Väljarna skjuter alltid budbäraren
SvD:s ledarblogg funderar över varför det inte blir en Björklund-effekt i opinionen. Jan Björklund är den minister som syns mest, han är en omvittnat skicklig debattör och dessutom har skolfrågorna varit högakturella. Så varför står också Fp och stampar i opinionen?
Det enkla svaret är att väljarna inte gillar den som framför negativa budskap - även om de håller med om Björklunds kritik mot flumskola och bristande disciplin, så belönar de inte budbäraren (även om de kanske straffar Socialdemokraterna som ju bär ansvaret för den skola som Björklund kritiserar).
Björklund och SvD:s ledarredaktion håller på att upptäcka en av de viktigare skillnaderna mellan tvåparti- och flerpartisystem. Det finns ett skäl till att negativa kampanjer är vanligare i USA än i Sverige, som inte bara handlar om mentalitet, pengar eller etik, utan om det politiska systemets dynamik.
I ett tvåpartisystem har väljaren ingen annanstans att gå än över till motståndaren (eller till sofflocket). Varje förlorad röst för motståndaren är en seger för den egna kampanjen (och får man dessutom rösten, så är det en dubbel seger). I det svenska flerpartisystemet kan väljare som är missnöjda med skolpolitiken vandra mellan flera partier. I viss mån har säkerligen Fp:s hårdföra retorik bidragit till att stärka Alliansen, men då de andra partierna som står för samma politik utan de håra orden, men knappast till att föra det egna partiet till stora framgångar.
Väljare reagerar instinktivt negativt på negativa bilder och ord. Det är därför det är förödande för ett parti att gå till val på en kampanj mot miljöförstöringen med bilder på döda skogar och gråa industrier. Kampanjer mot brottslighet illustreras sällan med utslagna missbrukare, utan med bildsköna poliser. De som utformar reklamkampanjer har alltid förstått vikten av att skapa positiva associationer med det egna partiet. Men ännu har inte den insikten alltid nått den politiska retoriken.
Egentligen är det dock inte någon ny insikt. Även i USA försöker man ofta hitta andra avsändare än den egna kandidaten för att kritisera motståndaren. MoveOn.org och Swift Boat Veterans for Truth är båda exempel på hur kritik förs fram genom kampanjer som inte är kandidatbundna. En liknande modell i Sverige skulle naturligtvis vara att ett antal folkpartister (och andra som är kritiska mot hur skolan fungerar) bildade ett föräldrauppror mot flumskolan. Deras tydliga kritik och angrepp på dem som bär ansvaret skulle skapa utrymme för Jan Björklund att ha ett positivt budskap, snarare än att förknippas med kritiken och skällandet.
Läs intressanta inlägg om: politik, skolan, jan björklund, strategi
Etiketter: alliansen, ansvar, Jan Björklund, kampanj, kommunikation, miljö, negativa kampanjer, politisk strategi, retorik, skola, Socialdemokraterna, USA, valLiknande inlägg
En klok regering kan ju faktiskt använda sina myndigheter och snabba utredningar för att gräva fram “skiten” och sedan själva servera positiva lösningar.
Olika former av “upprop” och liknande fungerar kanske i opposition.
Jag tror nog att den sittande regeringen skulle kunna bli lite smartare när det gäller att använda de verktyg man nu har i verktyglÃ¥dan i och med att man styr riket…
Klockren analys Henrik! Dessutom önskar sig konsumenter och väljare trygghet, och förändringar har en tendens att öka oron även om de uppfattas som positiva. “Man vet vad man har…”