Platt skatt står inte i motsats till rättvisa
[Uppdaterat: Diagram och resonemang kring effekterna i olika inkomstlägen]
Inför Centerpartiets stämma i augusti/september har det blåst upp till debatt om skattefrågor. Riksdagsledamoten Jörgen Johansson, som representerar partiet i Skatteutskottet, avfärdar i SvD förslaget, som främst drivs av CUF.
Johansson motiverar sitt avstÃ¥ndstagande med att det “strider pÃ¥ punkt efter punkt mot grundläggande centerpolitiska värderingar”. PÃ¥stÃ¥endet verkar bygga pÃ¥ tre argument:
- Det strider mot det kommunala självstyret.
- Man tappar det fördelningspolitiska instrumentet.
- Kvinnorna förlorar eftersom de i genomsnitt har lägre inkomster.
Det är emellertid inga större problem att utforma en modell för platt skatt som hanterar invändningarna och som bevarar progressiviteten, utan de olägenheter som dagens utfasning av det höjda grundavdraget innebär. De flesta som argumenterat för platt skatt har också resonerat kring behovet av ett kraftigt höjt grundavdrag, vilket innebär att låginkomsttagare kommer att få mycket kraftigt sänkta skatter.
Ett tankeexperiment: Om vi antar en platt skatt på 37 %1 (dvs 4 procentenheter över dagens genomsnittliga kommunala skattesats, för att kompensera för bortfallet av den statliga inkomstskatten) tillsammans med ett höjt grundavdrag, lika för alla, på 100 000 kronor, så får det följande effekter:
- De med riktigt låga inkomster (studenter, deltidsarbetande mfl) betalar ingen skatt alls på inkomster upp till 100.000 kronor.
- Alla medborgare får sänkt skatt. De största procentuella minskningarna sker i intervallet 100.000 upp till 200.000, dvs låginkomsttagare.
- Marginalskatten blir lika för alla på inkomster över 100.000 - 37 %
- Den genomsnittliga skatten blir emellertid kraftigt progressiv, vilket framgår av följande bild:
Om vi ser till utfallet vid olika inkomster, så blir sänkningen förvisso större för dem med höga inkomster, beroende på att den statliga skatten inte längre tas ut, men de största procentuella skillnaderna uppstår vid lägre inkomster:
En jämförelse av den relativa förändringen av den disponibla inkomsten för olika inkomster gör detta tydligare:
De största förändringarna sker sÃ¥ledes för dem med lÃ¥ga inkomster (beroende pÃ¥ det höga grundavdraget) och för dem med höga inkomster (pga den slopade statsskatten). Relativa “förlorare” är medelinkomsttagarna, vilket naturligtvis talar för att det är ett opinionsmässigt problematiskt förslag att genomföra. Skälen till detta är dels effekterna av dagens varierande grundavdrag, dels att effekten av det höga grundavdraget i systemet med platt skatt relativt minskar med högre inkomster, samtidigt som effekten av slopad statsskatt inte slÃ¥r igenom.
I praktiken skulle naturligtvis fördelningskurvan se annorlunda ut, främst därför att de kraftigt ökade disponibla inkomsterna för låginkomsttagare skulle göra det möjligt att slopa/minska en mängd bidrag. Även om standardförbättringen inte skulle bli fullt så stor som diagrammet ger vid handen, skulle det alltså öka människors oberoende och göra det mer lönsamt att arbeta (dagens bidrag skapar i allmänhet groteska marginaleffekter på uppemot 80 % av en inkomstökning).
Genom att laborera med såväl grundavdrag som skattesatser (t.ex. skulle ett högre grundavdrag i kombination med 50 % platt skatt ge ett väldigt sympatiskt fördelningspolitiskt utfall, om detta är vad man önskar). Poängen, som flera andra debattörer också gjort, är att det alltså är fullt möjligt att utforma ett system byggt på platt skatt som väl tillgodoser de fördelningspolitiska (och därmed könsmässiga) aspekterna Jörgen Johansson anför.
Vad gäller den första invändningen, sÃ¥ kan man mycket väl tänka sig en platt skatt i form av slopad statsskatt, där staten istället beskattar kommunerna, som fÃ¥r ta ut detta genom en nÃ¥got högre skattesats (som i exemplet ovan). En gÃ¥ng i tiden, dÃ¥ Karl-Erik Olsson var ordförande pÃ¥ 70-talet, drev CUF just en sÃ¥dan skattemodell, där kommuner beskattade medborgare, regioner beskattade kommuner och staten beskattade regioner, kallat “tripp, trapp, trull”. Förmodligen finns goda argument ocksÃ¥ mot denna modell, men den visar att en platt skatt-modell är fullt förenlig med ett bevarat (och utvecklat) kommunalt självstyre.
