Strategi, taktik och mittemellan
I denna andra del i serien om militär och politisk strategi börjar jag med grundläggande begrepp. Traditionellt har krigskonsten behandlat två analysnivåer – den strategiska och den taktiska. Definitionen går tillbaka till den tyske teoretikern Carl von Clausewitz. I Om Kriget skriver han:
… enligt vÃ¥r indelning utgör taktiken läran om stridskrafternas användning i strid och strategin läran om stridens utnyttjande för att nÃ¥ krigets syfte.1
I en alltmer komplex verklighet har distinktionen visat sig vara otillräcklig och ett tredje begrepp, mellan de tvÃ¥, har införts för att beskriva “taktik i större skala”, kallad operationer. Smedberg sammanfattar de tre begreppen2.
- strategi - nationella intressen och krigsavgörande insatser
- operationer - en kombination av taktik för högre förband och logistik (underhåll) för att uppnå strategiska mål
- taktik - att samordna olika vapensystem för att uppnå specifika mål
Även professorn vid Militärhögskolan Nils Maurius Rekkedal citerar Clausewitz och erbjuder en variant på definitionen av taktik och strategi:
En något annorlunda men närbesläktad definition är att se strategi som konsten att föra fram stridskrafter i gynnsamma utgångslägen medan taktik avser konsten att utnyttja dessa stridskrafter på själva stridsfältet.3
Rekkedal är också något mer precis i definitionena av operationer:
Till skillnad från strategi, som avser hur kriget ska föras i stort och hur man skall utnyttja alla resurser, avser operational art hur större militära rörelser (military campaigns) skall genomföras för att skapa förutsättningar för att vinna fältslagen.4
Han lyfter också fram ett begrepp som är vanligt i engelskspråkig litteratur: Grand Strategy, som behandlar hur man mobiliserar och utnyttjar alla samhällets resurser.
Det är lätt att se likheterna med den politiska vardagen, även om begreppsvärlden är annorlunda och det i allmänhet saknas ett systematiskt angreppssätt på hur politisk strategi/taktik fungerar.
Översatt i politisk handling innebär strategi egentligen just detsamma. Med Rekkedals omskrivna definition innebär det de stora politiska prioriteringarna (vilka frågor ska partiet satsa på), disponeringen av människor och ekonomiska resurser i den politiska kommunikationen.
Operationer blir med samma terminologi kampanjer i den politiska verksamheten. För att vinna slaget om väljarna, använder man alla resurser i olika kombinationer för att övertyga väljarna (och, ibland, betvinga motståndaren genom att få denne att slå till reträtt). Och, slutligen, blir taktik frågan om hur man, i den dagliga verksamheten, använder de olika instrument som finns (debattartiklar, radio och TV, Internet) för att vinna den offentliga debatten.
Begreppet grand strategy saknas emellertid i (åtminstone) svensk politik. Möjligen skulle man med detta kunna se hur man mobiliserar resurser utanför också den egna partiorganisationen, i form av sympatisörer i privat näringsliv eller i myndigheter. Svenska mästare i detta har historiskt varit Socialdemokraterna som förmått mobilisera även andra organisationer (som LO, Hyresgästföreningen och PRO) i sitt kampanjarbete på ett sätt som de borgerliga partierna aldrig riktigt klarat. Partiet har också varit skickliga, då de suttit vid makten, på att utnytjja de resurser samhället ställer till förfogande genom att utnyttja myndigheter och utnämningsmakten.
Det kan naturligtvis diskuteras huruvida en grand strategy av detta slag är hederlig eller ens särskilt demokratisk. Det är emellertid underordnat i diskussionen om själva strategin är effektiv (precis som retoriken avser effektiv argumentation, oavsett om ämnet är moraliskt rätt eller ej, så handlar strategi om hur man vinner, alldeles oavsett det bakomliggande syftet). Det finns en hel del som talar för att Alliansen, om de vill sitta kvar mer än en mandatperiod bör skaffa sig ett förhållningssätt till frågan om hur man utnyttjar samhällets totala resurser i den politiska kampen.
Det finns alltså uppenbarligen en symmetri mellan krigskonst och politik, där samma terminologi är (åtminstone i stor utsträckning) möjlig att tillämpa. Däremot har det inom politiken sällan funnits ett systematiskt förhållningssätt där man försöker finna allmänna principer för hur politiskt kampanjarbete ska bedrivas. Såväl strategi som operationer och taktik har i stor utsträckning varit en fråga om ett agerande ad hoc, där känsla och anekdotiska bevis vägt tyngre än teoretiska resonemang. Mer om detta i nästa inlägg.
Läs intressanta inlägg om: politik, strategi
Artikelserie - Militär och politisk strategi
- Militär och politisk strategi
- Strategi, taktik och mittemellan
- Krigets och politikens natur
- Att besegra en motståndare
- Smedberg, Krigföring - från Austerlitz till Bagdad, Försvarshögskolan 2004, s. 52f [↩]
- Ibid, s. 53 [↩]
- Rekkedal Nils Maurius, Modern krigskonst - Militärmakt i förändring, Försvarshögskolan 2002, s. 22 [↩]
- Ibid, s. 23 [↩]
Liknande inlägg
Intressant, men nu behandlar du politik som om det vore en egen värld. Clauzewitz skriver ju framförallt att kriget (striden) är en fortsättning på diplomatin. Och att syftet med kriget är att få en fiende att byta position.
Politiken befinner sig altid på en strategisk nivå om man ser till maktutövningen som helhet. Så fort man blir eller tvingas till att vara operativ så går det åt skogen, jfr. t.ex. palmemordet eller tsunamikatastrofen.
