Hade konservatismen rätt?

Elise Claeson skriver i en kolumn i SvD om ett favoritämne; familjepolitiken. Bortsett frÃ¥n sedvanliga slängar som förminskar ensamstÃ¥ende föräldrar, särbor och homosexuella, därför att de, implicit, görs till ansvariga för alla sociala problem1, hängde jag särskilt upp mig pÃ¥ en formulering: 

Men konservatismen fick rätt om människans natur. Socialismen, liberalismen och feminismen hade fel. 

Hoppsan! Claeson anser sig tydligen ha bevisat något som gått mig och andra liberaler förbi; att de flesta svenska hemlösa kommer från spruckna hem omintetgör tydligen ett par hundra års liberal idéutveckling.

Men vad är det då hon säger? Den konservativa människosynen har genom tiderna använts för att motivera en hel del otäcka idéer, som graderad rösträtt, att gifta kvinnor var omyndiga, nej till kvinnlig rösträtt, särskilda (lägre) kvinnolöner och så vidare. Allt grundat i den (värde)konservativa grunduppfattningen att familjen är en organisk enhet, där män och kvinnor har olika roller.

Om exemplet är grovt, kan man se pÃ¥ vad moderna konservativa förfäktar, t.ex. i , även det grundat i synsättet att staten ska fostra goda medborgare: censur av Internet, motstÃ¥nd mot sexualundervisning, förbud mot homosexuella äktenskap, försök att förbjuda aborter och begränsning av “olämplig” litteratur i skolan (inklusive en hel del klassiker).

Visst finns det problem i det svenska samhället, där många problem relaterar till dysfunktionella familjer och bristande vuxet ansvarstagande. Men de bristerna kan precis lika gärna finnas i traditionella kärnfamiljer som i andra typer av familjebildningar. I stor utsträckning går det att förklara med en egenhet konservativa delar med socialister; nämligen individens underordnande under kollektivet, vilket knappast fostrar ansvarstagande. Sett historiskt är det utan tvekan en lycka att konservativa ständigt misslyckats i sina föresatser.

Helt klart får Claeson och andra argumentera för konservativa värderingar som grund för samhällsbygget, men som Alliansväljare har jag svårt att instämma i att bristen på betyder att gått vilse. Snarare är det ett belägg för att man faktiskt återspeglar det stora flertalet alliansväljare, som inte alls vill ha det samhälle Claesons i förlängningen leder till. Jag vill det åtminstone inte.

Läs intressanta inlägg om: , , , ,

  1. Svensson, som visserligen står långt till , skriver en bra sågning av den konservativa biologism som framskymtar i hennes text [↩]

Technorati Tags: , , , , , ,

Etiketter: alliansen, ansvar, konservatism, liberalism, skola, USA, vänster

Liknande inlägg

9 kommentarer to “Hade konservatismen rätt?”

  1. Varför blir en del sÃ¥ upprörda när nÃ¥gon vÃ¥gar försvara familjen. Det behövs bara lite sunt förnuft  för att se och inse att tryggaste uppväxtmiljön för barnen är en trygg familj.

    Varför missgynnas de som vill stanna något år hemma och ta hand om sina barn . Varför är det så hemskt med ett vårdnadsbidrag på 3-4 -5000 per månad när man samtidigt subventionerar dagisplatser med mycket högre belopp?

    Gösta Erik

  2. Jag är i och för sig ingen varm anhängare av vårdnadsbidrag. Men egentligen är det inte förslaget som sådant jag vill argumentera mot; det är Claesons sätt att argumentera för det jag har svårt för. Konservatism blir inte bättre bara för att den kläs i snälla förslag.

  3. För egen del tycker jag liberalism och ansvarstagande går hand i hand. Det moderna välfärdssamhället ger oss dock mindre och mindre att ta ansvar för. (På gott och ont; det verkar finnas en resonabelt stor delbefolkning som helt enkelt inte vill ta något sådant ansvar.)

