En spik i partismens kista
De två sundbybergsmoderaterna som byter till socialdemokraterna (DN, SvD, Brännunkt) och därmed skiftar majoriteten i kommunen har väckt starka känslor (SvD, knuff).
Förvisso är det naturligt; de väljare som röstade pÃ¥ moderaterna gjorde det av övertygelse om att de ville ha en annan majoritet i kommunen. PÃ¥ sÃ¥ sätt sviker de tvÃ¥ det förtroende de har fÃ¥tt av väljarna. Och, om jag varit aktiv i moderaterna, hade jag ocksÃ¥ varit rejält förbannad pÃ¥ “sveket”.
Men frågan förtjänar att diskuteras djupare än så. Varje gång någon byter parti eller går mot sitt parti i en viktig fråga skapar det krigsrubriker i svenska tidningar. Den som inte följer partiledningen, nationellt eller lokalt, blir en svikare eller, i värsta fall, en förrädare mot det egna partiet. Det blev tydligt, inte minst genom diskussionerna om FRA-lagen under våren.
Ändå blir det vanligare. Delvis, men inte bara, som en följd av personvalsreformen, så agerar valda ledamöter i olika församlingar mer självständigt. Men det drivs också fram av en ökad invidualisering i stort; politiken följer naturligtvis samhällsutvecklingen i övrigt och idag är få ledamöter, vare sig i kommuner, landsting eller riksdag, nöjda med att agera röstboskap åt sina ledningar.
Från etablerat politiskt håll motarbetas det frenetiskt. De borgerliga partierna är visserligen för personvalsreformen, men är fortfarande skeptiska till att acceptera dess följder; att ledamöter faktiskt blir mer självständiga och att de upplever sig ha sitt mandat från väljarna, inte från partiorganisationerna. Socialdemokraterna är mer kortfattat mot personvalet som idé (även om de accepterar det begränsade personvalsinslag som vi har i Sverige)1.
Frågan är dock om det går att bromsa; många politiska ledare talar om välutbildade, kunniga och engagerade medborgare. Om det talet stämmer, så smittar det naturligtvis av sig på vilka som sitter i beslutande församlingar. De två moderaternas byte blir i så fall ytterligare en bekräftelse på ledamöters självständighet från sina ledningar, snarare än ett förrädiskt svek.
Nu är det naturligtvis inte sÃ¥ idag; den svenska demokratin bygger pÃ¥ ett starkt partiväsende och de tvÃ¥ moderaterna valdes för att driva moderat politik, inte pÃ¥ egna meriter. Men frÃ¥gan är hur vi ska reagera pÃ¥ deras beslut - ska vi fördöma det, och därmed värna en Ã¥ldrande partism, som allt färre medborgare känner igen sig i, eller ska vi acceptera att politiken, liksom samhället mÃ¥ste förändras. I sÃ¥ fall bör vi diskutera hur ett äkta personval kan fostra ansvarsfulla politiker som, istället för att “svika” partiet efter valet, tvingas redovisa, och fÃ¥ mandat, för sin politik dessförinnan.
Läs intressanta inlägg om: politik, moderaterna, sundbyberg, personval, partism
- Därför är det inte bara de två partibytarna som bör ställas till svars, utan även socialdemokraterna i kommunen, som bygger sitt stöd på ett agerande som de i grunden avvisar, nämligen självständighet från partiorganisationerna. [↩]
Liknande inlägg
[...] vad betyder allt detta? Att personvalen är dåliga? Att partiväsendet är döende? Att den egna övertygelsen är viktigare än folkviljan? Spekulationerna är förstås igång och går på [...]
Personvalslinjen är ok, tycker jag så länge rösten tillfaller partiet. All logik säger att röstetalet bygger på det antal röster som tillfallit partierna, och därför ska den partipolitiska fördelningen stå fast även om någon enskild politiker väljer att byta partitillhörighet. Fallet Sumpan är en skam för den lokala demokratin. Det hade varit enkelt att acceptera om två moderater röstat på s-linjen, men att de plötligt har makt att förändra den politska kartan är obegripligt.