Men om man ser politiken som en egen isolerad värld, som finns för sin egen skull, då förstår jag hur du menar. Men är det verkligen intressant och relevant att se på politiken på det sättet? Kanske om man är i opposition, eller jobbar som PR-konsult kan man tänka på det viset, men knappast om man har den exekutiva makten i sin hand.
Javisst isolerar jag politiken. Även om likheterna är slående ifråga om taktik och strategi, så finns det fortfarande en grundläggande skillnad (Clausewitz konstaterar att det är användningen av våld som skiljer krig från annan mänsklig verksamhet).
Syftet är inte heller att argumentera för att politiker ska driva myndighetsverksamhet, utan när jag talar om operativt arbete är det inom den begränsade politiska sfären.
Dessutom - i den exekutiva maktutövningen har det nog liten relevans, men även de som har den exekutiva makten lever i en ständig politisk konflikt med den politiska oppositionen. Där är användningen av den exekutiva makten ett viktigt instrument (som Socialdemokraterna än så länge varit bättre på att bemästra), men det är långt ifrån tillräckligt för att vinna framtida val.
Jag tycker fortfarande att det är missvisande att isolera politiken från samhället omkring på det sätt som jag tycker att du gör, du missar hela den exekutiva dimensionen och dess särskilda problem. Att verkligen få förverkliga idéerna.
Politik är inte enbart opinionsbildning och valkampanjer, dessa saker är bara verktyg för att komma till makten. Väl vid makten finns två viktiga saker: Att förverkliga idéerna och att möjliggöra omval. Dessa två tankar måste hållas i huvudet samtidigt. Ibland funderar jag på om inte sossarna har sin största styrka här, de kan regera och använda regeringsmakten på ett sätt som är strategiskt och taktiskt riktigt inför nästa val.
Då kan man inte tänka strategiskt, operativt eller taktiskt enbart i termer av opinionsbildning. Målet med kriget (politiken) är inte striden utan någonting större. Alltså måste man väga in det exekutiva maktutövandet också, inte bara kampanjandet, i det operativa och taktiska agerandet. Då går det inte att enbart ha en strategi för opinionsbildning.
Eller sÃ¥ är mitt förvirrade resonemang ett tecken pÃ¥ hur intressant den här diskussionen faktiskt är. Det är alltid kul att fundera pÃ¥ politisk strategi. Och det är kul att läsa om hur du tänker, som faktiskt har jobbat med dessa frÃ¥gor. Se inte min kritiska inställning som ett pÃ¥hopp, även om det kanske ser ut sÃ¥ är det inte min avsikt. Jag är mycket nyfiken pÃ¥ hur du fortsätter den här “serien” i bloggen!
Måhända är jag mer cynisk än många andra, men jag är övertygad om att man lättast studerar politisk strategi och taktik om man utgår från att maktinnehavet är ett självändamål. Dvs att inneha en exekutiva makten är en belöning för de politiska segrarna. Även den som sitter på regeringsmakten måste tänka på nästa val och hur man då ska försvara maktinnehavet. Det är förvisso en förenkling, men en rimlig sådan, om man ser till hur makt och politik faktiskt utövas.
Faktum är att jag hyser ett slags motvillig beundran för Socialdemokraternas förmåga att ständigt hålla detta i åtanke, vilket varit en förutsättning för deras unikt långa maktinnehav. De har alltid, såvitt jag kan se, förmått se också de politiska aspekterna också av det dagliga regerandet (men havererade på denna punkt i det senaste valet, vilket var en av orsakerna till att de förlorade).
Jag skulle faktiskt vilja gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som att hävda att man begÃ¥r ett avgörande misstag om man vill dra en klar gräns mellan “politik” (i meningen kamp om makten) och “exekutiv” (att faktiskt regera). Jag är dock rädd att Alliansen gör just denna distinktion alltför tydligt, vilket i sÃ¥ fall är en av de underliggande orsakerna till de opinionsmässiga bekymren.
Och nej, jag gillar en kritisk inställning. Ju mer ifrågasättande desto bättre. Tack för kommentarerna!
Göran Persson har någon gång tänkt högt kring Tony Blair och hyllat hans storhet just i att han lyckats bli omvald. Är det kanske så att det är just förmågan att bli omvald som är det verkliga testet på den politiska förmågan?
Ett maktskifte kan man få hjälp med av en svag motståndare som faktiskt gjort avgörande misstag i sin styrning avriket. Men för den som vill bli omvald är den egna exekutiva förmågan avgörande för väljarnas dom.
Försvar är således svårare än anfall inom politiken, men frågan är om det går att göra jämförelser med krigskonsten i det avseendet? Är det inte tvärtom där?
När du skriver att Alliansen kanske gör för stor Ã¥tskillnad mellan “politik”och “exekutiv” tror jag att du har helt rätt, ytterligare ett problem är distinktionen mellan Ã¥tgärder och deras resultat. Regeringen har nu vidtagit ett antal för opinionen svÃ¥rsmälta Ã¥tgärder, men frÃ¥gan är om dessa kommer att ge resultat eller om regeringen kommer att dömas 2010 pÃ¥ missnöje med Ã¥tgärderna istället för resultatet av dessa?
Om man tittar historiskt i Sverige så var det ju Bildt-regeringen som påbörjade de avregleringar och IT-projekt som Persson sedan kunde inkassera resultatet av under det sena 1990-talets IT-yra.
Finns det motsvarigheter i krigskonsten, Pyrrhus-segrar kanske? Finns det strategier för undvikande av sådant?
Jag gled något från ämnet här, men det finns onekligen många paralleller att försöka göra!