Ett par franska lärdomar för Reinfeldt
Som läsning för en tÃ¥gresa i Frankrike under semestern köpte jag det franska magasinet Le Point. Numret 19 juli hade som tema “Super-Sarko” med en fyllig analys av hans första hundra dagar. Mycket av analysen handlar om vilken annorlunda stil han har jämfört med tidigare politiker (tänk bara pÃ¥ diskussionen bland franska intellektuella huruvida det var “ofranskt” av presidenten att jogga).
Det fanns mÃ¥nga likheter mellan Sarkozy och de “nya moderaterna” i Sverige; en uppgörelse med gamla trötta politiker och en högre ambitionsnivÃ¥, en vilja att förändra. Men efter valen förefaller framförallt Reinfeldt och moderaterna ha gÃ¥tt in i ett förvaltarstadium, medan Sarkozy bara ökade tempot frÃ¥n valkampanjen.
Det blir tydligt, inte minst när han till Le Point säger att “jag valdes inte för att stanna i värmen pÃ¥ mitt kontor”. Förvisso har kontoret, som tidigare var “helgedom” för presidenten, blivit till Elysséepalatsets mest mÃ¥ngsidiga rum, med mängder av möten och som knutpunkt för tankearbetet i presidentens stab, men Sarko har ocksÃ¥ blivit känd för att göra det oväntade, som att ta en avstickare mellan tvÃ¥ viktiga möten för att gÃ¥ pÃ¥ konstutställning.
Varje morgon 8:30 träffar Sarkozy sitt “inre kabinett” av de närmaste rÃ¥dgivarna för att gÃ¥ igenom dagens media och vad som behöver göras för utÃ¥triktade aktiviteter. Dessutom testar Sarko dagligen idéer pÃ¥ sina medarbetare och förväntar sig att även de ska ha idéer med sig till mötet. Egentligen inte sÃ¥ annorlunda jämfört med hur partiernas “war rooms” arbetar under valrörelser, med skillnaden att presidenten varje dag sitter med och att det dessutom sker mellan valrörelserna.
Normalt sett skulle det betraktas som en nackdel; Sarkos intresse för detaljer innebär att han lägger sig i det praktiska arbetet på ett sätt som tidigare varit okänt för presidenter. Men i fallet Sarkozy verkar det mer fungera som en katalysator och gör att han är i fullständig kontroll över vad som händer i det inre kabinettet. Som han själv uttrycker det:
Jag ska vara före alla dagstidningar. Om jag inte gjorde det, skulle jag lura fransmännen.
Med sitt självförtroende och sin energi har också Sarkozy bäddat för ett långvarigt maktinnehav, genom att ständigt ha i åtanke hur man ska kunna splittra socialisterna. Frenchly Speaking har skrivit flera inlägg om detta. Le Point återger en ordväxling mellan Sarkozy och Julien Dray:
- Häng med mig, sade presidenten.
- Du har inget att erbjuda mig, sarade Dray, det skulle vara minst inrikesministerposten.
- Jag ger den åt dig.
- Jag är inte Besson (socialist som blivit statssekreterare i Fillons regering).
- Jag skiter i Besson. Jag har bara nollor och Socialistpartiet kommer att vara dött i tio år.
Givetvis har han fått intern kritik för att ge bort poster till socialister, medan andra i det egna partiet blivit utan. Men på det hela taget har han skapat interna konvulsioner på vänsterkanten, som gör regeringsarbetet betydligt lättare. Det är ett grepp som är helt okänt i Sverige, men som säkert skulle vara lika effektivt här som där.
Att blanda in socialistpartiets företrädare i processen är också en del i den samlade förändringsstrategin. Sarkozy förklarade den vid ett tillfälle:
Jag vann, trots att Frankrike står till vänster, därför att jag vara kandidaten som stod för rörelse, för kreativitet. För att genomföra reformerna behögs en ständigt bredare bas och jag borde vara ursprunget till denna revolution. Jag behöver komplettera min bas genom variabel geometri.
Hela Sarkozys arbete de första hundra dagarna och den genomtänkta strategin för hur man ska behålla och utveckla makten borde leda till eftertanke hos den svenska regeringen. Hur arbetar man för att vinna mediaslaget varje dag? För att ständigt presentera nya idéer? För att splittra oppositionen och bredda basen för nödvändiga reformer? Svaren är idag knappast givna.
Läs intressanta inlägg om: politik, frankrike, sarkozy, alliansen, regeringen
Etiketter: alliansen, energi, Frankrike, kampanj, media, Moderaterna, oppositionen, val, vänsterLiknande inlägg
Som sagt, splittringen väcker ont blod inom partiet. När Sarko avgick frÃ¥n UMP:s ledning ville han inte lÃ¥ta nÃ¥gon annan upprepa hans egen bravad - att bygga maktbas i partiet genom att kontratestera mot den regerande presidenten. UMP har därför fÃ¥tt ett kollegialt styre med fyra herrar i ledningen. Det avpoletterade ytterligare nÃ¥gra UMP-höjdare…
Samtidigt har ungspolingen belönat gamlingar som varit pÃ¥ väg ut. Juppé fick göra ett inhopp i regeringen innan folket valde en ny nationalförsamling, Raffarin är tillbaka i UMP-ledningen, Balladur ska leda en grundlagsutredning… Där ryker ytterligare platser för ungtupparna. Och i nationalförsamlingen har Sarko bevarat traditionen av att lÃ¥ta oppositionen tillsätta ordföranden i finanskommittén, trots att det inte var nödvändigt.
Nu är inte UMP ett folkrörelseparti, Frankrike är också i högre grad beroende av individer än av partier. Alla de här stegen skulle alltså kunna leda till nya partibildningar, eller åtminstone falanger. Än så länge har Sarko folkets stöd, kommunalvalen är flera månader bort och socialisternas splittring blir plåster på såren. Men under plåstren finns en och annan varbildning.
« Var glada, situationen kunde vara mycket värre. Ni skulle kunna sitta på åskådarbänk medan era motståndare regerade landet i ert ställe. » sa premiärminister Fillon. Den typen av skämt kommer inte gå hem särskilt länge till om allt Sarko har att visa upp är att folket står bakom just honom. Han måste börja dela med sig till partivännerna snart.
Intressanta kommentarer. Det där skämtet har jag ocksÃ¥ sett refererat. Sarko själv förstärkte det i Le Point genom nÃ¥got i stil med (jag har inte tidningen framför mig) - “vänner är ocksÃ¥ under order, även om de stÃ¥r utanför regeringen”. Det är ingen helt lätt resa, men det är väldigt intressant att följa, främst därför att förhÃ¥llningssättet är sÃ¥ dramatiskt annorlunda jämfört med vad vi ser i Sverige. Närmast är det väl lite mer amerikanskt, där man bÃ¥de belönar personlig lojalitet (snarare än partilojalitet) och ger poster till oppositionen för att behaga mittenväljare.