Hade konservatismen rätt?
Elise Claeson skriver i en kolumn i SvD om ett favoritämne; familjepolitiken. Bortsett från sedvanliga slängar som förminskar ensamstående föräldrar, särbor och homosexuella, därför att de, implicit, görs till ansvariga för alla sociala problem1, hängde jag särskilt upp mig på en formulering:
Men konservatismen fick rätt om människans natur. Socialismen, liberalismen och feminismen hade fel.
Hoppsan! Claeson anser sig tydligen ha bevisat något som gått mig och andra liberaler förbi; att de flesta svenska hemlösa kommer från spruckna hem omintetgör tydligen ett par hundra års liberal idéutveckling.
Men vad är det då hon säger? Den konservativa människosynen har genom tiderna använts för att motivera en hel del otäcka idéer, som graderad rösträtt, att gifta kvinnor var omyndiga, nej till kvinnlig rösträtt, särskilda (lägre) kvinnolöner och så vidare. Allt grundat i den (värde)konservativa grunduppfattningen att familjen är en organisk enhet, där män och kvinnor har olika roller.
Om exemplet är grovt, kan man se pÃ¥ vad moderna konservativa förfäktar, t.ex. i USA, även det grundat i synsättet att staten ska fostra goda medborgare: censur av Internet, motstÃ¥nd mot sexualundervisning, förbud mot homosexuella äktenskap, försök att förbjuda aborter och begränsning av “olämplig” litteratur i skolan (inklusive en hel del klassiker).
Visst finns det problem i det svenska samhället, där många problem relaterar till dysfunktionella familjer och bristande vuxet ansvarstagande. Men de bristerna kan precis lika gärna finnas i traditionella kärnfamiljer som i andra typer av familjebildningar. I stor utsträckning går det att förklara med en egenhet konservativa delar med socialister; nämligen individens underordnande under kollektivet, vilket knappast fostrar ansvarstagande. Sett historiskt är det utan tvekan en lycka att konservativa ständigt misslyckats i sina föresatser.
Helt klart får Claeson och andra argumentera för konservativa värderingar som grund för samhällsbygget, men som Alliansväljare har jag svårt att instämma i att bristen på konservatism betyder att Alliansen gått vilse. Snarare är det ett belägg för att man faktiskt återspeglar det stora flertalet alliansväljare, som inte alls vill ha det samhälle Claesons konservatism i förlängningen leder till. Jag vill det åtminstone inte.
Läs intressanta inlägg om: politik, elise claeson, konservatism, liberalism, familjepolitik
- Svensson, som visserligen står långt till vänster, skriver en bra sågning av den konservativa biologism som framskymtar i hennes text [↩]
Liknande inlägg
Varför blir en del så upprörda när någon vågar försvara familjen. Det behövs bara lite sunt förnuft för att se och inse att tryggaste uppväxtmiljön för barnen är en trygg familj.
Varför missgynnas de som vill stanna något år hemma och ta hand om sina barn . Varför är det så hemskt med ett vårdnadsbidrag på 3-4 -5000 per månad när man samtidigt subventionerar dagisplatser med mycket högre belopp?
Gösta Erik
Jag är i och för sig ingen varm anhängare av vårdnadsbidrag. Men egentligen är det inte förslaget som sådant jag vill argumentera mot; det är Claesons sätt att argumentera för det jag har svårt för. Konservatism blir inte bättre bara för att den kläs i snälla förslag.
För egen del tycker jag liberalism och ansvarstagande går hand i hand. Det moderna välfärdssamhället ger oss dock mindre och mindre att ta ansvar för. (På gott och ont; det verkar finnas en resonabelt stor delbefolkning som helt enkelt inte vill ta något sådant ansvar.)
Detta med värderingar är en intressant och aningen obekväm fråga. Intressant eftersom man ofta vill ha några principer att leva efter och eftersom goda principer kan kort sagt ge ett bättre liv; och obekväm eftersom det känns lite förmätet att verkligen uttala dem. (Och ofta blir sådana listor decimerade av enkelspårig vulgärrelativism.)
I dagens samhälle verkar finnas två huvudkällor: religioner med sina välkonserverade värderingar och den mer outtalade akademisk-motiverade counterculture där man får tycka lite vad man vill så länge det är politiskt korrekt. De mer klassiska borgerliga (eller viktorianska om man så vill) värderingarna verkar ha kommit bort: sparsamhet, hårt arbete, självdisciplin, hjälpsamhet, långsiktighet och, ja, ansvarstagande.
Notera till exempel hur många av dessa borgerliga dygder som har satts ur spel av välfärdsstaten för övrigt; de kanske därmed är onödiga? För egen del tror jag tyvärr att dessa gammelmodigheter krävs för att få fullgoda medborgare snarare än klienter, det vill säga för att ha en fullgod demokrati. (Det finns andra synsätt än detta; ett något bisarrt exempel är den auktoritära liberalism(!) som förespråkas av vissa med resonemanget att medborgarna är psykologiskt oförmögna att handla för sitt eget bästa och därför måste styras i rätt riktning med olika tvångsmedel. Det känns mer än en aning nedlåtande.)
PS. Vad gäller teknikaliteterna så är väl en dagisplats idag enormt dyr, typ 70 000 kr per barn och år vad jag kan minnas, alla subventioner inkluderade. Låt oss lägga det orättvisa att barnlösa tvingas sponsra andras reproduktion åt sidan, men nog borde hemmavarande föräldrar få dra av motsvarande belopp (och subventioneras på samma sätt)? Lex Pysslingen och så vidare.
