Vad är Centerns problem?
För andra gången på lika många veckor var jag med i Studio Ett för att resonera kring politik. Förra veckan var det Alliansen, denna vecka Centerpartiet. Frågeställningen handlade om läget i Centerpartiet med sjunkande opinionssiffror. Inslaget finns på nätet.
Det reportaget som inleder inslaget, med intervjuer från kommundagarna i Skövde, ger ett märkligt intryck av att det finns ett växande missnöje från vad vi kan kalla “landsbygdscentern” mot partiet. Det är inte mitt intryck efter att ha träffat partiets kommunpolitiker. Däremot finns höga förväntningar och en allt tydligare frustration i väntan på konkreta förslag, främst för satsningar på infrastruktur, men också på näringspolitik. Men den frustrationen riktas i stor utsträckning mot moderaterna, som konsekvent blockerar viktiga centerfrågor på dessa områden. I förlängningen kan det naturligtvis också bli en ilska som riktas mot det egna partiet, men idag finns inga sådana tecken.
Mitt resonemang i intervjun kan sammanfattas och systematiseras ungefär så här:
- Har Centerpartiet ett problem? Från företrädarnas sida bortförklaras lätt sjunkande opinionssiffror med att det gäller hela Alliansen och med att det kommer att vända när man kan börja genomföra populär politik de kommande åren. Men det är ett lättvindigt sätt att undvika bekymret med att partiet i mätningar tappat mellan var fjärde och var femte väljare. Så, jo, det finns ett problem och det är man också medvetena om, även om man inte kommunicerar det utåt. Själv tror jag att partiet närmast skulle vinna på att mera öppet diskutera också de egna utmaningarna.
- En del av bekymret är gemensamt med hela Alliansens problem; den ickefungerande kommunikationen. Regeringen har efter valet slutat försöka motivera den genomförda politiken, utan hänvisar bara till att man “minsann sade så redan före valet”.
- En annan faktor är att Centerpartiet är Alliansens mest lojala parti. Inget annat parti, inte ens moderaterna, tar så tydligt ställning för Alliansen. Det ger förvisso en moralisk legitimitet, men innebär också att partiet blir mindre profilerat gentemot väljarna. Rakt motsatt strategi har Kd, som förhandlar i media och gärna med ultimativa krav. Förvisso har det lett till sakpolitiska framgångar, men har också urhlokat förtroendet för Kd bland allmänborgerliga väljare som inte vill att Alliansen ska bråka inbördes. Målet måste naturligtvis vara att finna en medelväg, där partierna kan såväl vara lojala mot Alliansen som profilera sig inom ramen för den.
- Min fjärde punkt är kanske den viktigaste. Partiet har svårt att förklara den samlade idén med politiken - enskilda förslag skymmer den ideologiska inriktningen. Maud Olofsson talar gärna om “värderingsskifte” och om att “avsossifiera” Sverige, men det görs ännu inte klart vilka värderingar det är som ska ersätta. I Mauds tal på kommundagarna finns ett embryo till detta, men mycket arbete återstår. En framgång i valet 2010 lär hänga på att man lyckas förklara bakgrunden och värderingarna som styr politiken.
Liknande inlägg
