Henrik Sjöholm

För att börja med en bekännelse: Jag har själv varit för grundtrygghet som modell för socialförsäkringarna. Dessutom har jag suttit många timmar i Centerns högskoleförbund och diskuterat och ibland debatterat frågorna med en av författarna, Gustav Andersson (den andre är CUF:s ordförande Magnus Andersson) till dagens DN Debatt. Jag vill börja med att lyfta på hatten för att det åtminstone förs in lite fräscha tankar i debatten om välfärdssystemen.

Med åren har jag dock kommit att ändra min syn på grundtrygghet, främst därför att jag inte kan övertyga mig själv om att det fungerar. Författarna lyfter förtjänstfullt upp ett antal frågor som talar för rejäla förändringar av socialförsäkringarna; den omfördelande aspekten är ganska liten, det personliga ansvaret saknas i stor utsträckning och det kännetecknas av bristande incitament. Ingen oenighet om detta således.

Det är alltså lätt att ställa upp på de grundläggande tankarna bakom grundtrygghet; man bör själv ha det huvudsakliga ansvaret för sin välfärd och samhället bör erbjuda dem som är i störst behov det starkaste skyddet. Dessutom är det utan tvekan så att eget sparande är den viktigaste tryggheten man kan ha.

Men, och det är ett stort men, det saknas i allmänhet hos grundtrygghetens varmaste förespråkare ett resonemang kring olika människors möjligheter att teckna försäkringar. För att ta ett par exempel:

Akademiskt utbildade tjänstemän i statlig sektor i femtioårsåldern med lång anställningstid har förmodligen de säkraste jobben man kan ha i Sverige. Dessutom har de hunnit arbeta upp en hygglig inkomst och borde ha råd med en försäkring mot arbetslöshet. Men den behöver inte kosta dem något; de är bland de tryggaste försäkringsobjekt som finns och kan därmed få näst intill obefintliga premier för ett mycket starkt skydd.

Jämför det med springvikarier i skolan eller omsorgen. De har ofta låg lön och svårt att betala höga premier. Men de lär få betala betydligt mera för sina försäkringar än äldre tjänstemän, och skyddet de erbjuds försäkringsvägen lär vara betydligt svagare. De får således avstå avsevärt större del av sin inkomst för ett sämre skydd. Rättvist? Det får var och en ta ställning till.

På precis liknande sätt är det ifråga om försäkring mot sjukdom. Högre tjänstemän, som i stort sett helt saknar sjukdagar, får ett bra skydd för lite pengar. Andra grupper, som lantbrukare (den mest utsatta gruppen för arbetsskador) lär få hosta upp med betydligt större belopp.

Detta sker inte därför att försäkringsbolag är onda eller därför att det är något man önskar när man skapar systemen. Men det är oundvikliga effekter därför att både försäkringsbolag (som bedömer varje försäkringsobjekt för sig) och individer (genom att vilja teckna så förmånliga villkor som möjligt) är rationella, så kommer följden oundvikligen att bli ett försäkringssystem som entydigt gynnar dem med höga inkomster och låga risker framför dem med mindre inkomster och höga risker.

Med allt detta sagt så är det fortfarande någon form av medborgarkonton ett intressant alternativ som förtjänar att diskuteras. Det är därför synd att folkpartister (och andra) omedelbart känner att de måste ta avstånd från att ens diskutera alternativ i socialförsäkringarna.

För även om grundvalarna med ett system byggt på inkomstbortfall ligger kvar, så finns det goda skäl att uppmuntra och underlätta för människor som vill eller behöver komplettera den egna tryggheten med ett särskilt sparande. Det borde vara god borgerlig politik, oavsett parti.

Läs intressanta inlägg om: politik, socialförsäkringar, trygghet, grundtrygghet

Technorati Tags: ansvar, skola, USA, val

Etiketter: ansvar, skola, USA, val

Liknande inlägg

• Väljarna skjuter alltid budbäraren (2)
• Viktiga lärdomar för Alliansen från HRC (0)
• Varför ska vi fira den 6 juni? (7)
• Tufft uppdrag för Federleys efterträdare (0)
• Till Hans Bergström mfl “ekonomirepublikaner” (0)