Vad gäller de fördelningspolitiska effekterna, så kan man mycket väl dessutom diskutera det fördelningspolitiska utfallet av andra förslag som Alliansregeringen har drivit igenom, som slopad förmögenhetsskat och reformerad fastighetsskatt. I synnerhet det senare har en fördelningsprofil som är likartad platt skatt, men det saknar helt de dynamiska effekter man kan misstänka att ett system med platt skatt skulle innebära. Att hävda att slopad fastighetsskatt är höjden av socialt ansvarstagande, medan krav på platt skatt är otäck nyliberalism är helt enkelt inte hederligt.
De enkla invändningarna mot platt skatt duger således inte för att avfärda förslaget, utan den skattegrupp Centerpartiet tillsatt bör åtminstone pröva förslaget med öppna ögon. Effekterna på tillväxt och jobb i de länder som infört platt skatt har varit alltför stora för att man helt ska bortse från dem i diskussionerna om hur det svenska skattesystemet ska se ut. Som SvD konstaterar på ledarplats: Platt skatt är ingen omöjlighet, även om det inte lär hända i närtid. Men nog förtjänar det att diskuteras och, även om det inte blir verklighet, kan det tjäna som inspiration för nytänkande om skatterna.
Flera andra centerpartister har också kommenterat förslaget: Magnus Andersson, Annie Johansson, Bloggen Bent, PL&C, Johan Pettersson. Det lovar att bli en spännande debatt på stämman.
Läs intressanta inlägg om: politik, centerpartiet, skatt, platt skatt, ekonomi
- Inte för att jag förordar en hög platt skatt. Jag är inte ens säker på att jag är principiellt för den platta skatten, men för tankens skull vill jag visa att det går att hantera Johanssons och andras invändningar [↩]
Liknande inlägg
Du är klok Henrik. Hitills den bästa argumenationen jag läst. Men reallpolitiskt tror jag ändock att det blir svårt och allt för många hamnar i kläm innan systemet genomförts.
http://soderhamnsmagnus.blogspot.com/
Jag är i princip för en platt skatt, eftersom det helt enkelt verkar mest rättvist och minst snedvridande. Dock finns där flera praktiska problem och fallgropar. Som vissa påpekar har vi t.ex. i praktiken idag nära nog en platt skatt, men tyvärr med en hög grundnivå och ett minimalt grundavdrag. Och det duger inte. Det räcker alltså inte att införa vilket plattskattesystem som helst.
Fråga ett vid införande av platt skatt är egentligen: ska man behålla det nuvarande inkomstskatteuttaget? Om man gör det blir vad jag förstår ofta konsekvensen att skattetrycket minskar för låg- och höginkomsttagare, men ökar för medelinkomsttagare (ty det är isåfall ett nollsummespel). Det duger inte heller. Så ett sådant införande måste istället (i mitt tycke) också kopplas till en allmän sänkning av inkomstskatteuttaget.
Sålunda, för att parafrasera, gärna en platt skatt, men först ett sänkt skattetryck.
Fördelningspolitik (i detta fall tydligen att en liten majoritet rånar en stor minoritet, vilket ju i slutänden är vad demokrati handlar om) bör hellre skötas via utbetalningar till de behjärtansvärda föremålen för samhällets, det vill säga majoritetens, välvilja. Men tydligen föredrar Jöran att göra tvärt om.
Om Jöran då specifikt vill extrabeskatta män (snarare än höginkomsttagare, vilket kanske ska påpekas inte är samma sak) så får han väl isåfall gå samman med Gudrun Schyman och göra det direkt. Vi emotser i synnerhet ett förslag som tar HBT-problematiken i beaktning, liksom genetiska ovanligheter som XXY-kromosomer och liknande. Familjer med pojkar bör av naturliga skäl också betala högre skatter än familjer med flickor.
