Att besegra en motståndare
Frågan om hur man besegrar en motståndare och vad som verkligen är en seger har sysselsatt militärstrateger genom tiderna. Det centrala konceptet är att knäcka motståndarens vilja att fortsätta slåss. Utifrån detta formulerar Clausewitz ett av de centrala strategiska koncepten - frågan om var motståndarens tyngdpunkt1 ligger. Tyngdpunkten är den faktor som avgör motståndarens vilja/förmåga att fortsätta kriget. Det kan t.ex. vara fiendens armé, huvudstad eller allierade.
Som generellt begrepp är en tyngdpunkt en källa till styrka hos en motståndare. I ett gisslantagande är det således gisslan som utgör tyngdpunkten, inte de terrorister som håller dem fångna. Utan gisslan är de maktlösa.
Tyngdpunkten är nära förbunden med idén om kraftsamling, som handlar om att samla de egna styrkorna för att nå ett avgörande i denna. Såväl Clausewitz som en annan 1800-tals teoretiker, Jomini2, lyfter fram det som en strategisk fråga.
Genom den tekniska utvecklingen har synen på tyngdpunkten och vad som är ett avgörande förändrats. Fram till första världskriget utgick teorin i huvudsak om att mobilisera eldkraft gentemot fienden, men det meningslösa slaktandet i skyttegravarna 1914-18 visade att det förhållningssättet överlevt sig självt. Istället har, under 1900-talet, begrepp som manöverkrigföring (att gå runt fiendens styrkor och istället söka avgöranden genom kraftsamling utifrån en styrkeposition)3 och, senare, effektbaserade operationer4.
Inom politiken har det länge funnits en intuitiv känsla för att finna och exploatera tyngdpunkter, även om det sällan uttryckts i sådana termer. Istället har man diskuterat kring motståndarens svaga punkter. Traditionell politisk logik har handlat om att förstärka där man har ett övertag i opinionsmätningar (moderaterna har t.ex. traditionellt varit starkare starkare än socialdemokraterna ifråga om skatter samt lag och ordning, och därför försökt exploatera dessa områden, medan socialdemokraterna haft ett större förtroende ifråga om t.ex. social trygghet och sjukvård). Valet 2006 innebär på detta sätt ett brott med den traditionella logiken i så måtto att Alliansen bestämde sig för att exploatera ett område (arbetsmarknad) där Socialdemokraterna av hävd haft ett styrkecentrum.
Men bakom kampanjen kan man också ana något som Alliansen slog på, där motivet i stor utsträckning var intuitivt, nämligen Göran Persson som person. Sett i retrospektiv är det uppenbart att den verkliga socialdemokratiska tyngdpunkten var Göran Persson, på grund av den unika maktkoncentration runt sig själv han åstadkommit. Göran Perssons vilja att driva kampanj eller inte och att bemöta politiska angrepp var avgörande för hela partiets förmåga att driva en effektiv valrörelse. Angreppen på arbetsmarknadspolitiken fyllde ett viktigt syfte, men den verkliga vinsten var att förlama den socialdemokratiska partiorganisationen genom att paralysera Göran persson.
Förmågan att vinna en politisk kampanj avgörs dels av möjligheten att sätta frågan på dagordningen (top of mind, dvs högst i människors medvetande då de står i valbåset), dels av hur väl man klarar av att vinna själva sakfrågan (det är med andra ord ganska politiskt meningslöst att vara bäst på krypteringspolitik, för att ta ett område jag själv tidvis arbetat med 
). En central del, motsvarande kraftsamling i militärt hänseende, är då hur väl man vinner kampen om hur frågan presenteras och representeras i väljarnas medvetanden, det som på engelska brukar benämnas framing.
I valrörelsen 2006 lyckades Alliansen med just framing av arbetsmarknadspolitiken. I praktiken hade konjunkturen pÃ¥ arbetsmarknaden redan vänt och allt fler kom i arbete. Men de fyra partiernas envetna upprepande av tesen att “1 miljon stÃ¥r utanför arbetsmarknaden” bidrog till att väljarna tolkade den politiska debatten och partiernas vallöften i ljuset av utanförskapet, inte i termer av fler eller färre i sysselsättning. Det var framgÃ¥ngsrikt, men ganska ovanligt i svensk politisk strategi.
En konkret slutsats är att väl mycket energi idag läggs på att vara bäst på enskilda sakfrågor, medan alltför lite av partiernas strategiska arbete inriktas på hur man får arrangerar väljarnas perception av den politiska debatten. Det finns stora möjligheter att stärka analysen, både av de politiska motståndarnas tyngdpunkter (vilket handlar om deras interna förmåga att föra debatten) och om vilken tolkningsram som främjar framgång i debatten. Därefter kan det vara dags att ägna sig åt det politiska innehållet. Men i spelet om makten är det trots allt underordnat.
Läs intressanta inlägg om: politik, strategi
Artikelserie - Militär och politisk strategi
- Militär och politisk strategi
- Strategi, taktik och mittemellan
- Krigets och politikens natur
- Att besegra en motståndare
- Den vanliga svenska översättningen av tyskans Schwerpunkt, en. center of gravity, Rekkedal s. 42 [↩]
- Smedberg, s. 93f [↩]
- se t.ex. Krister Pallins och Johan Lagerlöfts artikel i FOA-tidningen nr 4, 1999 [↩]
- se t.ex. Göran Kindvalls rapport vid FOI om innebörden av detta (pdf) [↩]
Liknande inlägg
Vad tror du om MOOSE-MUSS applicerat på politiska kampanjer?(Mass; Objective; Offensive; Surprise; Economy of Force. Maneuver; Unity of Command; Security; Simplicity). Har det någon bäring?
Det tror jag, främst i så måtto att det går att identifiera principer för framgångsrika politiska kampanjer, på samma sätt som detta är principer för militära handlingar.
I visst avseende tror jag till och med att man kan lära sig av just dessa principer, t.ex. ifråga om att identifiera mål, enkelhet och sparsamhet med den egna styrkan.