Tveksamma argument mot Sd
Ett av de mer intressanta - och viktigare - seminarierna under Almedalsveckan kommer att bli Arenagruppens seminarium om hur Sverigedemokraterna ska bemötas. Ett av skälen till oron är att 4,1 % av LO-medlemmarna röstade på Sd i höstens val (och därmed skulle de komma över riksdagsspärren om alla röstade som LO-medlemmarna) (SvD).
Det förtjänar att sägas omedelbart, för att undvika sedvanlig pajkastning, att detta inte beror pÃ¥ att Socialdemokraterna i nÃ¥got avseende har “likheter” med Sd, utan pÃ¥ att populistiska partier, likt Sd, alltid haft lättare för att rekrytera bland dem med kort utbildning, lägre social status, landsbygdsboende och andra som känner ett avstÃ¥nd till “eliten”.
Med det sagt sÃ¥ mÃ¥ste man dock ställa sig frÃ¥gan hur det är ställt med krismedvetenheten inom arbetarrörelsen och hur det kommer att pÃ¥verka strategin gentemot Sd. I SvD intervjuas Metalls vice ordförande Anders Ferbe. Han framhÃ¥ller tre frÃ¥gor: (1) att lyfta fram arbetarrörelsens egna värderingar och mota bÃ¥de främlingsfientlighet och “allmänt politikerförakt”, (2) att lyfta fram Sd:s samhälls- och människosyn samt (3) granska Sd frÃ¥n ett fackligt (arbetsrättsligt) perspektiv.
Det är bra att Metall vill ta debatten, men jag hyser betänkligheter rörande ingången och avsaknaden av självkritik. Oavsett vilken sida man stod på i Vaxholmskonflikten, så måste facket ägna sig åt en hel del självkritik rörande vilka värderingar man vädjade till i den kampanj som fördes (för kritik från vänster i frågan, läs t.ex. Rasmus Fleischer Anna-Klara Bratt i Arbetaren). Utan någon form av självrannsakan kommer det att vara svårt att ta debatten om värderingarna.
PÃ¥ samma bog är jag fundersam inför synsättet att man ska mota “allmänt politikerförakt”. I och för sig kan jag ställa upp pÃ¥ mÃ¥lsättningen, men även här mÃ¥ste man frÃ¥ga sig själv varifrÃ¥n politikerföraktet kommer. En viktig förklaring till väljarflykten frÃ¥n Socialdemokraterna i höstas var hur Göran Persson uppfattades. I den egna valanalysen poängteras sÃ¥väl detta som att Socialdemokraterna uppfattades som ett överhetsparti som möjliga förklaringar. En förutsättning för att kunna ta debatten med Sd är att man tar fasta pÃ¥ de egna slutsatserna och faktsikt frÃ¥gar sig själv i vilken utsträckning man själv givit upphov till politikerförakt, snarare än att motverka det genom det egna agerandet.
Den tredje punkten, det fackliga perspektivet, bör man vara mycket försiktig med. Dels därför att man då bjuder in Sd att ta en debatt om sakfrågorna och därigenom legitimerar dem som seriösa politiska motståndare (vilket jag skrivit om när (m) och (fp) skulle debattera med Sd i april) och dels därför att man har ganska tunt på fötterna. I Sd:s handlingsprogram lyfts förvisso både förändrad arbetsrätt och slopad MBL, men det står inte att turordningen helt ska slopas och Sd vill istället ersätta MBL med lagstadgad informationsplikt. Förvisso kan man ha olika syn på detta, men sådana frågor bör hållas borta från renhållningsarbetet mot Sd.
Mats Johansson, som är ordförande i Socialdemokraternas demokratigrupp, gÃ¥r ännu längre i sitt synsätt. I hans svar handlar det om “folkbildning”, dvs att man ska tala om för människor vad som är rätt och att formulera den egna samhällskritiken bättre, inte om att förändra det egna sättet att arbeta. Dessutom kan han inte lÃ¥ta bli pajkastningsdebatten, när han hävdar att “orättvisorna fortsätter att öka i samhället med den borgerliga regeringen och dÃ¥ ökar risken för att sd lockar till sig ännu fler”. Tyvärr sätter han, oavsiktligt, fingret pÃ¥ en kärnfrÃ¥ga i hur Sd ska bemötas; den typen av enkla beskyllningar minskar känslan av det egna ansvaret och den typen av skällande spär pÃ¥ det “politikerförakt” som Ferber säger sig vilja bemöta.
