Alliansmanifest om EU illustrerar sprickor till vänster
Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren vill ha ett gemensamt Alliansmanifest inför valen till Europaparlamentet 2009 (SvD). Förslaget möts med varierande grad av skepsis från de övriga partierna i Alliansen, där Centerpartiets Anders Flanking är mest positiv och hellre vill se möjligheterna än svårigheterna.
Visst finns det komplikationer, som olika syn på euron och det faktum att partierna tillhör olika partigrupper. Moderaternas Per Schlingmann lyfter också fram att man inte röstar om en regering, dvs att Allianspartierna inte söker ett gemensamt mandat i Europaparlamentet.
Det är sant, men det betyder inte att ett Alliansmanifest är onödigt. Både Schlingmann och folkpartiets Erik Ullenhag vet mycket väl att det ständigt i parlamentet sker samarbete över de olika politiska gruppernas gränser. Parlamentet är en ormgrop av permanenta och tillfälliga allianser. Parlamentet går inte att reducera till en enkel fråga om höger-vänster (och allra minst om man villl reducera den till den svenska politiska skalan). Utöver ideologiska frågor, finns det (minst) en nationell dimension och en kulturell/religiös dimension.
Den nationella dimensionen syns t.ex. tydligt i miljöfrågor och (än mer) ifråga om synen på lätta droger. Stamcellsforskning och kvinnors rättigheter har varit tydliga exempel på den kulturella/religiösa dimensionen, som då varit starkare än både nationella och politiskt ideologiska hänsyn för parlamentarikerna. Det fanns liberaler som röstade mot stamcellsforskning och konservativa som arbetade hårt för en starkare kemikalielagstiftning.
Att Allianspartierna tillhör två olika partigrupper i parlamentet behöver således inte innebära ett oöverstigligt hinder och det pågår redan idag ett löst organiserat samarbete mellan de fyra partierna i parlamentet. Om man insisterar på att detta skulle vara det avgörande argumentet mot ett Alliansmanifest, så letar man efter svepskäl.
Av samma skäl är det inte särskilt problematiskt att de fyra partierna gett olika besked i en del frågor (i synnerhet om Euron, där det svenska medlemskapet inte är en fråga för parlamentet). Europaparlamentariker röstar ständigt efter egen övertygelse, med eller mot sina partigrupper.
Den verkliga styrkan i ett Alliansmanifest kanske inte skulle vara den nyskapande politik man skulle kunna visa upp; förmodligen är utrymmet för detta begränsat. Men det skulle åter rikta uppmärksamheten mot oenigheten på vänsterkanten. Samtidigt som Alliansen skriver på ett gemensamt program för sin politik i Europa, så är vänsteroppositionen splittrad mellan EU-positiva socialdemokrater och de två anti-eu partierna de ska samarbeta med. Det är den verkliga styrkan och borde, med tanke på opinionsläget, tilltala alla Alliansens partisekreterare, praktiska svårigheter till trots.
Läs intressanta inlägg om: politik, eu, europaparlamentet, alliansen
Etiketter: alliansen, Centerpartiet, europaparlamentet, Folkpartiet, ideologi, Kristdemokraterna, miljö, Moderaterna, oppositionen, val, vänsterLiknande inlägg