    Detta med värderingar är en intressant och aningen obekväm fråga. Intressant eftersom man ofta vill ha några principer att leva efter och eftersom goda principer kan kort sagt ge ett bättre liv; och obekväm eftersom det känns lite förmätet att verkligen uttala dem. (Och ofta blir sådana listor decimerade av enkelspårig vulgärrelativism.)

    I dagens samhälle verkar finnas två huvudkällor: religioner med sina välkonserverade värderingar och den mer outtalade akademisk-motiverade counterculture där man får tycka lite vad man vill så länge det är politiskt korrekt. De mer klassiska borgerliga (eller viktorianska om man så vill) värderingarna verkar ha kommit bort: sparsamhet, hårt arbete, självdisciplin, hjälpsamhet, långsiktighet och, ja, ansvarstagande.

    Notera till exempel hur många av dessa borgerliga dygder som har satts ur spel av välfärdsstaten för övrigt; de kanske därmed är onödiga? För egen del tror jag tyvärr att dessa gammelmodigheter krävs för att få fullgoda medborgare snarare än klienter, det vill säga för att ha en fullgod demokrati. (Det finns andra synsätt än detta; ett något bisarrt exempel är den auktoritära liberalism(!) som förespråkas av vissa med resonemanget att medborgarna är psykologiskt oförmögna att handla för sitt eget bästa och därför måste styras i rätt riktning med olika tvångsmedel. Det känns mer än en aning nedlåtande.)

  4. PS. Vad gäller teknikaliteterna så är väl en dagisplats idag enormt dyr, typ 70 000 kr per barn och år vad jag kan minnas, alla subventioner inkluderade. Låt oss lägga det orättvisa att barnlösa tvingas sponsra andras reproduktion åt sidan, men nog borde hemmavarande föräldrar få dra av motsvarande belopp (och subventioneras på samma sätt)? Lex Pysslingen och så vidare.

     

  5. Elise Claeson kör på i gamla stockkonservativa hjulspår som grundar sig i att män ska leka Gunwald Larsson och kvinnor ska baka bröd och torka snoriga ungar för det är vi födda till och om man råkar ha andra intressen så har man fel någonstans i hjärnan.

    Ett vårdnadsbidrag gynnar de med höga inkomster, därför är det orättvist. Ingen familj med normala inkomster kan leva på den ersättningen. Ett vårdnadsbidrag är också ojämställt då det är kvinnor som kommer att vara hemma med barnen och männen vara på jobbet och således borta från barnen.

    Sen måste såklart alla, även barnlösa, vara med och betala för barnomsorgen i Sverige. För utan en bra barnomsorg skulle nativiteten sjunka och vem ska då torka alla barnlösa i röven när de ligger på hemmet som gamla. Alla gynnas av att det föds skattebetalare och arbetskraft.

  6. Sen måste såklart alla, även barnlösa, vara med och betala för barnomsorgen i Sverige. För utan en bra barnomsorg skulle nativiteten sjunka och vem ska då torka alla barnlösa i röven när de ligger på hemmet som gamla.

    VÃ¥gar jag svara “invandrare” pÃ¥ den frÃ¥gan?

    Fast jag kan inte riktigt se ett seriöst samband mellan barnomsorgen och äldrevÃ¥rden — det är en sÃ¥n där vacker slogan som löses upp som luft när man skärskÃ¥dar den. En optisk villa i välfärdsöknen. Du betalar ju för bÃ¥da, och är inte heller garanterad att barnet sedan kommer att torka din röv, som du sÃ¥ vackert formulerar det, när 20-40 Ã¥r förflutit. (Barnet kommer sannolikt att kräva lön för att göra detta dessutom, vilket ter sig ganska ogint när jag tänker pÃ¥ saken.) SÃ¥ … jag hade egentligen föredragit att köpa stjärttorkning vid behov i framtiden, men eftersom du insisterar: kan jag fÃ¥ det löftet skriftligt, tack? Inte av dig, av de barn som är utsedda att torka just min stjärt. Jag är redo att kräva skadestÃ¥nd naturligtvis.