Både arbetarrörelsen och de borgerliga partierna har ett stort ansvar för att förhindra framgångar för Sverigedemokraterna, men för att lyckas med det måste man dels betona samsynen kring de grundläggande värderingarna över parti- och blockgränser, dels förmå att se det egna ansvaret, istället för att bara försöka lasta över det på motståndaren.
Läs intressanta inlägg om: politik, socialdemokraterna, facket, sverigedemokraterna
Uppdaterat: Källan i tidningen Arbetaren korrigerad efter påpekande.
Etiketter: ansvar, arbetsrätt, facket, Göran Persson, kampanj, Socialdemokraterna, utbildning, val, vänsterLiknande inlägg
Efter att ha smutskastats av regeringspartier och deras betalda vanner STV och media ska nu S “ta upp kampen” emot SD. Ska man smutskasta dom annu mer, ska man forbjuda deras hemsidor mer an man gjorde fore valet, ska man forbjuda deras annonsering mer, den var ju redan 100% forbjuden. Exakt hur ska man “ta upp kampen? Mona S gjorde bort sej i debatten med SD och vill aldrig mer debattera med dom. Det var en stort offentligt misslyckande fran hennes och S sida. Jag antar att dom inte ska mota SD med debatter efterom S forlorar med hast langder. Det ar ett riktigt antagande att manga imon S och LO har gatt over till SD, S raset fortsatter sa dom blir nu desperata. Jag skulle inte blir det minsta forvanad om SD far 35% och S far 5% av rosterna i nasta val.
Varför blir SD större och större!!!”!
I helgen fördes en 17-årig flicka bort i Malmö av tre män, hon uppges ha våldtagits av dem. Flickan stötte på männen utanför nattklubben Slagthuset i Malmö natten till lördag. Flickan var ytligt bekant med männen och satte sig därför i deras bil för att få skjuts. Enligt flickan stannade föraren bilen efter en stund och två av männen ska ha våldtagit henne.
Den misstänkte NN häktades av tingsrätten såsom misstänkt för våldtäkt och olaga frihetsberövande. Fadil hade den albanska tolken NN vid sin sida.
NN släpptes men är fortfarande misstänkt för olaga frihetsberövande, däremot ansågs han av rätten inte kunna anses vara på sannolika skäl misstänkt för väldtäkt.
Den tredje, NN släpptes han med men misstänks för våldtäkt och olaga frihetsberövad. Han är förövrigt skriven på XX i Malmö vilket är samma adress som den nu häktade NN är skriven på. Vilken relation de har till varandra är idag inte känt
Utredningen pågår för tillfället och man ska bland annat höra vittnen liksom få in svar från SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium. Vilken nationalitet flickan har är idag inte heller känt
http://www.expressen.se/kronik.....n/1.708419
Sossarnas problem är inte de pedagogiska som Ferbe och Johansson vill antyda i SvD: artikel. Det är verkligheten socialdemokratin har problem med, ett problem som de delar med samtliga övriga riksdagspartier.
Man vill avslöja sd:s “lögner” säger man men när man tittar närmre pÃ¥ mycket av det sd kritiserar sÃ¥ upptäcker man att där finns mÃ¥nga sanningar ocksÃ¥. Dessa är särskilt obehagliga för s av tvÃ¥ skäl: 1) s har varit statsbärande nästan oavbrutet i modern tid och mÃ¥ste därför Ã¥läggas det tyngsta ansvaret för misslyckanden med integrationspolitiken och 2) det är främst arbetarklassen som drabbas av den misslyckade integrationspolitiken. Det är i miljonprogrammets bostadsomrÃ¥den, skolor, socialförvaltningar som misslyckandet kommer till uttryck.
I dessa förorter bor inga rikspolitiker oavsett partitillhörighet, ingen medelklass och definitivt ingen överklass. Det är lätt för den som inte behöver “leva i skiten” att ha en generös och tjusigt altruistisk inställning till invandring och blunda för problemen.
Se på Södertälje till exempel där nu 45% av invånarna är utlandsfödda. Är det vettig invandringspolitik? I många miljonprogramsförorter runt storstäderna är siffrorna ännu högre. I vissa skolor finns knappast en enda elev med svenska som modersmål.
Detta är inte integration, det är segregation, och det är så det nya klassamhället och utanförskapet skapas - det som s nu skyller den borgerliga regeringen för men som man själv i hög grad bidragit till.
