Är svenska väljare ointresserade av “value for money”?
Varje år väcker tidningarna intresset för skattefrågor genom att se vilka kommuner som tänker höja eller sänka skatten. Idag publicerar SvD resultatet av en rundringning bland kommunerna i Stockholms län. I sak är väl granskningen inte så uppseendeväckande, möjligen med undantag för upptäckten att även borgerligt styrda kommuner är försiktiga med skattesänkningar.
Det mest intressanta med artikeln, och liknande artiklar, är emellertid vad den inte handlar om; förhållandet mellan skatt och den service kommunerna levererar. Istället inriktas allt intresse på själva skattesatsen. Det gäller även politiska företrädare, oavsett om de återfinns till höger eller vänster.
Även i valrörelser lyser “value for money” med sin frÃ¥nvaro. Den traditionella politiska diskursen, där partier till vänster argumenterar för höga skatter för att finansiera en god välfärd och partier mer till höger argumenterar för lÃ¥ga skatter, antingen av moraliska (äganderättsliga) skäl eller för, som i det senaste valet, det leder till fler jobb, handlar pÃ¥fallande lite om vad vi faktiskt fÃ¥r för skattekronorna. Även med en borgerlig regering har Sverige fortsatt mycket höga skatter i en internationell jämförelse och det borde därmed vara intressant att se vad vi fÃ¥r för pengarna.
Det senaste Ã¥ret har jag sett tvÃ¥ seriösa försök att lyfta frÃ¥gan. Det ena exemplet är Skattebetalarnas rapport om möjligheten att sänka skatten i kommunerna frÃ¥n 2006. De gör där ett experiment vad som skulle hända om alla kommuner hade genomsnittliga kostnader (jämfört med nÃ¥gotsÃ¥när likvärdiga kommuner) för ett antal välfärdstjänster. De för ocksÃ¥ jämförelsen vidare för att se hur skatten kunde sänkas om kommunerna kunde matcha de som är “bäst i klassen”, dvs de 15 bästa kommunerna inom varje sektor. Det är intressant läsning, där slutsatsen är att det finns utrymme att sänka kommunalskatterna med flera kronor i mÃ¥nga kommuner genom högre effektivitet, inte genom lägre ambitioner. Även om man kan diskutera metod och kriterier, sÃ¥ är det värt att frÃ¥ga sig varför den typen av jämförelser inte fÃ¥r större utrymme i den allmänna debatten.
Det andra exemplet är Svenskt Näringslivs granskning av grundskolan som presenterades förra veckan. Med hjälp av ett antal mått illustrerar Handelsn Utredningsinstitut, som gjort granskningen, att det är ett svagt (obefintligt?) samband mellan kostnader och prestationer i skolan. Syftet är inte främst att granska kostnaderna, utan att argumentera för att ökad konkurrens ger bättre resultat.
I andra länder, som Storbritannien, har “Value for money” varit ett nyckelbegrepp i valrörelser och regeringsutövande. Ett exempel är enheten “Value for Money” under utbildningsdepartementet, som har till uppgift att förbättra sättet som skolor använder sina resurser pÃ¥ för att förbättra resultaten. De benchmarkar skolor, presenterar rapporter om “best practices”, dvs goda exempel och arbetar för att redovisningen ska bli bättre sÃ¥ att resultaten kan jämföras. VfM bildades som ett resultat av lagstiftningen om “best value” i kommunerna, som är ett bredare program för att leverera goda resultat.
För väljaren är det kanske trevligt att se att skatten sänks med tio öre de kommande åren. Men vilken väljare blir egentligen klokare av ett sådant besked? Och vilken väljare kan göra ett informerat val så länge högre välfärd ställs mot lägre skatter? När får vi se i stället reportagen om vad vi får för pengarna, kommun för kommun? Sådana reportage skulle verkligen lägga grunden för en mer informerad lokal debatt och till att människor ställer högre krav på de människor man väljer att leda sin kommun.
Läs intressanta inlägg om: politik, ekonomi, kommuner, value for money, effektivitet
Etiketter: ekonomi, handel, kommuner, konkurrens, media, skatt, skatter, skola, utbildning, val, valet, vänsterLiknande inlägg
Ja, svenska väljare är relativt sett ointresserade av value for money. Detta av två skäl.
1) Det svenska skattesystemet är konstruerat för att skapa en falsk känsla av att det är någon annan som betalar merparten av skatten, inte du och dina vänner. Två exempel på detta är dels skatten som är döpt till arbetsgivaravgift/sociala avgifter, dels att arbetsgivaren ansvarar för inbetalningen av preliminärskatt. Svenskar känner helt enkelt inte i den egna plånboken hur mycket pengar de trycker in i systemet.
2) Svenskar har en stark tilltro till staten, vi räknar helt enkelt med att pengarna används väl. Här skiljer vi oss rejält från andra länder. På många håll motsvaras den svenska naiviteten av ett minst lika felaktigt misstroende mot allt vad staten heter. Men vi skulle kanske kunna bli lite mer balanserade ändå?
Tyvärr verkar de flesta ointresserade av vad man får ut för sina skattepengar, utom när man vagt ska gnälla över dåliga skolor, dålig sjukvård, osv. Jag skulle tro många inte vet hur mycket skatt de betalar in, inte hur mycket pensionsmedel de har betalt för, osv osv. Men okunskapen och undergivenheten verkar stor. Kanske statens stora illusionsnummer är att medborgarna typiskt inte använder de offentliga tjänsterna tillräckligt mycket (utom bidragsdelarna) för att kunna opponera sig mot dem?
En relaterad fråga som borde tas upp i sammanhanget: vad är förlusten av att ta ut en skattekrona, s.k. deadweight loss? Bedömningarna hari USA varit från 5-10% till nästan 80% (dvs det kostar i det senare fallet 1.80 kr att ta ut 1 kr i skatt).
Som en klok amerikan sa, alla statens investeringsprojekt måste dömas mot detta. Det är med all säkerhet inte fallet i Sverige. Jag har aldrig hört talas om att man försökt kvantifiera förlusten.