Argumenten svaga - höj rösten!
Mona Sahlins generalangrepp på Fredrik Reinfeldt i DN är naturligtvis intressant därför att det höjer den ganska avkylda politiska debattemperaturen igen.
Men det finns också andra intressanta aspekter på artikeln. Dels handlar det om att de övriga partierna i regeringen får tänka efter, så att de inte hamnar utanför den politiska debatten när Sahlin tydligt väljer Reinfeldt som huvudmotståndare. Men än mer intressant är tonfallet i Sahlins artikel och vad som kan ha orsakat det.
När Sahlin blev vald hade hon en tydlig ambition att förnya socialdemokratin. Sedan dessa har hennes ambitioner gått på pumpen upprepade gånger. Hon tvingades lova återtsällare ifråga om A-kassan och förmögenhetsskatten, ännu flera återställare ifråga om sjukförsäkring och fastighetsskatt. Och det budgetalternativ hon kunde presentera i början av hösten präglades tydligt av den moderna socialdemokratins fixering vid bidrag snarare än eget arbete.
Ifråga om skolan spände Sahlin bågen hårt genom kravet på ett skolbeslut på höstens förtroenderåd, fick smäll på fingrarna bland annat av sin partisekreterare som förklarade att förtroenderådet inte kan fatta sådana beslut och tvingade slutligen igenom en mindre del av reformpaketet genom ett mandat att förhandla om betygen med Alliansregeringen, men då för att förhindra alltför stora förändringar.
Det egna partiet har således steg för steg i praktiken försett sin partiledare med en rejäl munkavle. Återstår således endast att skälla alltmer aggressivt på de politiska motståndarna. Skälla-strategin har en fördel - den leder till uppmärksamhet. Men den har också en baksida - den reducerar också den som skäller till att vara en arg bandhund, snarare än statsmannalik utmanare - och måste därför användas med stor försiktighet.
Dagens debattartikel mÃ¥ste onekligen tolkas som frustration frÃ¥n Sahlins sida över att inte komma framÃ¥t i det egna förnyelsearbetet. Bloggen Bent uttrycker det som “desperation”. Onekligen ligger det nÃ¥got i det och det känns utan tvekan som den berömda anteckningen i talarens manuskript - “Argumenten svaga - höj rösten!”
Läs intressanta inlägg om: politik, retorik, mona sahlin
Etiketter: Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, retorik, skatt, skola, valLiknande inlägg
Sahlins roll är förvaltarens, vilket borde varit tydligt när alla andra ambitiösa påtänkta tackade nej till posten. Uppenbarligen saknar hon tyngd inom (s), men hon kanske inte har insett detta ännu. Jag antar t.ex. att Sahlin hade avgått ifall hennes skolförslag hade förkastats, och även då fick hon tydligen bara igenom ett välkastrerat mandat.
Socialdemokraternas större problem är att deras skrud i princip stulits av de nya moderaterna, men att opinionssiffrorna samtidigt är bra nog för att motverka förändring. Man är nöjd med den politik som förlorade förra valet. I avsaknad på alternativ litar (s) på att folk kommer att rösta inte för dem, utan mot Reinfeldt, på samma sätt som man antar att folk röstade mot Persson år 2006. Knäckfrågan: kommer alltså siffrorna att räcka fram till 2010 eller ej? Jag tror inte det.
För Alliansens del borde en stadig hand på rodret innebära att man vinner 2010.
[...] strateg och PR-man, och en av de tongivande gestalterna bakom Centerpartiets förändring, funderar på det här på sin blogg: ”När Sahlin blev vald hade hon en tydlig ambition att förnya [...]
Alliansen kommer aldrig mer att vinna något val i detta landet då de vann på medborgare som var trötta på Socialdemokratins vanvård och efter att ha röstat fram Alliansen såg hur de bytt ut en ond sak mot en fullständig vetvilling.Sådana misstag gör ingen om.Vänta så får du se.
Som Tom skriver, har (s) haft bra draghjälp av Alliansens dåliga siffror. Paradoxalt nog kan regeringens svaga start vara ett viktigt bidrag till att man, trots allt, har en chans 2010, eftersom förändringstrycket på socialdemokratin varit noll och intet.
Men det finns samtidigt en fara i att basha Sahlin alltför mycket, nämligen självgodhet. Om borgerliga bloggare och debattörer envisas med att tala om allt hon gör fel (trots att hon har ett stadigt försprång i opinionen) är risken att man inte ser de problem Alliansen måste åtgärda inför nästa val.
Pelle, de som ska vara besvikna pÃ¥ Alliansen (och i synnerhet pÃ¥ moderaterna) är nog inte sÃ¥ mycket socialdemokrater och skattekramare som borgare som jag … Ack ja.
Som vår kära innehållsleverantör skriver så finns det fortfarande en risk att bortse från egna problem hos Alliansen (förutom ifall man skulle haverera på något sätt, inkompetens är ju heller aldrig attraktivt). Men man kan peka på många uppfyllda vallöften redan nu, och sedan öka på den rullan mot 2010, och de dåliga opinionssiffrorna borde hålla borta självgodheten. Samtidigt står (s) inaktiva vid sidan av banan. Det bådar gott.
Nu när jag ändå är igång: (s) har en del andra problem att reda ut. Dels måste man nog bekämpa (sd) för att slippa ytterligare förluster i problemområden. Dels kommer nog regeringsunderlagets problematik att återkomma ifall man närmar sig en valvinst. Skulle (v) eller (mp) låta ett försvagat (s) bilda ensam regering igen? Det verkar osannolikt. Så den kloke motståndaren kommer att poängtera frågan.
Och slutligen, har det gått upp för väljarna ännu att Göran Persson, den kompetente buffeln och härskaren, inte längre leder (s)? Kan Sahlin eller någon annan i (s)-ledningen anses mäta sig med denne?