För den arbetare som verkligen är trött på det mångkuturella samhället hjälper inte att s försöker beskriva sd som högerpopulister eller pekar på enskildheter i sd:s politik på exempelvis arbetsrättsområdet. För att vinna tillbaka dessa arbetare måste s göra en helomvändning och antingen stoppa invandringen eller ta fram en integrationspolitik värd namnet med tydlig assimilering som målsättning i motsats till dagens subkulturella ghetton, en politik som får de resurser den behöver, där man inte lastar över problemen på kommunernas förvaltningar och enskilda tjänstemän, lärare osv.
S är dock knappast i stånd till en så svidande självrannsakan av sin egen praktiska politik och därför kommer man heller inte att lyckas hålla sd utanför riksdagen.
Hej! Jag vill bara förtydliga att det inte var jag som skrev ledarartikeln i Arbetaren som du refererar, utan dåvarande chefredaktören Anna-Klara Bratt. Jag skrev visst en kortare kolumn i samma veckas ledarsida, men på grund av vad som ser ut som en miss i webb
designen kan det lätt se ut som att jag har undertecknat hela sidan.
/ Rasmus Fleischer
Tack för påpekandet, Rasmus. Jag har nu korrigerat referensen i texten. Men det är, som du säger, ytterst svårt att förstå något annat än att artikeln var skriven av dig när man läser webbversionen.
Jag kan visserligen hålla med om en del av den verklighetsbeskrivning som framkommer i kommentarerna; det är en misslyckad politik som lett till segregation och utanförskap som i stor utsträckning ligger bakom människors skepsis till invandrare. Men det är inte hela förklaringen till Sd:s potential - de mätningar som jag sett visar att det stora flertalet människor förmår skilja på flyktingpolitisk debatt och den salongsmässigt förklädda rasism som Sverigedemokraterna och billiga välfärdspopulism som Sd står för. Därför är det inte heller underligt att kritiken mot flyktingpolitiken är avsevärt större än Sd:s röstetal; de flesta svenskar tar helt enkelt avstånd från partiet som sådant, även om man kan instämma i delar av åsikterna.
Däremot finns en mängd andra inslag i den svenska debatten som utgör grund för en ohälsosam välfärdsnationalism. Rasmus Fleischer (du fÃ¥r ursäkta att jag tar dig som referens igen, men det var klokt skrivet) skrev i bl.a. Arena om “nationalvänstern“, där begrepp som “folk” och “nation” blivit viktiga ingredienser i en nationalistiskt präglad retorik mot EU och globalisering.
Även om fenomenet som sÃ¥dant accelererat är det inget nytt i svensk politisk debatt; alla svenska partier talar om att värna det nationella självbestämmandet gentemot EU, i den ena eller andra formen. Hela folkhemsbygget präglades av en nationalistisk anda och det senaste Ã¥ret har t.ex. Fredrik Reinfeldt talat om vissa statliga företag som “nationalklenoder”. Den typen av retorik gÃ¥r hem, inte minst därför att politiken tidigare byggts pÃ¥ den grunden.
Min slutsats handlar därför inte främst om flyktingpolitiken (där den enda lösningen är jobb, jobb och jobb), utan om vilken verklighetsuppfattning de svenska partierna själva bidrar till att befästa. Och där har arbetarrörelsen en hemläxa att göra (liksom, för övrigt Alliansen).
Om nu den enda lösningen är jobb, jobb och jobb, och det inte finns tillräckligt med jobb, är inte då den logiska slutsatsen att hejda invandringen?
Sverige har till skillnad från de flesta europeiska länder inget invandringskritiskt parti. Därför dessa öppna gränser och muslimska massinvandring. Södertälje lär ha 50 procent invandrare inklusive andra generationen. Malmö likaså. Landskrona är på god väg. Och så vidare.
Ännu finns tid att göra något åt invandringen på ett rimligt civiliserat sätt. Om vi väntar för länge kan det komma värre partier än Sverigedemokraterna. Bäst att rösta in SD i riksdagen! (Tycker jag fast jag är liberal)
Jag tycker Henrik gör sig till offer för sin egen krystade retorik. Jag tror inte att det längre går att stoppa SD:s intåg i riksdagen - men en sak är säker, människor som Henrik kommer definitivt att misslyckas i allt vad de tar sig för i ämnet så länge de vägrar att se SD:s väljare som vuxna människor som precis som de själva gör rationella val när de röstar.
Och avslutningsvis, samma fråga som aldrig får något svar - Henrik, om invandringen är så bra så varför bor du inte i ett invandrargetto själv?
Jag tror inte på föreställningen att antalet jobb är begränsat och att vi måste dela på dem. Det handlar om vilken politik man för ifråga om företagande och arbetsmarknad. Dessutom ser vi redan idag att det kommer att uppstå brist på arbetskraft och att vi kommer att behöva ren arbetskraftsinvandring i framtiden. Det är våra val som avgör framtiden, inte den, trots allt, begränsade invandringen.