Elise Claeson kör på i gamla stockkonservativa hjulspår som grundar sig i att män ska leka Gunwald Larsson och kvinnor ska baka bröd och torka snoriga ungar för det är vi födda till och om man råkar ha andra intressen så har man fel någonstans i hjärnan.
Ett vårdnadsbidrag gynnar de med höga inkomster, därför är det orättvist. Ingen familj med normala inkomster kan leva på den ersättningen. Ett vårdnadsbidrag är också ojämställt då det är kvinnor som kommer att vara hemma med barnen och männen vara på jobbet och således borta från barnen.
Sen måste såklart alla, även barnlösa, vara med och betala för barnomsorgen i Sverige. För utan en bra barnomsorg skulle nativiteten sjunka och vem ska då torka alla barnlösa i röven när de ligger på hemmet som gamla. Alla gynnas av att det föds skattebetalare och arbetskraft.
Sen måste såklart alla, även barnlösa, vara med och betala för barnomsorgen i Sverige. För utan en bra barnomsorg skulle nativiteten sjunka och vem ska då torka alla barnlösa i röven när de ligger på hemmet som gamla.
VÃ¥gar jag svara “invandrare” pÃ¥ den frÃ¥gan?
Fast jag kan inte riktigt se ett seriöst samband mellan barnomsorgen och äldrevÃ¥rden — det är en sÃ¥n där vacker slogan som löses upp som luft när man skärskÃ¥dar den. En optisk villa i välfärdsöknen. Du betalar ju för bÃ¥da, och är inte heller garanterad att barnet sedan kommer att torka din röv, som du sÃ¥ vackert formulerar det, när 20-40 Ã¥r förflutit. (Barnet kommer sannolikt att kräva lön för att göra detta dessutom, vilket ter sig ganska ogint när jag tänker pÃ¥ saken.) SÃ¥ … jag hade egentligen föredragit att köpa stjärttorkning vid behov i framtiden, men eftersom du insisterar: kan jag fÃ¥ det löftet skriftligt, tack? Inte av dig, av de barn som är utsedda att torka just min stjärt. Jag är redo att kräva skadestÃ¥nd naturligtvis.
(I ett liberalare samhälle hade vi kanske kunnat hantera sådant på en mer frivillig eller affärsmässig basis, men om föräldrarna här i landet föredrar att teckna bort sina barn så kanske de ska få hållas.)
Visst, det vore ju toppen om vi bara betalade skatt för det vi faktiskt använder oss av bland det offenligt finansierade. Jag för min del har ingen lust att vara med och betala några vägar i Norrland för jag åker ju aldrig där. Jag skulle också gärna slippa vara med och betala det presstöd som SvD erhåller varje år. Men det funkar ju inte riktigt så Tom. Och om du inte begriper att din välfärd nu och i framtiden är avhängig att jag och andra skaffar barn som växer upp till skattebetalare så är det ju inte bara märkligt naivt utan rent av obegåvat.
Dagens föräldrar är mer jämställda än personalen i förskolan, då fler pappor väljer vårdnadsbidrag per barn än manlig personal i förskolan per barn. Det är mer än 10% fler pappor per barn med vårdnadsbidrag än manliga vårdare per barn i förskolan.
Man skulle utifrån detta kunna argumentera för att vårdnadsbidraget är mer jämställt, varmed förskolan därmed är dåligt för jämställdheten, då ersättningen är så usel (lägre än alla andra yrkesgrupper). Men stopp och belägg!!! Vad det är för fel på att ta hand om barn. Är inte detta jobb lika värdefullt oavsett könet eller ursprunget på den som vårdar barnet. Det är inte konstigt att dagbarnvårdare idag är mer långtidssjuksskrivna än någon annan yrkesgrupp.
Här kommer ett litet räkne-exempel. I Sverige har vi sedan länge infört statlig vårdnadsersättning, eller så kallade lägstanivå dagar. Ersättningen för detta statliga vårdnadsbidrag är lika låg som det kommunala, med skillnaden att det är lite kortare än det kommunala. Totalt använder tio procent män detta vårdnadsbidrag (Ju äldre barnen är ju högre är andelen män). De tar hand om 1,1 barn vardera. I förskolan finns det mindre än två procent manlig personal som tar hand om 5 barn vardera. (10% * 1,1) / (2% * 5) = 10% fler pappor per barn än personal per barn. Kontrollera gärna siffrorna med försäkringskassan och skolverket.
För de försök som hittills gjorts med kommunala vårdnadsbidrag är det mer än 10% pappor som deltar, varmed vårdnadsbidraget blir än mer jämställt i förhållande till förskolan.
Eftersom det är lika betydelsefullt att ta hand om barn som vilket annat jobb som helst, tycker jag inte att vi skall bry oss om att varken skylla på förskolans eller föräldrars självbestämmande som orsak till ojämställdhet. Barnen är tvärtom lösningen till ökad jämställdhet. Alla föräldrar skall ha rätt att ta hand om sina barn såsom de önskar!!!! Ge föräldrar rätt att med eget bestämmande skapa jämställdhet mellan varandra.
De som satsar sin tid på barnen skaffar också fler barn än den som ägnar sig åt annat. Vårdnadsersättning liksom förskola är sådan tid, varmed båda gynnar nativiteten. Fast i förskolan skaffas det ju inga barn förstås.
Oh nej, jag är obegåvad! Och naiv! Och nu kommer säkert min stjärt ej att torkas på ålderns höst heller, som straff. Ack, tänk om jag bara hade förstått skattefinansieringens nirvana.