Har partiledares förtroende betydelse för mandatet?
Lagom till att Jan Björklund valts till ny partiledare för Fp presenterar Synovate en mätning av förtroendet för partiledarna (DN, SvD). Egentligen är det inget nytt under solen; nästan alla partiledare får minskat förtroende, vilket är fullt normalt efter ett val, när intresset för politik och partiledare sjunker.
Det är inte heller särskilt förbluffande att alla partiledare har en negativ balans, mellan dem som har och dem som inte har förtroende för partiledarna; de flesta väljarna röstar trots allt på något annat parti och borde ha partiledarsympatierna där. Kanske är det mest intressanta enskilda enskilda resultatet att knappt var fjärde väljare saknar förtroende för alla partiledare. Här har vi det verkliga politikermisstroendet. Dessutom är det förmodligen den grupp som avgör valen; den sista marginalväljaren är den som vet minst om partierna, är minst intresserad och har lägst förtroende. Det utgör en verklig utmaning för de politiska partierna att kommunicera med denna grupp.
Det resultat jag fastnade för handlade emellertid om betydelsen av partiledarskiften. Trots beskrivningen av Björklund som “en raket” i förtroendeligan, sÃ¥ Ã¥tnjuter han fortfarande lägre internt förtroende i Fp än vad Lars Leijonborg gjorde i den senaste mätningen. Tittar vi pÃ¥ förtroendet vid partiledarskiften i alla partier, sÃ¥ ser vi att det dessutom är det normala:
Vid samtliga de senaste partiledarbytena i alla partier har den tillträdande partiledaren haft lägre internt förtroende än den avgående, med två undantag. Eftersom undantagen är Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, som båda leder partier som genomgått stora interna förändringar ligger det nära till hands att reflektera över förtroendets betydelse för mandatet att förändra. Hos både Moderaterna och Centerpartiet fanns en förväntan om en ny kurs och ett nytt ledarskap, medan man kan reflektera över om det varit fallet i övriga partier.
Hos Fp har partiledarfrågan framförallt handlat om kommunikation, hos Kd var skfitet tvunget att ske förr eller senare, men ingen verkade riktigt brinna för ett partiledarskifte och hos Vänsterpartiet tvingades Sahlin Schyman bort efter en skandal för mycket. Mer förbluffande är kanske att Mona Sahlin inte övertrumfade Göran Perssons förtroende bland de egna då hon blev vald, vilket kanske är en tydlig bild av den interna splittring mellan en mängd olika falanger som kunnat anas (Perssons pojkar, fackliga aktivister, förnyare, för att ta tre tydliga grupper). Även om Sahlin generellt får ett ökat förtroende, dras hon fortfarande med stort internt misstroende, vilket hon säkerligen både känner och kan ta del av i mätningar och som begränsar hennes handlingsutrymme som partiledare.
Klart är att förtroendesiffrorna påverkar partiledares uppfattning om både sig själva och om det politiska landskapet, oavsett vad de säger i intervjuer. Och, raket eller ej, så är inte bara Björklunds vilja att förändra Fp begränsad, utan också mandatet. Det var inte misstron mot den politiska kursen som sänkte Leijonborg.
Läs intressanta inlägg om: politik, opinionsmätningar, partiledare, förtroende
Etiketter: Centerpartiet, Fredrik Reinfeldt, Göran Persson, Jan Björklund, kommunikation, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, Moderaterna, Mona Sahlin, opinionsmätningar, val, vänster, VänsterpartietLiknande inlägg
Vänsterpartiet - Sahlin? Schyman menar du väl ändå???
Det gick visst lite snabbt där. Korrigerat. Tackar för påpekandet.