Det finns två huvudkategorier sd-väljare. Den ena är de intellektuellt värdekonservativa och allmänt teoretiskt/ideologiskt invandringskritiska med välfromulerade sociologiska argument. Sådana finns lite överallt i samhället och kan rekryteras från alla partier. Bland dessa döljer sig säket också en och annan renodlad rasist, frenolog och nynazist men också många med en betydligt mer nyanserad och humanistisk samhällsteori.
Den andra katergorin är de infödda svenskar som lever med integrationen och dess avigsidor i sin vardag. Där är arbetarklassen och traditionella vänster- coh s-väljare överrepresenterade som känner sig svikna av sina partier. De har inte lika utvecklade teoretiska resonemang, är inte lika välformulerade. Deras argument är mer jordnära och relaterade till missnöjet med företeelser i närmiljön.
Det är den sistnämnda kategorin som det verkar talas mest om i undersökningar av sd:s väljarunderlag och i socialdemokraternas retorik. Det är de som med finare ord kallas för dumma och vilsegångna får och som s anser att det bara är en fråga om att tala med bönder på bönders vis för att vinna tillbaka. Det kommer man inte att lyckas med eftersom man inte tar dem på allvar, eftersom man inte erkänner att deras missnöje är legitimt och eftersom man i den politiska toppen lever i en helt annan och skyddad värld, ett annat Sverige.
Man borde tvinga alla rikspolitiker att bo ett år i Rinkeby eller Rosengård, att ha sina barn i skolorna i de områdena osv. Svensk integrationspolitik skulle se väldigt annorlunda ut sedan efter e sådan reality check.
Tydligen måste man vara ung, arbetslös man på landsbygden för att rösta på SD. Personligen bor jag i bostadsrätt i centrala Stockholm, tjänar närmare 700 000 kr/år och är civilekonom. Jag röstade på SD i förra valet och kommer definitivt att göra det igen.
Orsaken är att vi har en riksdag med 349 ledamöter och sju partier som alla är överens om att Sverige inte ska föra en ansvarsfull och restriktiv invandringspolitik i linje med våra nordiska grannländer. Ca halva Sveriges befolkning vill ha en restriktivare invandringspolitik men inte en enda riksdagsledamot.
VALU ger en ganska intressant bild av vilka väljare de olika partierna har, sett till politiska preferenser. Den förklarar också en hel del av varför Sd inte röner större framgångar idag (men också varför de etablerade partierna behöver en klok strategi framöver).
För alla väljare är de viktigaste frågorna (i fallande ordning): sysselsättning, skola, vård, Sveriges ekonomi och äldreomsorg.
Sd:s väljare hade en ganska annorlunda ordning: flyktingar/invandring, lag och ordning, egen ekonomi, sjukvård samt Sveriges ekonomi.
För det stora flertalet väljare, även dem som inte gillar den förda invandringspolitiken, är andra frÃ¥gor helt enkelt viktigare. Sd:s enda komparativa fördel är helt enkelt invandringspolitiken. Tittar man pÃ¥ hemsidan görs inte heller nÃ¥gra större försök att dölja detta faktum - bland partiets viktigaste frÃ¥gor är fyra av fem punkter relaterade till invandring (bara den minskar och vi överger “mÃ¥ngkulturalism”, sÃ¥ kan vi sänka skatterna, förbättra välfärden, minska brottsligheten och fÃ¥ bukt med sjukskrivningarna). Själva punkten “invandring” är dessutom lika lÃ¥ng som de övriga fyra tillsammans.
Den intresserade kan finna en hel del pÃ¥ Sd:s sidor att fundera vidare över, som användningen av begreppen “folk”, “nationell identitet”, “moralisk upprustning” och sÃ¥ vidare. Det är knappast den rationella kritiken (som är värd att tas pÃ¥ allvar) som stÃ¥r i centrum för argumentationen ifrÃ¥ga om invandrings-/flyktingpolitik, utan ett mytologiskt och navelskÃ¥dande förhÃ¥llningssätt. Detta späs pÃ¥ med tal om “skendemokrati”. Sammantaget vädjar Sd till magen, snarare än till huvudet och till känslor av utanförskap, snarare än genomtänkta politiska preferenser.
