Henrik Sjöholm

Krigets och politikens natur

30 juli 2007

Första boken i Carl von Clausewitz klassiker Om kriget¹ behandlar krigets natur. Beskrivningen av detta utgår från definitionen av kriget:

Kriget är alltså en våldsakt för att påtvinga motståndaren vår vilja.²

Redan i definitionen görs det implicita antagandet, som senare blir explicit, att kriget är ett medel för att uppnå ett annat mål. Det är alltså underordnat politiken. Eller, som Clausewitz uttrycker det, politiken fortsatt med andra medel.

Innan han går in på vad som i övrigt karakteriserar kriget kommer ett kapitel om genialitet, som i någon mån föregriper de övriga. Bland de drag en härförare bör ha återfinns mod, handlingskraft, uthållighet, ett starkt intellekt och fantasi för att finna lösningar. I stor utsträckning korresponderar detta mot de övriga påfrestningar som kriget skapar.

De kännetecken på kriget som Clausewitz lyfter fram är fara, fysisk ansträngning, vaga underrättelser och friktion. Faran är ganska självklar i en krigssituation, liksom den fysiska ansträngningen. Båda bidrar också till att försvåra rationella beslut och att genomföra planer (de är på så sätt också en del av friktionen). Vaga underrättelser kommer från bristfälliga rapporter från trupper tenderar att vara överdrivna (antingen i positiv eller negativ riktning), ovisshet om motståndarens avsikter och behovet av agera snabbt, snarare än att invänta kompletterande underrättelser.

Friktionen är kanske Clausewitz verkliga genidrag i beskrivningen. Enkelt uttryckt är det alla de faktorer som skiljer kriget i verkligheten från dess planering. Det är oförutsedda hinder i terrängen, trötta trupper, missförstånd, väder och en mängd andra faktorer, som, även om varje faktor är liten, skapar stora hinder för genomförande av planeringen. Det innebär också, som han uttrycker det, att “I krig är allt mycket enkelt, men även det enklaste är svårt”, eller “att handla i krig är som att röra sig i ett motsträvigt element”³.

Med den vinkel jag har valt är politikens yttersta mål maktinnehav; antingen att erövra den exekutiva makten eller att behålla den. Medlet är den politiska aktiviteten, kampanjen och att besegra motståndaren i val, vilket bygger på att man erövrar ett övertag i opinionen. Politiken definieras, liksom kriget av tvekampen, även om medlen (dessbättre) är olika. Om våldet är krigets essens, så är debatten politikens.

Av de fyra egenskaper som Clausewitz beskriver finns likheter, men också stora skillnader med den politiska verkligheten. Den fysiska faran och ansträngningen saknas helt. Men det finns naturligtvis politiska faror, som upplevs i allra högsta grad som rella, som förlust av inflytande, positioner eller inkomster för många. I kampanjsituationer finns ett inslag av fysisk ansträngning, men den stora ansträngningen är den psykiska genom ständigt kampanjande och ytterligt få möjligheter att koppla av.

Den mentala ansträngningen och rädslan för att förlora ansiktet är nog så viktiga faktorer för möjligheten att fatta rationella beslut i stressade situationer.

Även om det finns likheter mellan krig och politik ifråga om fara och ansträngning, så är också olikheterna större. De två övriga faktorerna, underrättelser och friktion, har desto större likheter. Precis som i alla former av social interaktion (inklusive spel) så råder osäkerhet om motståndarens avsikter och planering. Det är dessutom inte bara svårt, utan omöjligt, att ha en heltäckande bild av omvärlden i media och hur väljare uppfattar politiken. De flesta (alla?) politiska beslut fattas därför under ganska stor ovisshet. Man kan goda argument för sina beslut, men visshet är omöjligt.

Det innebär vidare att kreativitet och mod har sin plats i det politiska beslutsfattandet. Eftersom det är en genuint mänsklig aktivitet, med många faktorer som försvårar både beslutsfattande och genomförande av politiska strategier, är det svårt att likna det vid en vetenskap (även om studier av politik är det). Snarare handlar det om en konstform, där förståelse av villkoren förenas med den politiske ledarens (fältherrens) känsla och kreativitet i varje situation.

En avgörande aspekt är emellertid svårigheten att få sina önskemål/beslut genomförda. Precis som i krig, kännetäcknas politiken av ett stort mått av friktion. De som ska verkställa besluten (tjänstemän, riksdagsledamöter, kampanjarbetare) förstår inte alltid avsikten eller den exakta innebörden av beslut. Det medel som finns för att vinna kampen i väljarnas medvetande - kommunikation - står inte helt till politikernas förfogande (journalister tolkar och analyserar självständigt, olika redaktioner gör olika nyhetsbedömningar, mediekonsumtionen är fragmenterad). Det finns således stora hinder på vägen, som bara blir allt högre ju mer komplicerad strategin är.

Svårigheterna att genomföra sina planer och lyckas med opinionsbildningen tenderar lätt att underskattas då politiken planeras. Det är lätt att sitta och skapa listiga lösningar på samhällsproblem, som i verkligheten aldrig kommer att gå att kommunicera, av en mängd olika faktorer. Kravet på enkelhet också i politiken handlar inte bara om att underskatta medborgarna, det kommer också av hela den omgivning där den politiska debatten utspelar sig. Men det är en lätt fälla att falla i; även om vi som arbetade med Centerpartiets nya skattepolitik 2002 (pdf) i sak hade rätt om att skatterabatter är överlägsna skatteavdrag, så underskattade vi svårigheterna i att kommunicera just denna fördel. “Sänkt skatt” är helt enkelt lättare att förmedla än en helt ny utformning av skattesystemet, oavsett vilka fördelar det har. Det betyder inte att man ska avstå från väl underbyggda förslag, tvärtom så krävs de för att ge trovärdighet åt politiken. Men de måste skiljas från de kommunikativa aspekterna.