    (I ett liberalare samhälle hade vi kanske kunnat hantera sådant på en mer frivillig eller affärsmässig basis, men om föräldrarna här i landet föredrar att teckna bort sina barn så kanske de ska få hållas.)
     

  7. Visst, det vore ju toppen om vi bara betalade skatt för det vi faktiskt använder oss av bland det offenligt finansierade. Jag för min del har ingen lust att vara med och betala nÃ¥gra vägar i Norrland för jag Ã¥ker ju aldrig där. Jag skulle ocksÃ¥ gärna slippa vara med och betala det presstöd som SvD erhÃ¥ller varje Ã¥r. Men det funkar ju inte riktigt sÃ¥ Tom. Och om du inte begriper att din välfärd nu och i framtiden är avhängig att jag och andra skaffar barn som växer upp till skattebetalare sÃ¥ är det ju inte bara märkligt naivt utan rent av obegÃ¥vat. 

  8. Dagens föräldrar är mer jämställda än personalen i förskolan, dÃ¥ fler pappor väljer vÃ¥rdnadsbidrag per barn än manlig personal i förskolan per barn. Det är mer än 10% fler pappor per barn med vÃ¥rdnadsbidrag Ã¤n manliga vÃ¥rdare per barn i förskolan.

    Man skulle utifrÃ¥n detta kunna argumentera för att vÃ¥rdnadsbidraget är mer jämställt, varmed förskolan därmed är dÃ¥ligt för jämställdheten, dÃ¥ ersättningen är sÃ¥ usel (lägre än alla andra yrkesgrupper). Men stopp och belägg!!! Vad det är för fel pÃ¥ att ta hand om barn. Är inte detta jobb lika värdefullt oavsett könet eller ursprunget pÃ¥ den som vÃ¥rdar barnet. Det är inte konstigt att dagbarnvÃ¥rdare idag är mer lÃ¥ngtidssjuksskrivna än nÃ¥gon annan yrkesgrupp.

    Här kommer ett litet räkne-exempel. I Sverige har vi sedan länge infört statlig vÃ¥rdnadsersättning, eller sÃ¥ kallade lägstanivÃ¥ dagar. Ersättningen för detta statliga vÃ¥rdnadsbidrag är lika lÃ¥g som det kommunala, med skillnaden att det är lite kortare än det kommunala. Totalt använder tio procent män detta vÃ¥rdnadsbidrag (Ju äldre barnen är ju högre är andelen män). De tar hand om 1,1 barn vardera. I förskolan finns det mindre än tvÃ¥ procent manlig personal som tar hand om 5 barn vardera. (10% * 1,1) / (2% * 5)  = 10% fler pappor per barn än personal per barn. Kontrollera gärna siffrorna med försäkringskassan och skolverket.

    För de försök som hittills gjorts med kommunala vÃ¥rdnadsbidrag är det mer än 10% pappor som deltar, varmed vÃ¥rdnadsbidraget blir än mer jämställt i förhÃ¥llande till förskolan.

    Eftersom det är lika betydelsefullt att ta hand om barn som vilket annat jobb som helst, tycker jag inte att vi skall bry oss om att varken skylla pÃ¥ förskolans eller föräldrars självbestämmande som orsak till ojämställdhet. Barnen är tvärtom lösningen till ökad jämställdhet. Alla föräldrar skall ha rätt att ta hand om sina barn sÃ¥som de önskar!!!!  Ge föräldrar rätt att med eget bestämmande skapa jämställdhet mellan varandra.

    De som satsar sin tid pÃ¥ barnen skaffar ocksÃ¥ fler barn än den som Ã¤gnar sig Ã¥t annat. VÃ¥rdnadsersättning liksom förskola Ã¤r sÃ¥dan tid, varmed bÃ¥da gynnar nativiteten. Fast i förskolan skaffas det ju inga barn förstÃ¥s.

  9. Oh nej, jag är obegåvad! Och naiv! Och nu kommer säkert min stjärt ej att torkas på ålderns höst heller, som straff. Ack, tänk om jag bara hade förstått skattefinansieringens nirvana.