För den som vill fördjupa sig i hur väljarbaserna ser ut kan SCB:s partisympatiundersökning rekommenderas. Den bryter visserligen inte ner sympatierna till Sd, men eftersom det är det dominerande valet i gruppen “övriga partier”, kan man fÃ¥ en ganska bra bild av väljarbasen. SÃ¥, även om det finns undantag, som signaturen “Johanna”, sÃ¥ stämmer bilden ganska bra. Det är unga män med lÃ¥ga inkomster, arbetare i privat sektor, anslutna till LO eller oorganiserade med högst gymnasial utbildning som är partiets bas. Det finns dessutom högst intressanta regionala skillnader, där Storstockholm inte alls har särskilt stor andel Sd-röstare, liksom Göteborgsregionen, medan partiet varit betydligt mer framgÃ¥ngsrikt i södra Sverige. Enkla förklaringsmodeller som andelen invandrare pÃ¥ en ort verkar därmed inte hÃ¥lla.
Sådana där prioriteringar kan ju komma att ändras. Låt oss anta att vi får en lågkonjunktur och arbetslösheten ökar markant, låt oss anta att vi får en multiresistent tuberkulosepidemi, låt oss anta att vi får ett bombdåd i Stockholms tunnelbana utfört av islamistiska terrorister, låt oss anta att det börjar brinna på allvar på gatorna i våra miljonprogramsförorter som det gjorde i Frankrike, låt oss anta att sd får några karismatiska och mediakända galjonsfigurer, så som nyd en gång i tiden fick Bert och Ian.
Då kan vi på ett kick ha ett sd i riksdagen med tvåsiffriga procenttal.
Om nu den enda lösningen är jobb, jobb och jobb, och det inte finns tillräckligt med jobb, är inte då den logiska slutsatsen att hejda invandringen?
Att se mängden jobb som fix är ett felslut, och kallas “the lump of labour fallacy”. Att det är fel tänkt hejdar inte att det används i politiken förstÃ¥s, exempelvis som ursäkt att förkorta arbetsveckorna o dyl.
Tom:
De muslimska invandrarna från mindre utvecklade länder är oftast inte kvalificerade för den typ av arbetsmarknad vi har. Detta gäller också andra generationen.
Två av tre barn med arabiska rötter slutar skolan utan att kunna läsa. Det visar en undersökning i Danmark och Tyskland som gjorts av the Program for International Student Assessment (PISA). Förmodligen är det likadant i Sverige.
Att göra det mer lönsamt att arbeta som låginkomsttagare ger arbetslösa en knuff att ta ett jobb. Det behöver inte vara som civilingenjör (även om det ju famöst finns en hel del sådana i taxibilarna). Det behöver inte betyda McJobs heller. Lågutbildade kan ta de arbeten som lämnas av högutbildade som byter jobb, till exempel, inte bara de arbeten som lämnas obelagda eller outlysta pga för höga kostnader. Det viktiga för politiker här är att öka arbetsutbudet, eller snarare, förbättra förutsättningarna för jobbskapande.
Notera också att arbete är ett bra sätt att integreras i ett samhälle (se till exempel Gnosjötrakten). De sociala problem vi har, har vi sannolikt till stor del (men inte enbart) skapat själva genom den misslyckade anti-integrationspolitik som förts.
Därmed inte sagt att Sverige inte kan vara smartare vad gäller att ta in invandrare och temporär arbetskraft. Idag verkar detta endast ses som en slags välgörenhet, vilket jag tror är fel perspektiv.
“Att göra det mer lönsamt att arbeta som lÃ¥ginkomsttagare…”
Vad menar du med det - att man bör sänka arbetsgivaravgifterna, sänka inkomstskatten eller höja lägstalönerna?
“Det viktiga för politiker här är att öka arbetsutbudet, eller snarare, förbättra förutsättningarna för jobbskapande”
Även här är det diffust. Detta kan man göra genom att stimulera småföretagandet, man kan göra det genom att agera protektionistiskt och förbjuda flytt till låglöneländer, man kan göra det genom att satsa på plus- eller nystartsjobb eller subventioneringar till tjänstesektorn, man kan göra det genom att satsa på kvalificerade jobb genom att höja utbildningsnivån eller man kan göra det genom att tillåta slavlöner.
Men oavsett vad man gör får man nog räkna med att en majoritet av invandrarna är de som kommer sist in på arbetsmarknaden och på de sämst betalda jobben, undantaget förstås ren arbetskraftsinvandring men den är ju försumbar i sammanhanget och oproblematisk så länge vi inte har massarbetslöshet och lågkonjunktur, för då kan ju förstås även sådan invandring skapa motsättningar och antipatier hos de infödda svenskar som hamnar utanför arbetsmarknaden.