Det finns naturligtvis bÃ¥de praktiska och principiella invändningar mot platt skatt som är giltiga (precis som alla andra modeller för skatteuttag mÃ¥ste man väga för- och nackdelar). Mitt skäl för en utförlig argumentation är att jag tycker att debatten alltför ofta blir svart eller vit (av typen att det strider mot “grundläggande värderingar”) utan de nyanser som krävs.
Platt skatt är ett fräscht förslag, som Ã¥tminstone bör diskuteras i sansade termer, även om det sedan inte genomförs. Som jag kunde konstatera vid en djupare undersökning, sÃ¥ är en sÃ¥dan reform inte precis riktad mot medelinkomsttagarna (de blir ju “förlorare”, i meningen minst vinnare pÃ¥ reformen, nästan oavsett vilka antaganden man gör). Därmed lär det vara svÃ¥rt att fÃ¥ stöd för en sÃ¥dan förändring.
Dessutom har jag hängt upp mig på argumentationen, t.ex. ifråga om platt skatt kontra slopad fastighetsskatt, vilket framgår av inlägget. På något sätt verkar det som om man bestämmer sig för vilka förändringar av skattesystemet man vill göra (främst av populistiska skäl) och sedan ledar man efter de ideologiska motiven för förändringen.
[...] Henrik Sjöholm har ett välskrivet och pedagogiskt inlägg om hur det skulle kunna se ut. Han konstaterar ocksÃ¥ att den “platta” skatten i verkligheten är progressiv. Men det gör ocksÃ¥ att jag kan ifrÃ¥gasätta poängen med hela reformen. Idén är i sÃ¥ fall bara att ta bort de högre skattesatserna, och jag är inte alls lika säker som de unga centerpartisterna att marginaleffekterna är sÃ¥ katastrofala att det verkligen behövs. Tvärtom synes det mig betydligt lättare, och rimligare, att börja med grundavdraget. [...]
Man kan mot/ivera platt skatt från skattebetalarens eller byråkratens sida. Som skattebetalare finner jag skatteuttaget orättvist högt idag, i synnerhet inräknande statsskatten osv, och skulle lätt motivera en sänkning ur detta perspektiv (till skillnad från Jöran). Men låt oss istället diskutera järnhandens 10,000m-perspektiv.
Som jag ser det ur det byråkratiska von oben-perspektivet är en stor poäng med platt skatt att den verkar gynna tillväxten där den införts. Det tror jag helt enkelt inte sker utan att skatterna samtidigt sänks. Den platta skatten ger sedan två goda extraeffekter. På den nedre sidan ersätter man ett tungrott bidragssystem med ett grundavdrag (och/eller negativ inkomstskatt), och på den övre sidan så vidhåller man incitamentet till lönearbete.
Jag skulle också föreslå att skatten på inkomst och kapital likställs igen, som i förra skattereformen. men över hela linjen. 30% eller helst mindre alltså. (Detta skulle sannolikt orsaka blodstörtning bland stora delar av våra styrande, vilket sänker pensionskostnaderna.)
Ett grundavdrag på 100 000 kr blir mycket dyrt för den offentliga sektorns skatteinkomster. Många bidrag måste därför sänkas och det ger missnöje.
Progressiv skatt är utjämnande och därför anses det = rättvist. Men vem har bevisat att utjämning = rättvisa? Det är kanske en fråga om egoistiskt tyckande från dem som tjänar på utjämning snarare än ett moralfilosofiskt argument.
/DNg
Tack för kommentaren. Jo, förvisso blir ett högt grundavdrag dyrt. Det var ett av mina skäl för att göra tankeexperimentet med en hög platt skatt. Det andra var att visa hur man kan göra en sådan med tyngdpunkten lagd på de lägre inkomsterna.
Jag har egentligen inte själv tagit ställning till platt skatt som sådan än, och än mindre hur det bör genomföras. Förmodligen finns andra mycket angelägna skatter att åtgärda också och kanske är en koncentration på att minska marginaleffekterna i lägre inkomstskikt en bättre åtgärd. Men nog förtjänar frågan att diskuteras utan reflexmässiga skygglappar.
Jag är heller inte helt övertygad om plattskatten, men mina invändningar kanske riktar sig mera på knutpunkten mellan det ena och det andra systemet: transitionen. Vad händer då? Ponera att de lågavlönade plötsligt får vad som väl kan motsvara trettio-femtioprocentiga löneökningar.
Konsumtionen skulle naturligtvis öka, kanske till galopperande nivåer, vilket skulle driva på inflationen, och följdaktligen också räntan.
