Varför är inte ekonomijournalistik granskande alls?
Det finns dramatiska skillnader mellan hur politik- och ekonomireportrar ger sig i kast med olika skeenden. Det är inte utan att man som läsare ibland måste förundras över hur ekonomijournalistiken fortfarande är enkelt refererande av skeenden, med tekniska analyser, men helt utan någon form av kritiskt granskande av aktörerna i ekonomin.
En politiker som sett stödet för sitt parti minska med mer än en tredjedel skulle ha ytterligt svårt att handskas med journalisternas frågor, eftersom de bara handlar om det minskande stödet. Så varför sker det inte en omfattande journalistisk granskning av krisen i Ericsson och den högsta ledningens ansvar?
Ericsson är fortfarande en svensk folkaktie och Ericssons börsvärde handlar om hundratusentals småsparares ekonomi och påverkar t.ex. pensionerna för ännu många fler. De flesta svenskars vardag påverkas betydligt mer av missförhållanden i Ericsson än de gör av krogbesökande statssekreterare.
Visst, ansvar i börsbolag utkrävs vid bolagsstämman. Detsamma gäller faktiskt politiken - ansvar utkrävs där vid den stora bolagsstämman vart fjärde år. Men förutsättningen för ett fungerande ansvarsutkrävande är en kritiskt granskande journalistik. Och medan politikjournalister från tid till annan får kritik för att de är för kritiska och grävande, så gäller fortfarande för ekonomijournalister att de snällt bugar för dem de är satta att granska.
Läs intressanta inlägg om: politik, journalistik, ericsson, ekonomi, ansvar
Etiketter: ansvar, ekonomi, mediaLiknande inlägg
Jag har stält mig själv samma frÃ¥ga. Det är nÃ¥got med ekonomi som glimmar och glittrar - när det handlar om framgÃ¥ng, eller suger in och lamslÃ¥r - när det hanlar om motgÃ¥ng. Det skapar förbehÃ¥ll för ifrÃ¥gasättande. Nästan om man är rädd för vad man skulle hitta om man tittade in i den “svarta lÃ¥dan”
Man kan också vända på det hela och konstatera att ekonomijournalistiken inte förfaller åt spekularande på samma sätt som de poitiska jounalisterna.
Man mÃ¥ste helt enkelt problematisera det här med “granskning” en smula. När det gäller offentlig verksamhet sÃ¥ bestÃ¥r det vanligen av att man läser diariet, tar fram olika handlingar och sÃ¥ ger man luft till lite olika rykten som man tycker känns spektakulära eller som passar den egna tidningens politiska vinkel.
Vad skulle bli bättre i ekonomijounalistiken om man började göra på det sättet?
Om man inte nödvändigtvis tar fasta på din ganska negativa beskrivning av granskande journalistik (som inte minst handlar om att ställa kritiska frågor), så skulle ganska mycket kunna bli bättre.
För de flesta småsparare, som jag och de flesta som har pensionssparande, lite fonder och annat, är den viktigaste källan till kunskap om vad som sker i de företag vi är delägare inte årsredovisningar eller dagliga börskurser, utan ekonomijournalistik.
Det innebär ocksÃ¥ att journalisten har ett ansvar för hur man utför sitt uppdrag. Om vi tar Ericsson som det stora exemplet, sÃ¥ är det väldigt frapperande att ekonomijournalisterna tar en rent beskrivande roll. De “svÃ¥ra” frÃ¥gorna om ansvar, vad som föregick vinstvarningen, vad som kunde gjorts för att vända utvecklingen osv uteblev helt. För smÃ¥spararna Ã¥terstod bara frustration när ingen ställde de frÃ¥gor som skulle behöva ställas.
Man kan också tycka som Herman Lindquist i Fokus
http://www.fokus.se/2007/11/he.....olitikern/.
Men det är kanske en tredje sorts journalister som förföljer politiker?
Annars är svesnka jornalister ganska duktiga pÃ¥ att fÃ¥ intervjuobjekt i parterr, men dom lyckas sällan vinna pÃ¥ fall. Jämför med de anglosaxiska kollegorna som vÃ¥gar ställa “den sista frÃ¥gan” av typen; om du svarar A pÃ¥ frÃ¥ga ett och B pÃ¥ frÃ¥ga tvÃ¥ hur kan du dÃ¥ svara C pÃ¥ frÃ¥ga tre?
Man är inte så bra på att bena ut stora organisationer, hitta vänliga informella informatörer, mm. Nog hade man kunnat föreställa sig lite off the record i samband med allt detta? Samma passivitet gäller i och för sig journalisterna vs arbetarrörelsen.