Förtroendefrågorna borde väcka till eftertanke både till vänster och höger
Efter att ha smält Westanders mätning av förtroendet för Reinfeldt och Sahlin som statsminister (SvD) och relationen till hur opinionssiffrorna ser ut, har jag landat i två slutsatser för egen del:
- (S) borde vara djupt bekymrade över Sahlins oförmåga att tränga igenom annat än hos de egna kärnväljarna.
- Å andra sidan borde Alliansen bekymras över att det opinionsmässiga tappet inte beror på en “Sahlin-effekt” (sådana brukar vara övergående), utan verkar ha andra orsaker.
Tittar man djupare i mätningen, som publiceras på Westanders hemsida, framgår det klart och tydligt att Reinfeldt har ett massivt förtroendeövertag. Det gäller män och kvinnor (om än i lägre grad), alla åldersgrupper (i varierande utsträckning), privat och offentlig (om än liten) tjänst och hela Sverige (utom Göteborg) söder om Norrland. De enda grupper där Sahlin har ett verkligt övertag är “arbetare” och “arbetslösa”.
Förtroendesiffrorna återspeglar tydligt den uteblivna förnyelsen hos socialdemokraterna och borde vara en varningsklocka inför det fortsatta arbetet; de opinionsmässiga framgångarna efter valet har minskat förändringstrycket och partiets utveckling har stagnerat.
För Alliansens del är det naturligtvis glädjande att man har stort förtroende; bland de egna har 97 % av moderatväljarna störst förtroende för Reinfeldt som statsminister, medan bara 70 % av s-väljarna har det för Sahlin. Samtidigt borde man vara lite eftertänksam; siffrorna antyder just att det inte är partiledareffekter som ligger bakom opinionsläget, utan att det kan vara frågan om en mer varaktig förskjutning av väljarsympatierna.
Det borde leda till ett djupare resonemang om hur man ska förvalta förtroendet för att också omsätta det i politiskt stöd. Johan Ingerö argumenterar just för detta; att överge “folkligheten” för att i stället bygga på lämplighet (vågar man säga “statsmannaskap”?). Å andra sidan är en sådan, mer synlig strategi, inte helt utan risker. Socialdemokraten Johan Sjölander presenterar en annan tolkning; att Reinfeldts osynlighet kanske varit grunden för förtroendet - fackministrarna har fått ta ansvar för många svåra (och impopulära) beslut, medan statsministern hållit sig i bakgrunden.
Läs intressanta inlägg om: politik, socialdemokraterna, moderaterna, opinionsmätningar, förtroende
Etiketter: alliansen, ansvar, Moderaterna, opinionsmätningar, Socialdemokraterna, val, valet, vänsterLiknande inlägg