Jag tror att plattskatt kan vara ett bättre system än det vi har nu, och invändningen om minskade skatteinkomster skulle ju modereras av minskade utgifter eftersom så många skulle kunna lämna bidragsberoendet då.
Däremot tror jag att transitionen till ett plattskattesystem medför sådana faror för ekonomin att jag vill veta betydligt mera innan jag sätter ner foten i det ena eller andra lägret.
Däremot motsätter jag mig förstås tanken på att det inte skulle vara centerpartistiskt med platt skatt, och allt det där andra tramset.
Har man ett grundavdrag på 100.000 kr så är det ju inte platt skatt längre utan progressiv skatt. Dvs, ju mer du tjänar, desto större andel av din inkomst betalar du i skatt. Däremot kan man ju tala om plattare skatt.
Problemet med platt skatt är att de som betalar procentuellt högre skatt ocksÃ¥ använder större del av samhällets resurser. Med en platt skatt skulle sÃ¥lunda de med lägst inkomster subventionera de med högst inkomster. Där är alliansens “rättvisa” i ett nötskal!
Problemet med platt skatt är att de som betalar procentuellt högre skatt också använder större del av samhällets resurser.
Johan Lim, så är inte alls med nödvändighet fallet (inte för mig till exempel), och det skulle vara intressant att höra varpå du grundar detta svepande påstående.
Men om du verkligen tycker detta ovan är en orättvisa så är lösningen enkel: avgifter istället för skatter. En rak betalning för sjukvård, t.ex., betyder att de som använder resursen också betalar helt rättvist för användandet.
Johan Lim, en sak till: nej, de med lägst inkomster subventionerar inte höginkomsttagarna. Med bibehÃ¥llet skatteuttag och införande av platt skatt sÃ¥ subventionerar “normalt” sett medelinkomsttagana bÃ¥de lÃ¥g- och höginkomsttagare.
Björn, man har övergÃ¥tt frÃ¥n ett konventionellt progressivt system till platt skatt i t.ex. Estland (och ett halvdussin andra länder i östeuropa) sÃ¥ erfarenheter saknas inte. Och sedan skär detta prat om oansvariga undersÃ¥tar som sätter ruljangs pÃ¥ pengarna som vÃ¥ra oh sÃ¥ plikttrogna byrÃ¥krater hade förvaltat sÃ¥ väl, i mina öron … Men naturligtvis fÃ¥r man införa sÃ¥dana reformer med viss reson.
Jag tror dock också att ett enkelt system är en nog så bra poäng. Alla dessa komplexa genombyråkratiska millimeterrättvisor ger inte nödvändigtvis ett bättre utfall. Faktum är att det är enklare att räkna upp misslyckanden än success stories så här på rak arm.
Höginkomsttagarna subventionerar låginkomsttagarna. Finansdepartementets långtidsutredning gjorde en undersökning för några år sedan som jag kommenterat här: http://danne-nordling.blogspot.....-till.html
Platt skatt är inte främst en teknisk fråga utan en moralfilosofisk rättvisefråga. Är det etiskt rätt att ta ifrån vissa en del av deras inkomster för att ge pengarna till andra? Varför kallar många detta för rättvisa? Och varför kan ingen motivera detta närmare?
/DNg
(Oklart ifall denna kommentar dök upp: allt som visades var en blank sida.)
Danne, i mitt tycke är det inte med automatik rättvist att omfördela från rikare till fattigare. Principiellt är det endast rättvist om rikedomen tillkommit orättfärdigt, i synnerhet på samhällets bekostnad till sådan grad att skadan mot enskilda inte kan bedömas. (Om det gäller enskilda som berövats egendom så bör omfördelningen snarast skötas genom rättsväsendet.) Hur man avgör ifall sådan samhällelig skada åsamkats lämnar jag därhän.
En rättvisare ordning skulle antagligen vara inte bara platt utan till och med regressiv: att alla medborgare betalar samma andel till gemensamma ändamål, enligt samma principer som medlemskap i en förening eller att teckna en försäkring. Varför rättvis? Därför att den behandlar alla deltagare lika. (Gör tankeexperimentet, käre läsare, att kostnaden för din bilförsäkring baserades på din inkomst. Skulle det verka rättvist?)
Som läsaren kanske förstår så lär inte detta införas i någon hast. Det beror på att uttagandet av skatt inte grundar sig på något principiellt rättvisetänkande.