Är sjukskrivningen en personlig bekräftelse?
Debatten om socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar fortsätter. PÃ¥ DN Debatt skriver läkaren Jörgen Herlofson om att de nya reglerna är “antihumanistiska” och pÃ¥ SvD Brännpunkt skriver författaren Johanna Nilsson, med utgÃ¥ngspunkt i sin egen utbrändhet, om att förslaget är “uselt och kortsiktigt”.
Reaktionerna är lite märkliga; sjukskrivning framställs inte i någon artikel som en fungerande behandling för utbrändhet. Istället blir det en bekräftelse på sjukdomstillståndet (ungefär som att den som är sjukskriven minsann inte är inbillningssjuk). Men Socialstyrelsen har faktiskt inte sagt något annat. Projektledaren Jan Larsson framhöll i intervjuer just att sjukskrivning sällan är en lämplig behandling, vilket inte är samma sak som att säga att det inte behövs någon behandling. En liknande uppfattning har professorn i folkhälsovetenskap Marcello Ferrada-Noli hävdat flera gånger tidigare, t.ex. i en intervju 2002, då han ifrågasatte den populära uppfattningen att stress i arbetslivet orsakar högre sjukskrivningar.
Det råder ingen tvekan om att de som sjukskrivs för utbrändhet mår dåligt. Men mår de verkligen bättre av långa sjukskrivningar (i genomsnitt 119 dagar för utbrändhet och 341 dagar för depression) och därmed tappa kontakten med arbetslivet, med arbetskamraterna och den självkänsla som kommer av att klara sig själv? Visst behövs ibland sjukskrivningar, men det måste vara på grund av att det gör nytta, inte bara användas som en enkel utväg för behandlande läkare och som en personlig bekräftelse på verklig sjukdom hos patienten.
Läs intressanta inlägg om: politik, sjukskrivningar, socialstyrelsen, utbrändhet
Inga etiketter.Liknande inlägg
Tack for en mycket bra iakttagelse som tycks ha gatt bredare media sparlost forbi. Som utlandssvensk slas jag av vilket tamligen renodlat svenskt fenomen utbrandheten tycks vara. Beror det pa (framst) kvinnors dubbelarbete, nagon sorts luthersk duktighetsnoja i kombination med “keeping up with the Joneses” (och varfor drabbar det da inte amerikaner?) eller sitter folk helt enkelt och kanner efter for mycket?
Som jag ser det så mår de bättre än att fortsätta med vad som nu skapar stressen som får dem att må dåligt men naturligtvis är det viktigaste adekvat medicinsk hjälp.
Jag instämmer helt i Henrik Sjöholms vettiga blogg och Anders kommentarer. Har själv en gÃ¥ng haft utbrändhetssymptom och det som höll mig uppe var att jag definitivt inte blev sjukskriven, utan kunde fortsätta gÃ¥ till jobbet. Att behöva bli sjukskriven kände jag den största skräck inför. Behandla människor som känner sig nedgÃ¥gna, utbrända, trötta eller vad det nu skall kallas. Se till att de kan fortsätta pÃ¥ jobbet (inom rimliga gränser, självklart skall inte en pilot som drabbas av panikÃ¥ngest flyga flygplan), sätt in medicin, gÃ¥ pÃ¥ yoga, akupunktur mm som friskvÃ¥rden pÃ¥ jobbet kan erbjuda. Jag skulle ocksÃ¥ i debatten välkomna just hur siffror och statistik ser ut i andra industriländer. Precis som Anders arbetar jag ofta utomlands och där har jag aldrig stött pÃ¥ utbrändhet. SÃ¥ det förefaller i högsta grad vara ett svenskt (skandinaviskt?) problem. Debatten hamnar snett eftersom “företrädarna” för den gamla skolan (Lars Ohly, Johanna m fl.) istället för att lyssna, läsa och se nyanserna i rekommendationerna, alla över en kam drar slutsatsen att nu skall ingen människa längre sjukskrivas. Sjukskrivning och i förlängningen förtidspensionering är en klass och könsfrÃ¥ga, de som drabba(t)s absolut värst är lÃ¥gutbildade kvinnor (de med liten talan och möjlighet att själva ställa krav pÃ¥ läkare, arbetsgivare, politiker etc). Vore en nÃ¥d att stilla bedja om om dessa kategorier äntligen togs pÃ¥ allvar och inte behövde behandlas som viljelösa offer för vilka Lars Ohly och andra välmenande politiker/personer för talan. Upp till kamp emot omotiverade sjukskrivningar och förtidspensioneringar!
LS
Jag tvivlar starkt pa att det är ett renodlat svenskt problem.
Bor i Tyskland. Jobbar sedan 2 ar pa nuvarande jobb och fick först för ett par manader sedan reda pa att en av mina närmaste kollegor för tio ar sedan gick in i väggen med lang sjukskrivning som följd. Kanske är det bara sa att det pratas öppet om det i Sverige?
Om man till och fran jobbar utomlands, är det kanske sa att man inte träffar pa dem som är sjukskrivna pga utmattning, eftersom de är sjukskrivna?
Hade inte jag blivit sjukskriven OCH fått behandling, vet jag inte var jag hade varit idag. Frisk hade jag inte varit!
Och självkänslan du skriver om, hittar jag inte pÃ¥ jobbet… den hittar jag inom mig själv. Jag vet…. för nu efter sjukskrivning med behandling och tid för eftertanke har jag tagit en helt ny väg i livet. MIN väg!
