknadspoliti för att underlätta övergång till nya jobb och snabb förändring.
- Moderna socialförsäkringar, som ger tillräcklig inkomsttrygghet samtidigt som de uppmuntrar till arbete.
Definitionen liknar den sammanfattning jag gjorde i ett tidigare inlägg om dansk flexicurity och bristande förståelse av denna i Sverige (jag sammanfattande arbetsmarknadspolitik och utbildning som en punkt).
Kommissionens uttalade vilja är att skillnaden mellan tillfällig och fast anställning ska minska, för att underlätta övergångar till fasta jobb (som då blir mindre trygga än dagens fasta jobb). Det innebär att rekommendationerna innehåller svårsmälta inslag för både arbetsgivare och fackföreningar:
- Samtidigt som anställningsskyddet bör bli mer flexibelt (vilket LO har svårt för), vill man öka rätten att gå från tillfällig till fast anställning genom att minska möjligheten till upprepade vikariat (vilket är svårt för Svenskt Näringsliv).
- Socialförsäkringarna föreslås erbjuda höga nivåer under korta perioder, men (implicit) lägre på längre sikt. Dessutom föreslås socialt stöd för ökad mobilitet, vilket jag inte hört något om i den svenska debatten.
- För lågkvalificerade arbetssökande behövs särskilda lättnader i anställningsformerna (kostnader och skydd), men dessa bör gå över i mer permanenta former när man lär sig på jobbet.
Det finns naturligtvis en hel räcka förslag till. Tyvärr har rapporten inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige. I Gomorron Sverige diskuterade emellertid Centerpartiets europaparlamentariker Lena Ek förslaget med LO:s avtalssekreterare Erland Olausson. Men beskedet är tyvärr fortsatt detsamma - all förändring av arbetsrätten är otänkbart och Sverige tillämpar redan flexicurity, är LO:s hållning. Det är synd, för det försvårar en förnuftig dialog om hur den svenska arbetsmarknaden kan utvecklas.
De länder som lyfts fram i kommissionens rapport som exempel - Österrike, Danmark, Nederländerna, Spanien och Irland - är ju huvudsakligen inga nyliberala paradis, utan normala europeiska länder. Inget land (Danmark lär vara närmast) har fullt ut tillämpat flexicurity i den form som kommissionen skisserar det. Därför borde finnas gott om utrymme också för Sverige att ta vara på lärdomarna.
Läs intressanta inlägg om: politik, arbetsmarknad, flexicurity
Etiketter: arbetsrätt, Centerpartiet, utbildning, valLiknande inlägg
Jag har alltid varit imponerad över den inställning folk har i USA. De tycks sällan tveka att flytta tvärs över en kontinent för att få ett nytt arbete. Inte heller arbetsgivare tvekar att anställa nytt folk.
I Kina har man en stor rörlig arbetskraft som flyttar dit det behövs folk. Det finns knappt skyddsnät alls. Staten försöker styra företagen att flytta till mindre utvecklade regioner genom subventionerad mark och infrastrukturprojekt.
I Sverige sker oerhört lite. Jag har en bekant med doktorsexamen inom miljökemi frÃ¥n Chalmers. Han har fÃ¥tt arbete i England, Holland, Norge och Finland — men inget i Sverge pga att han är frÃ¥n Vietnam. Vi har en obegriplig tröghet i att tänka nytt.
I Skåneregionen finns många som arbetar i Danmark, och det hade de inte gjort om det danska systemet var mycket sämre - tvärtom tycks de flesta uppskatta det danska systemet bättre.