Inte självklart för liberaler att fira nya länder
Möjligen fanns det ingen annan utväg än att Kosovo skulle bryta sig loss från Serbien och att man därför, i likhet med SvD:s ledarredaktion bör gratulera. Men från ett liberalt perspektiv känns det ingalunda självklart att man ska korka upp champagnen, utan snarare börja arbeta för fredlig samverkan utifrån det nya läget.
I längden är det naturligtvis orimligt att förneka invånarna i ett geografiskt avgränsat område från att själva avgöra hur de ska styras, som Lars Hertzberg konstaterat i en intressant essä om den moderna kolonialismen. Men, som Hertzberg konstaterar, så är det inte en princip som tillämpas med någon större självklarhet av det internationella samfundet. Just de länder som nu jublar över Kosovos självständighet har annars stora svårigheter med att stödja Taiwans strävanden efter självständighet eller att kritisera Indiens överhet över Kashmir eller Rysslands krig i Tjetjenien.
Det hela kompliceras också av att Kosovos statsbyggande, liksom näst intill alla andra länder som eftersträvar suveränitet, i grund och botten är ett etniskt projekt. Den statsrättsliga grunden för detta finns i den nationalitetsprincip som definitivt slogs fast i Versaillesfördraget 1919, Men lika väl som nationalitetsprincipen varit ett argument för koloniers frigörelse har den i andra sammanhang blivit till ett argument för förtryck av andra folkgrupper och etnisk rensning. Sambandet mellan nation och stat är i grunden ett 1800-talskoncept som för liberaler borde ha ersatts av den moderna mångkulturella staten präglad av mångfald och individuella fri- och rättigheter.
Carl Bildts våndor inför framtiden är därför lätt att känna förståelse för. Ett tydligt omfamnande av ett slags allmän frihet att utropa nya stater (även sådana som inte är de facto existerande) skulle onekligen öppna för en nationellt färgad internationell anarki. Kosovofrågan håller även på att återigen köra EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i diket på nytt, när ett antal ledande länder (Tyskland, Frankrike och Storbritannien) av politiska skäl vill ha ett snabbt erkännande från EU:s sida. Samtidigt har man lyckats ta ett litet steg framåt, då man kunnat enas om en stor mission för att bevara stabiliteten i området utan att man nödvändigtvis är överens om Kosovos status.
Sett mot den bakgrunden klingar det falskt när Socialdemokraterna försöker vinna sympatier på att anklaga utrikesministern och regeringen för undfallenhet mot Ryssland. Mig veterligt har socialdemokratiska ministrar aldrig (1) arbetat för erkännande av Taiwan som i praktiken är en stat, till skillnad från Kosovo, (2) velat att Sverige ska agera utan tydligt stöd i FN-stadgan och (3) försökt bidra till ökad splittring inom EU genom att föregripa den diskussion som kommer under veckan.
Så, även om det finns all anledning att gratulera dem som firar idag, så finns det också anledning att begrunda vad händelseutvecklingen betyder för liberala värderingar i den internationella politiken. I debatten om Kosovos framtid har en mängd nationella övertoner hörts och den ene politikern efter den andre i olika EU-länder har tagit förnyad ställning för nationalitetsprincipen på ett sätt som knappast gynnar internationell samverkan och mångkulturella stater. I den upphetsade sinnesstämningen kan det vara på sin plats att komma ihåg att EU bildades som en motvikt till nationell chauvinism.