Utan sjukskrivningstiden, hade jag nog ganska snart ramlat tillbaka till samma gamla duktiga och odödliga kvinna, som ville bli älskad av alla och klarade allt på egen hand.
Det råder ingen tvekan om att de som sjukskrivs för utbrändhet mår dåligt. Men mår de verkligen bättre av långa sjukskrivningar (i genomsnitt 119 dagar för utbrändhet och 341 dagar för depression) och därmed tappa kontakten med arbetslivet, med arbetskamraterna och den självkänsla som kommer av att klara sig själv?
Nej, men frÃ¥n 119 dagar till 0 dagar är steget lÃ¥ngt. Det är väl ingen som har sagt annat än att behandling behövs. Nu handlar det om att sjukskrivningen i initialstadiet helst inte skall förekomma alls. Det är väl DET som folk reagerar pÃ¥. Jag har inte läst av nÃ¥gon att de anser att sjukskrivning i sig själv och ensamt leder till förbättring. Men att den är nödvändig … i hur lÃ¥ng tid är svÃ¥rt att förutbestämma rent generellt.
Nu har dock socialstyrelsen backat och vi fÃ¥r se om det blir mer nyanserade riktlinjer…
Det är mycket möjligt att det finns personer som mår bättre av att bli sjukskrivna. I så fall bör det naturligtvis ske.
Vad jag reagerar på i diskussionen är användningen av sjukskrivning som en symbol, där själva sjukskrivningen blir en bekräftelse på det upplevda sjukdomstillståndet.
För många kanske lösningen är att byta jobb, byta arbetsuppgifter eller att göra något åt sin enskilda situation. Stressymptom går knappast att reducera endast till arbetet, även om de är mest uttalade där.
Den kontroversielle professor Ferrada-Noli är mer krass (läs t.ex. pÃ¥ hans blogg) när han kallar “utbrändhet” för “en pÃ¥hittad diagnos”. Men inte heller detta innebär att han förnekar symptomen, men att man kanske ska leta efter förklaringarna annorstädes.
Om problemet är komplext och, i stor utsträckning, går att finna i livsstilsproblem som inte är direkt relaterade till arbetet, så är det långt ifrån säkert att sjukskrivningar löser det. Därför är det väl bra att socialstyrelsen nu kräver att det görs verkliga bedömningar och att sjukskrivningar inte sker av slentrian när läkaren inte riktigt vet vad han ska göra åt problemet.
För många kanske lösningen är att byta jobb, byta arbetsuppgifter eller att göra något åt sin enskilda situation. Stressymptom går knappast att reducera endast till arbetet, även om de är mest uttalade där.
Absolut, men knappast under akutfasen … Det skulle vara ytterligare en stressfaktor som inte förbättrar utan snarare förvärrar … Dom som tror att det är möjligt att förändra nÃ¥got dÃ¥, är nog inte riktigt pÃ¥ det klara med allvaret i det här tillstÃ¥ndet/sjukdomen…
Handar inte denna debatt om att media, med SR Ekot i spetsen, har skapat en nyhet som aldrig har funnits. Jag förstår att saker och ting inte kan nyanseras fullt ut i en 3-min ekosändning, men någon gräns på dumheterna måste det väl ändå finnas?
Samma sak idag när man pÃ¥stÃ¥r att socialstyrelsen “backar” för att man säger att det behövs förklaras bättre vad som verkligen avses. Herregud!
Det värsta är väl att det inte finns några kvalitetsmedia i Sverige som vågar välja en egen vinkel när t.ex. Ekot gått ut hårt som i detta fall? Istället hänger alla på och när felaktigheten har upprepats tillräckligt många gånger så anser samma media tydligen att Socialstyrelsen backar när man vidhåller sin ursprungliga position. En lögn blir tydligen sann ju oftare den upprepas?
Visst, Socialstyrelsen borde ha vetat att det är sÃ¥här som media fungerar, särskilt i sommartorkan, och anpassat sitt budskap därefter. Men samtidigt är det sorgligt att jakten pÃ¥ den myndighetskritiska vinkeln (som dessutom kan skrämma upp nÃ¥gra “offer”) är sÃ¥ stark att man skiter i det som stÃ¥r svart pÃ¥ vitt.
Det ligger en hel del i medieaspekten. Men det är ändå uppenbarligen en förändring på gång, även om man bara läser citaten i olika medier. Även med nyanseringar tycker jag det är intressant att ställa frågan varför sjukskrivningen intar en så central roll i tänkandet kring behandling av utbrändhet (även idag dominerar den DN Debatt).
Det finns ytterligare en strukturell skillnad mellan Sverige och manga andra lander: en generellt stel arbetsmarknad dar arbetsgivare ar ovilliga att anstalla (da det ar svart att avskeda) och dar arbetstagare ar ovilliga att byta jobb (da de tappar sin plats i LAS-turordningen). Resultatet blir att manga blir kvar for lange pa jobb dar de inte trivs - de vagar inte byta och det finns fa andra potentiella jobb eftersom arbetsgivarna inte vagar anstalla - och otrivsel pa jobbet ar en mycket viktig faktor bakom stress och depression.
Manniskor som ar nojda med sin livssituation brukar kunna hantera de tornar vi alla rakar utfor da och da ganska bra. De som daremot redan ar stressade och deprimerade tenderar att kanna av motgangar mer an andra och en torn kan bli det som far bagaren att rinna over.