Falska krokodiltårar om Burma
Mitt i all förtvivlan och upprördhet kring det som sker i Burma och omvärldens oförmåga att agera, är det ofrånkomligt att också reagera över hur många som agerar inkonsekvent när de nu kräver handling.
I centrum för kritiken står Kina, för sin orubbliga motvilja mot att agera gentemot Burma. Ensamma blockerar de alla försök till resolutioner och agerande i FN:s säkerhetsråd, med stöd av sin vetorätt. Det står fast vid att det internationella samfundet “inte ska blanda sig i länders interna angelägenheter”, vilket är en omskrivning för att inte kritisera övergrepp mot mänskliga rättigheter eller brist på demokrati i Kina heller.
Faktum är att Kina agerar konsekvent utifrån sin syn på världen. Vad värre är, är att den synen ligger i linje med vad många politiker och opinionsbildare i andra sammanhang vurmar för, nämligen mellanstatlighet, där internationella beslut inte fattas med majoritet, utan med enhällighet. Vanligen handlar det motståndet mot EU, men samma nationalistiskt färgade argument om “suveränitet” som ideologiskt motiv för mellanstatlighet är naturligtvis precis lika giltiga på den globala nivån.
Till saken hör också att EU (som faktiskt kunnat enas ifråga om Burma) spelar en viktig roll som handelspartner till Kina och Ryssland. Hur skulle en mängd enskilda länder i Europa kunna spela den rollen utan Unionen?
Jag har all respekt för allas deltagande protesterna och kommer, efter bästa förmåga, att bidra till dem. Men det sker med en viss bismak när många som protesterar gör det trots att de i andra sammanhang försvarar just mellanstatlighet och vetorätt och därmed bidrar till att legitimera det Kina nu gör.
Läs intressanta inlägg om: politik, burma, mellanstatlighet
Etiketter: försvar, handel, ideologiLiknande inlägg
[...] sig själva och sina partier. Själva inramningen var att alla riksdagspartier var med och kan ställa sig bakom fördömande av förtryck. Som väl är självklart, för [...]
Till att börja med tror jag att du har fel om Kina. Det är inte av principiella skäl Kina stoppar alla försök att införa sanktioner mot Burma: det är av real- och maktpolitiska. Jag förstår att du inte syftar till att legitimera Kinas agerande som bara principsfast (alltså på samma sätt som Peking själv försöker framställa det hela), men det är ju det du gör. Vilket är olyckligt.
För övrigt så vore det intressant att få veta vilken fiende det är du bekämpar. Vilka är det som hävdar att man inte får kritisera diktaturer elller lägga sig i deras inre angelägenheter. Jag vet att det finns en sådan opinion vad gäller väpnande insatser (se exempelvis Irak) men det är väl inte än Kinesisk invasion av Burma folk i Sverige är ute efter. Inte heller en militär invasion från något annat land (om vi undantar muf som vad jag förtått det är inne på en sådan linje, men vi kanske kan lämna dem därhän i utkanten av opinionen där de befinner sig.) Och när det gäller andra typer av aktioner har väl Sverige snarare en tradition av aktioner, se exemelvis Sydafrika.
Vad din skrivning om EU har med saken förstår jag inte heller riktigt. Det är riktigt att EU lyckats enas i sanktioner mot Burma. Och jag antar att du då menar att detta på något sätt skulle vara problematiskt för de mindre eu-entusiastiska delarna av den svenska opinionen. Men jag förstår inte riktigt på vilket sätt. Är inte EU:s utrikespolitik i stort sett “mellanstatlig” (om det nu är det begreppet du vill hänga upp det hela på)?
Vad gäller vetorätten i FN till slut. Vilka är det som försvarar den av principiella skäl? Själv tycker jag visserligen att det är naivt att tro att vetorätten skulle kunna avskaffas helt oproblematiskt, eftersom FN inte är en demokrati utan en samtalsklubb mellan sinsemellan väldigt ojämliga parter. Att exempelvis USA och Kinas röster i detta samanhang väger tyngre än säg Sverige och Norges kan man kanske beklaga men det är nog en realpolitisk verklighet vi får leva med. (Däremot borde den obsoleta post-WWII ordningen moderniseras, men det är lite en annan femma.) Och dessutom är det väl inte vetorätten som sådan utan supermakten Kinas agerande (som ju vore problematiskt oavsett vetorätt) som beklagas. Så även här vore det intressant att veta vilka du kritiserar och varför.
Förlåt för det sena svaret, Johan. Jag har varit i London och haft svårt att hitta tid att leta efter internet-uppkopplingar.
Jag är givetvis medveten om att det är av realpolitiska skäl som Kina konsekvent blockerar inblandning i länders inre angelägenheter. Men faktum är också att de formulerat denna realpolitik i principiella termer (utrikespolitisk realism är för mig också en principiell - om än omoralisk - hållning).
Min hangup är mycket riktigt de svenska partier och debattörer (främst inom V och Mp, men även inom övriga partier, inte minst mitt eget parti) som hänger upp sin kritik mot EU (och det finns visst en hel del kritik att rikta mot Unionen, men det är inte poängen här) på vackert tal om “mellanstatlighet” som grund för internationell samverkan.
När samma människor (jag valde att avstå från att nämna namn eftersom jag hellre vill diskutera frågan än personangreppen) fördömer Kina för att man agerar utifrån mellanstatliga principer och utnyttjar sin vetorätt, kan jag inte tycka att än att det är dubbelmoral. Av nationalistiska/populistiska/sentimentala (jag vet inte vilken bevekelsegrunden är) förordar man en princip för internationell samverkan, samtidigt som man fördömer de konsekvenser som inte bara är sannolika, utan oundvikliga.
Mellanstatlighet är ett grundkoncept i den utrikespolitiska “realismen” (eller cynismen). Därför är det för mig oförklarligt att många människor som säger sig stå för internationell solidaritet, i detta fall med dem som protesterar i Burma, inte är beredda att se de grundläggande moraliska problemen med sin egen hållning.
Inlägget skrevs naturligtvis i all hast och kunde säkerligen formulerats bättre. Men det principiella innehållet står jag för.