Läs intressanta inlägg om: politik, kosovo, eu, utrikespolitik, carl bildt
Etiketter: Carl Bildt, Frankrike, liberalism, säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, utrikespolitikLiknande inlägg
usa kan konsten att ställa till krig,inbilla er inte att kosovo kommer att bli något självständigt,allt detta är en förbrytelse mot lag&ordning
Nu när EU jobbar för större rättvisa i europa hoppas jag att Spanien ska föregÃ¥ som gott exempel och lÃ¥ta Baskien, Galicien och Katalonien fÃ¥ utropa sig som självständiga stater. Kanske kan Nord Irland ocksÃ¥ Ã¥terbördas till Irland frÃ¥n GB? Eller är det sÃ¥ att Spanien och GB tänker pÃ¥ ett annat sätt när det gäller deras egna teritoriella suveränitet?Â
EU och vaerlden har bit for bit staellt in sig i ett hoern som inte kommer att sluta val. Aa ena sidan styr de ekonomiska villkoren och aa den andra sidan den politiska verklighet med alla sina fina ord om frihet och demokrati. Foer mig ar nationalstaten doed i praktiken - du skall kunna foersvara din yttre graens som aer internationellt erkaenda (NATO skoeter detta), ha ett spraak (Schweiz, Belgien eller aen mer Indien och Kina) vara i huvudsak en nationalitet (US) etc.
Vad vi daeremot har aer ekonomiska omraaden med allmant erkaenda regler och dessa styr.
Spanien och England ar ju inte de enda problemen i Europa. Vi sjaelva har ju Nordkalotten och Samerna, Ryssland, Indien, Kina har hur maanga som helst. USA har fokuserat pa ett ekonomiskt omraade och struntat i nationell tillhoerighet utan fokus aer att godkaenna USA.s vaerderingar. Taenk om vi i Europa kunde goera likadant - vad haender daa med kulturyttringar som EM i olika sporter, Eurovisionsslager etc.
Vi kan inte prata om ett EU som ett federalt koncept och samtidigt laata vissa nationaliteter ha egna laender medans andra inte. Ta bort alla och vi kallar oss europer i staellet sa ar ju problemet loest eller…..
Ivan, det är väl just av detta skäl som Spanien varit tämligen kallsinniga till Kosovos självständighet.
Lars, fullt så enkelt tror jag inte att problemet är. Däremot är federalismen ett koncept som ju syftar till att förena självstyre (också etniskt baserat) med samarbete. Inom ett federalt EU kommer det fortfarande att finnas svenskar, italienare och (så småningom
) norrmän. Federalismen har också visat sig vara hyggligt framgångsrik som metod:
Även om Spanien inte kallar sig federalt tillämpas ett långtgående självstyre för regionerna. I Belgien har federalismen varit en förutsättning för att (än så länge) hålla ihop landet. I Schweiz samsas fyra folkgrupper med olika språk i en stat.
Tyvärr är det inte i första hand överväganden om vilket Europa vi vill se i framtiden som just nu fäller avgöranden, utan betydligt mer krassa resonemang om hur man ska kunna erkänna Kosovo, utan att behöva erkänna andra statsbildningar, som det uttrycktes under dagen.
Som liberal tror jag inte på gränser eller gränsdragningar. Jag tror på fri rörlighet av människor, idéer, pengar etc. Därför blir det kanske lite dunkelt vad man ska fira? Jag önskar självklart Bosnierna lycka till och hoppas att de kan bygga ett land i fred och samförstånd. Det är inte säkert att själva landet (strecken på kartan) kommer att hjälpa dem - men vi får hoppas.
Hoppsan Kosovo ska det visst vara, och inget annat. Som sagt gränser …;-)
Förresten, ursäkta att jag knackar pÃ¥ igen, men är inte Bildt till stor del socialkonservativ/socialliberal? Det gäller att sära pÃ¥ begreppen, precis som socialist, socialdemokrat, syndikalist och kommunist…
Det är bara trevligt att läsa dina kommentarer, så fortsätt gärna skriva.
Jag skulle nog beskriva Bildt (i hans tidigare gärning) som liberalkonservativ, vilket kanske motsvarar din beskrivning. Men hans europeiska gärning ligger mycket väl i linje med vad en liberal skulle önska (och han vrider sig ju i försöken att förklara såväl den svenska som den europeiska linjen ifråga om Kosovo).
I den bästa av världar fanns det naturligtvis inga gränser. Men i den näst bästa av världar är gränserna mjuka, som mellan delarna i en federation, där man förenar det lokala självstyret med det gemensamma ansvarstagandet.